Medan kylan lämnar oss

Västerhejde om Vintern. Och en Vovve!

Västerhejde om Vintern. Och en Vovve!

Det är inte utan vemod som jag sitter här ikväll. Ensam i vårt kök, med Linkin Park strömmande svagt ur de små högtalarna bakom mig. Ja, bara det är ju lite lätt deprimerande. Jag menar, Linkin Park? Tyst? Bara det är motsägelsefullt och… fel!

Men det är absolut inte därför jag känner mig lite nere just nu. Det är för att temperaturen utanför köksfönstret långsamt närmar sig nollan. Från fel håll! Ska jag lita på SMHIs app på min telefon är plusgraderna bara någon timme bort. Och regnet ska komma ungefär samtidigt.

Och det är ju för jäkla trist!

Igår var jag på en liten roadtrip på fastlandet. Jag jobbade, och det betydde att jag skulle vara i Uppsala på förmiddagen och i Västerås på eftermiddagen. Vägen där emellan var så där hjärtskärande vacker. Som ett vykort, med den skillnaden att det aldrig tog slut. Rimfrost överallt. Ibland var den så tjock att det såg overkligt ut, där björkarna såg ut som om alla grenarna bestod av tjocka, vita tygremsor snarare än kvistar. Barrskogen var pudrad med silver, och det enda som störde illusionen var det där vägsaltet som förvandlade vägen till ett bajsbrunt sår rakt genom landskapet.

Lika vackert som på fastlandet har det varit på ön de senaste dagarna. Vi har kanske inte haft samma överflöd med rimfrost, men ändå mycket för att vara på Gotland. Mer snö tror jag också, och med vintervita vägar. Åtminstone här genom Västerhejde.

Jag tycker om vintern. Mycket! Paradoxalt nog tycker jag absolut inte om att frysa, men vintern är så mycket mer än kalla tår.

För vi har Ljuset. Alltså, det har ljuset om vintern! Från att vi vandrat runt som zombier i en svartvit film under hela november och december så kom snön med solen och ljuset. Till och med på morgonen, innan solen ens började skapa en strimma längs den östra horisonten, var det ljust tack vare stjärnorna och snön. Stjärnorna, snön och månen. En måne som dessutom inte var mer än en liten skärva på himlen och ändå så skarp. Sedan kom solen till helgen, och jag lyckades till och med överdosera ljuset. Efter en långpromenad i dubbel dos solljus, från himlen och från snön, kom skallebanken som ett brev på posten. Både lördag och söndag. Men aldrig att jag ville ha några solbrillor. Inte nu!

Och som om det inte skulle räcka med Ljuset så har vi även Ljudet. En värld i snö är som en värld i bomull. Lika vitt, och lika… ljuddämpande! Det finns tillfällen under mina morgonpromenader då det nästan blir ljudlöst där ute. Det är för mörkt för fåglarna. Bilarna är långt bort, och vinden i det stora håller sig helt stilla. Då är det nästan tyst där ute. Och när snön kommit, ja då blir det äntligen helt tyst. Inte länge, men tillräckligt för att det ska gå att höra hur ljudlöst det är. Sedan kommer det en bil ändå. En bil vars dubbar smyger ner i den hårdpressade snön ovan asfalten, utan att nå den samma och utan det där rasslet som uppstår så här års när inte snön skyddar oss. Och motorljudet absorberas i snövallarna vid sidan om vägen. Jo, jag hör bilen. Jag ser dess vassa strålkastare skära genom vintermörkret. Men så snart den passerat försvinner båda intrycken, och ljuset från snön kommer tillbaka samtidigt som alla ljud sugs in mellan snöflingorna och försvinner.

Nu har vi en vecka med plusgrader, regn och det gråa novembermörkret att se fram emot. Från det att jag började skriva den här texten har den digitala utomhustermometern gått från -0,4 till lika mycket på plussidan. På högtalaren sjunger Linkin Parks Chester Bennington ”I´m breaking a habit tonight” och jag önskar att vädret kunde låta bli. Jag hade precis vant mig vid snön, kylan och att en månad för sent få uppleva lite julstämning till sist. Det är en vana jag velat behålla ända fram till i mars…