Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna säga att ”ja, det tog lite tid men jag hade min grundidé”. Eller ”jag har grunnat länge på den här, men det var först nu jag hade tid att förverkliga den”.
Jag skulle kunna ljuga…
Men visst. Ibland får man bara försöka anpassa sig. Ungefär som när tvättkorgen är full och du har inga rena kallingar. Förutom det där paret som oavbrutet glider upp mellan skinkorna. Eller som när du känner att ”idag vill jag slappa hemma”. Men resten av familjen bestämmer att det är badstranden som gäller.
Anpassning. Varken mer eller mindre. Som tvåbarnsfar i mina bästa år, och med sönerna i en ålder där de inte bara förstår de argument jag lägger fram utan även övertrumfar mig med egna motargument, så uppstår det ibland tillfällen då jag inte känner igen mig själv. Det är lite svårt att beskriva kanske, men jag förvandlas till ett ting snarare än en människa av kött och blod. En maskin. En automat.
En bankomat!
Jag tror inte det bara är jag, men ibland så verkar det som om min enda uppgift här i livet är att se till att barnen får det de behöver. Allt kostar pengar, och det är pappas lott här i livet att betala. Mammas också visserligen, men jag kan inte tala för henne så just nu är det min story och mina känslor som styr.
Det är då jag uppskattar att ha en hobby, och just Lego kan ibland vara något som ger mig lite meditativ avkoppling. En kort verklighetsflykt. Ett andrum. Jag handlar visserligen allt som oftast åt barnen också, men tröstar mig själv med att när de byggt färdigt så kan jag använda de små danska plastbitarna efter min egna fantasi.
Då är det jag och min kreativitet som bestämmer. Det är ”vi” som skapar ”vår” berättelse.
Men så kliver yngste sonen in. Tioåringen som hittar en bild på internet och tänker ”den där kan jag bygga”, och svänger ihop en AT-AT från Star Wars i microskala. Bara sådär. På en halvtimme…
Och jag inser att min uppgift är att vara den där bankomaten. Den som betalar för Lego. Åt ungarna. Typiskt…