Legoland – Atlantis. En sagolik promenad bland sagolika fiskar och sagolik dansk plast. Legoland lyckas med att attrahera hela familjen, och för detta ska de ha en liten kort applåd!
Jag ska inte måla fan på väggen, men det enda lilla smolket i dagens stora glädjebägare är att detta kanske var sista gången på överskådlig tid som familjen var på Legoland. Sista gången på kanske 20-30 år…
Den tanken suger lite!
Okej, den tanken suger jätte!!!
Detta var fjärde gången jag var på Legoland i familjesammanhang. Första gången med mina syskon och föräldrarna. Jag var väl kanske sju år då (för jag hade åldern inne för att ta körkort för legobilar. Det hade inte mina syskon, så jag fick inte ta något. Det… var ett litet trauma). Andra gången med min fru, även om vi inte var gifta ännu och det var ungeför 20 år senare. För fyra år sedan var vi här igen. Då hade vi två härliga killar med oss som hade buskul men absolut ingen förståelse för varför man skulle gå omkring och titta på alla legomodellerna.
Idag och igår gick vi omkring med en 9-åring och en 12-åring. De hade återigen buskul, och nu kunde de springa runt bland modellerna och bara… inspireras! Jag och Anneli också.
Risken finns däremot att om ytterligare tre-fyra år så är barnen inte speciellt intresserade av Lego längre. Den risken är uppenbar åtminstone för den äldste såsom tonåring med mycket annat i skallen, men också den yngste som hela tiden försöker vara lite äldre än vad han egentligen är. Därför var detta kanske sista resan med den här familjen. Intresset ligger då förmodligen inte längre hos dansk plast.
Fast nästa gång, om 20-30 år, blir det kanske som farfar…
#Blogg100