Där nere, längs vägen som försvinner i det vänstra hörnet, växte jag upp. Det var mitt allts centrum för många år sedan…
Ikväll ”firar” vi melodifestival hos lillasyster. Det är till och med så att vi tittar på det medan jag skriver detta. Så här långt har fyra eller fem låtar framförts, och… jag sitter i ett rum med 11 andra vuxna. Plus i runda slängar åtta till tolv barn. De springer lite in och ut ur rummet så jag vet inte hur många barnen är ”at any given time”. Men fler än tolv ska de inte vara i alla fall.
Ja, jag är också med. Jag är kanske inte en lika stor schlagerfantast som en av mina kusiner, men jag är i alla fall med i samma rum som resten av klanen. För vi har som vanligt väldigt roligt när vi träffas, och träffats har vi gjort sedan kvart i tre idag. I ett lite mer nostalgiskt sammanhang.
Svågern håller på och renoverar Ganthem kyrka. Så vi började dagen med att ta en tripp dit, kika på originalmålningar från 1300-talet, pussas längst fram vid altaret (jag och frun blev ett i just den här kyrkan för 17 år sedan) och klättra upp i tornet.
Du ser långt från kyrkas torn. Och du ser därifrån hela min värld som jag växte upp i. Huset där jag gick i lekskola och den gamla grusgropen som var vårt alpina centrum är lätta att se. De ligger nästan bokstavligen i skuggan av kyrkan. Rakt österut syns Norrlanda kyrka, där jag ofta lekte hemma hos en kompis, och snett rakt västerut syns Dalhem kyrka i vars skugga skolan ligger. Låg- och mellanstadieskolan ligger kvar där, medan alla mina gamla klasskompisar har flyttat hemifrån och från socknen för länge sedan.
Men framför allt syns mitt barndomshem från tornet. Mamma och pappa sålde det 1998, men det är fortfarande lite för mycket minnen som får spel när jag kör förbi. Jag kan inte låtsas vara oberörd. Vårt gamla klätterträd går inte att klättra i längre. Det växer ett träd där sandlådan låg. Men de har rensat bland träden vid diket, så de kanske har fått bukt med alla brännässlor.
Det är snart 20 år sedan jag sist satte min fot i den gamla kåken. Jag har hunnit såväl gifta mig som döpa min yngste i Ganthem kyrka, med efterföljande dopkalas i hemvärnsgården, men jag har aldrig återvänt till huset där jag växte upp. Jag tror aldrig jag kommer klara att göra det heller. Någonsin!
Det är åtta låtar kvar av årets melodifestival. Det är dags att lämna det förgångna för den här gången. Det var kul, men det är läge att återgå till nutiden och familjen runt omkring mig.
Undrar om de märkte att jag ”försvann” en stund…