Ett nytt försvar på en ö eller inte?

20121023-220542.jpg

Utvecklingen går framåt. Det gör den även på Tofta skjutfält, men frågan är om övriga Tofta med omnejd får göra det också?

När vi flyttade till Gotland var öns försvar ett enda stort ingenting. Några pansarvagnar fanns i ett förråd, och ett gäng turistande människor i gröna kläder kom på besök med jämna mellanrum. Men i övrigt… inte så mycket. Elaka tungor berättade att de på högkvarteret inte visste att de lyckats lägga ner allt försvar på ön. Inte förrän de skulle placera en styrka här över en längre tid och insåg att de skulle bli tvungna att inkvartera allihopa på hotell…

2014 återvände jag till ön. Jag hade med mig en hel familj och vi bosatte oss i Västerhejde. Där fick vi skjutfältet i Tofta som en av våra närmaste grannar. Visst, en och annan gång har kaffet hamnat i vrångstrupen när de smällt av de största laddningarna. Lysgranaterna har även lyst upp himlen mer än en gång med efterföljande eldgivning sent någon kväll. Det fick man acceptera, för det fanns ju ett skjutfält nästgårds. Öns hemvärn måste få öva de också.

Jag är försvarsvän, så när staten kom på att det kanske var en dum idé att lämna Gotland utan något försvar så utbrast jag i ett litet ”äntligen”!

Men låt oss vara lite ärliga. Det som byggs på Tofta just nu är inte precis någon återmilitärisering av ön. Långt därifrån. Ja, när gamla P18, Lv2, KA3 och A7 fanns så hade vi kanske tillräckligt med soldater för att kunna freda ön ett litet tag. Men nu? Tveksamt. Vill någon ta ön lär de inte behöva bränna hela sin militära budget på en gång för att göra detta.

Däremot är den grupp som finns här betydelsefull. Den gör det svårare att skicka hit trupper för att ”stabilisera en hotfull situation” eller ”försvara sina ekonomiska intressen”. Det är fullt möjliga skäl, och det finns exempel på liknande annekteringar i världen. Vi vet också att det pågår ett massivt informationskrig överallt, inte minst mot Sverige. Informationskriget föregår inte sällan just ett militärt övertagande, och används för att bland annat förvirra omvärlden för att få den att tveka inför en egen insats.

Så jag är glad över att vi har fått ett försvar på ön, om än aldrig så litet.

Så var det detta med ”en död hand” och såväl avslag som överklaganden. Boende, Regionen och framförallt nya P18 gör tillvaron oviss för en av de mest expansiva delarna på Gotland. Många oroas över att försvaret vill lobba artilleripjäser över huvudet på dem. Andra oroas över hur försvaret ansökt om att få tredubbla mängden skott över två tredjedelar av året, det är dubbelt så ofta som idag.

De vill också få utökade tillstånd att skjuta under helgerna. Med tanke på att vi har 52 helger på ett år, 104 dagar, och försvaret vill öva under 50 av dessa dagar undrar jag bara om de tänker utnyttja dessa så effektivt som möjligt så att grannarna ”bara” störs varannan helg. Eller om de sprider ut det och bara hoppar övningstillfället under jul och nyår.

Jag kan inte låta bli att fundera ”varför”…?

Idag förs inte krig på samma sätt som på 1700-talet. Idag förs inte krig på samma sätt som under andra världskriget. Titta tillbaka 20 år, så har krigföringen förändrats radikalt bara under den perioden. Såväl materiellt som taktiskt. Så varför öva på samma sätt som under 1900-talet? Rätta mig om jag har fel, men idag är det mer ”stealth” som gäller. Idag måste du gentemot en numerärt överlägsen fiende, för att inte säga även tekniskt och materiellt överlägsen fiende, kunna smyga bättre än motståndaren. Smyga. Slå till. Gömma dig.

Det gör du inte med vapen och fordon som låter i över 100 decibel!

Nu har försvaret verkligen ett guldläge att tänka nytt. Att tänka effektivt. Och att prova nya grepp. Absolut ska soldaterna lära sig att hantera sina vapen under realistiska former. Men är det realistiskt att tro att framtidens taktik utgår från att man hela tiden avslöja var man är? Det kanske låter lite löjligt, men är det verkligen meningen att föra så mycket oväsen som möjligt? Jag har svårt att tro det.

Jag tycker vi ska ha ett försvar på Gotland. Jag tycker att det ska gå att bo, verka och leva längs väg 140 mellan Visby och Västergarn. Låt oss tillsammans skapa ett gotländskt försvar, och en möjlighet att utveckla det vi försvarar. Det är det enda sättet vi kan jobba med detta på gotländskt vis!