Titta snö! På sportlovet..!?

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Västergarn 2013. Det var den senaste gången vi firade sportlov med snö. Som turister på Gotland.

Rent tekniskt så börjar sportlovet först nu. Om en liten stund. När söndag övergått i måndag. Sportlovets första dag. Min yngste och väldigt ironiske son har visserligen häcklat sin mor och mig ända sedan i fredags om att han har sportlov. Men även om han hela söndagen sagt att det är ”precis som en lördag” så är det ändå först på måndagen som sportlovet börjar på riktigt.

Det är dessutom vårt första, riktiga sportlov. I alla fall här på ön. Det slog mig nämligen idag, efter att ha varit ute och gått i såväl strålande sol som i snöyra, att vi inte haft ett enda sportlov med snö på backen sedan vi flyttade ner. Visst, vi var faktiskt på ön och firade sportlov 2013. Då hade det snöat, och sönerna kunde prova sina skidor ute vid Rucklet i Västergarn. Jag gick igenom bilderna jag sparat på min telefon och sedan vi blev öbor 2014 så har varje sportlov varit en grön historia. Förra året monterade till och med familjen upp en agilitybana i trädgården. Det kan måhända vara en sport, men så värst mycket till vintersport är det inte!

Men i år lever sportlovet upp till sitt namn. I år har vi snö. I år har jag fått skotta efter kvällens ordentliga snökanon från Åland. I år kom vintern lagom till vecka nio, och jag känner hur jag får ett litet sug efter att få åka miniskidor, bygga snögrottor och prova om isen håller i diken.

Det blir det inget av med det. Jag ska vara på kontoret i morgon. Jag ska jobba, och jag gissar att telefonen kommer ringa någon gång mellan tre och fyra på eftermiddagen.

Då kommer nämligen sönerna att undra vad de ska göra. För de har tråkigt. Trots att det är sportlov. Och väldigt mycket snö…

Läsglädje en lördagsmorgon

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta...

Faximil från morgonens GT och Linus Ehns sportkrönika, en krönika som jag inte kan säga att jag läser ofta…

Jag gillar lördagar. Det finns många anledningar att gilla lördagsmorgnar, och en av anledningarna är min morgontidning. På lördagarna hinner jag läsa tidningen lite noggrannare, och jag kan läsa sådant jag annars kanske skulle bläddra förbi in vardagsmorgon.

Idag läste jag Linus Ehns sportkrönika ”Lek ninja worrior och rädda folkhälsan” och höll med om varje ord. Det är lättare att leka än att sporta. Och vill du inte leka så finns det andra alternativ. Linus Ehn tar även upp det jag gärna tjatar om, att varje tid har lekar som inte anses vara nyttiga i sin samtid. Lekar som anses fula och fördärvande för små barnhjärnor.

”Idag hetsas det en hel del om att dataspel och mobiler gör att barnen inte vill leka längre. Jag har aldrig köpt det där” skriver Linus Ehn och jämför tidigare hot mot barnens välbefinnande med dagens. Han har helt rätt. Och genom att blicka tillbaka ser vi hur fel vi har även nu! Jag älskar dessutom hans avslutning av krönikan, där de egentliga hoten mot barnens hälsa snarare stavas ekonomi och tillgänglighet än elektronik.

Jag gillar lördagar och min morgontidning. Jag hann nämligen också med att läsa Jenny Perssons krönika i lördagsbladet. Den läser jag ungefär lika ofta som jag läser sportsidorna, men bevisligen så händer det ibland.

Ärligt talat sparkade Jenny Persson i lördagstidningen in en dörr som var jätteöppen. I alla fall var dörren jätteöppen för mig, då den handlade om det orimliga i att skuldbelägga offren istället för att göra något åt förövaren. En jätteöppen dörr som sagt, men Jenny Persson gör helt rätt i att sparka in den igen. Och igen och igen. Det är inte förrän samhället direkt tänker på att göra något åt mobbaren istället för den mobbade, när samhället direkt vänder sig mot våldtäktsmannen istället för våldtäktsoffret, som vi kan sluta attackera dörren. Dörren är för evigt öppen när samhället, det vill säga du och jag, instinktivt skyddar offren och hanterar förövarna. Eller, som i krönikan, vi tänker utifrån ett jämlikare plan och behandlar alla lika.

Det är sånt jag hinner läsa om en lördag. Det är sånt jag hinner reflektera över. Det är sånt jag hinner skriva om. En lördagsmorgon i februari.

Utan ”dom” finns inte ”vi”

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Jag har aldrig träffat honom, men efter allt jag läst och hört kvalar förintelseöverlevaren Emerich Roth in bland mina största idoler. Utan tvekan!

Emerich Roth berättade att han föreläst i 26 år om nazismen. Jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag lämnat ön. Men efter att jag läste om honom i Gotlands Tidningar, jag tror så tidigt som medan jag bodde precis bredvid Hallonbergen i Sundbyberg, så bestämde jag mig för att jag någon gång skulle gå och lyssna på honom.

Men han talade aldrig på ön om helgerna när vi var nere. Och jag måste erkänna att jag aldrig heller letade efter nästa gång han skulle föreläsa i mina krokar. Varken i Sumpan eller senare i Vallentuna. När vi sedan blev gotlänningar så… fanns det aldrig riktigt tid. Inte ”just nu”.

Jag har ”inte haft tid” i fyra år. Fram tills Förintelsens Minnesdag i år. I aulan på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag. Det blev nästan ett spontant beslut. Ja, jag visste att han skulle tala där och då. Jag pratade med mina föräldrar om detta kvällen innan. Fast det var lite för många ”men” redan under det samtalet. Men alla ”men” kändes inte som om de var viktiga medan jag åt frukost. Alla ”men” var inte längre relevanta när jag läste min morgontidning och såg annonsen om att Emerich Roth skulle tala under Förintelsens Minnesdag nere på Almedalsbiblioteket.

Därför satt jag, tillsammans med mina föräldrar, och lyssnade till Emerich Roths berättelse. Dagen efter min födelsedag. Där satt vi och lyssnade inte bara till Emerich Roth, utan också till Karin Kvist Everts. Under rubriken ”Förintelsen, minnet och demokratin” berättade hon om den politiska miljön strax före och under andra världskriget. Karin Kvist Everts är utredare vid Kungliga biblioteket och har forskat i detta. Hennes föredrag var intressant, tankeväckande och alldeles, alldeles fruktansvärt!

Det var inte bara obehagligt att lyssna på hur människor behandlade varandra för 70-80-90 år sedan. Inte heller att få höra direkt från en överlevare som Emerich Roth som själv kan berätta vad som pågick under Förintelsen. Nej, vad som nästan var läskigast denna dag var att upptäcka alla paralleller till idag. Hur vi inget har lärt oss av historien. Hur så många idag, precis som då, accepterar förminskningen av andra människor bara för att de är lite, lite annorlunda. Hur människor kan förvandlas till saker, till siffror. Till… dom andra!

Det var Karin Kvist Everts som under föreläsningen sade ”vi skapar ett ”vi” när det finns ett ”dom”!” Det var ord som brände sig rakt in i min hjärna, rakt in i min själ. Där på Almedalsbiblioteket. Dagen efter min födelsedag…