Mitt liv i allmänhet, och familjens semestrar i synnerhet, dokumenteras idag mer än vad vi någonsin tidigare kunnat. Bortsett från de sociala medierna där en bråkdel av alla bilder och filmer hamnar, så fyller jag minneskort och hårddiskar med minnen för framtiden.
Och jäklar vad mycket skräpminnen det finns!
Jag menar, för en femton år förevigade jag våra ögonblick på negativ vilka framkallades och vi kunde därefter se hur bra bilderna blev. Oftast blev de inte sämre än att vi kunde spara dem i en låda eller i ett album. Det sistnämnda åtminstone om vi var något sånär strukturerade. Riktigt, riktigt usla bilder kastade vi. Men då skulle bilden vara i stort sett helt svart. Eller ren skit!
Idag begränsas varken jag eller övriga familjen inte av fotorullar om 24 eller 36 bilder. Idag har vår kamera plats med kanske 700 bilder innan ”rullen” är full. Därför har vi inte bara plats för fler bilder, vi ser även till att plåta långt mer än på den tiden då vi betalade för per framkallad kopia. Vi tar fler bilder än vad vi ibland hinner titta på. Minnas över. Se.
Men har vi blivit bättre på att kasta usla bilder? Inte då!
Sedan vårens skolavslutning har den här familjen tagit över 800 foton och nästan 50 filmsnuttar. På två månader! De enda bilder som kastats har sönerna, på grund av att deras kameror har ganska små minneskort, rensat eftersom de vill fortsätta plåta. Jag sade till dem att gå igenom sina bilder och ta bort suddiga, misslyckade och helt enkelt dåliga bilder.
Jag måste lära mig vara lika osentimental som mina söner vad det gäller usla bilder! Istället har jag nu 15 000 osorterade bilder som tar upp den största mängden lagringsplats på min dator. När ska jag orka ta hand om dem?