Först Martin. Sedan Ernst. Men som en skugga seglade SVT upp och plockade fram Pernilla. Plötsligt fick vi en ny sheriff i stan, som tillsammans med sina vice gör ett grupparbete som vinner. Medan jag själv leker plockepinn i trädgården…
Ger Ernst dig ångest? Stressar Timell dig? Praktiska, händiga herrar och damer på teven kan ge vem som helst problem med självkänslan. Inte så mycket på vintern. Då ingår det ju i planeringen. Det är nu under sena våren, på gränsen till sommaren, som du inser att din planering egentligen bara blev en lång lista av måsten.
Jävla Martin och Kirch… Kilter…. Ernst!
Det senaste året har familjen Wahlgren bara haft ettan, tvåan och fyran. Så vi har inte haft speciellt mycket att välja mellan på teve. Men vi hittade ett program. Ett program som hållit på några säsonger. På olika tider, olika dagar, och med olika längd. Där poängen egentligen inte är projektet eller uppdraget, utan där den stora behållningen är programledarna. Programledarna och deras ständiga smågnabbande. Speciellt mellan två av dem. Jag tänker på Pernilla och John i Trädgårdstisdag!
Kärt barn har många namn, för jag har för mig att det en gång även har hetat Trädgårdsonsdag. Men det är oväsentligt. I år fick programledaren Pernilla Månsson Colt, trädgårdsmästaren John Taylor och kocken Tarek Taylor sällskap av Malin Persson. Programmet i sig är trevligt, med lite idéer och tips, och ibland även lite nytt som man hajar till av. Men framför allt har den tre saker som får det att sticka ut lite i hus-/hem-/trädgårds-/matträsket. Jag gillar till exempel musiken! Den passar konceptet som handsken, och tillåts ta lite plats. Någon har tänkt till lite när de valde musiken. Musiken i i kombination med ett riktigt bra foto är guld. Riktigt guld! De som håller koll på fotot borde jäklar i min låda få ett pris. Ett riktigt fint pris!
Sedan har vi den tredje lilla detaljen som verkligen får mig att gilla programmet, och som jag nämnde ovan. Kemin mellan programledarpernilla och trädgårdsjohn är lika perfekt som… som… mjölk och O’boy! Eller kanske som pepparkakor och ädelost. Två väldigt omaka delar som tillsammans blir så mycket mer. Deras gliringar, gnabbande och huggande, fast ändå på ett trevlig sätt, sätter krydda på hela programserien. Tarek och Malin är bra på sitt sätt de med (och medan jag skriver detta har vi på programmet i bakgrunden. Just nu berättar Tarek om att den gröna chilin är ganska mild, och stoppar en bit i munnen. Han ändrar sig ganska fort efter några hostningar. ”Fast den här var inte blyg precis”).
Det är egentligen inte något fel på vare sig Martin eller Ernst heller. Men om jag bara fick se ett hemarbetarprogram så skulle min röst absolut landa hos Pernillas gäng!
#Blogg100