Det stormar i Sveriges största vattenglas

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken

Lite skärmdumpar från gotlandsmedia idag, om stormen som parkerat båtarna och mängder av enduroförare på landbacken. Bilder från Hela Gotlands Facebook och hemsidorna för P4 Radio Gotland och SVT Nyheter Öst.

Igår var det GGN, Gotland Grand National, vilket är världens största endurotävling. Det var skitväder redan då. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att vi har fått så mycket regn på sistone. Vi behöver verkligen det. Men lördagens skitväder igår övergick i ett annat skitväder på söndagen.

Det började blåsa. Ännu mer. Ordentligt. Det blev så pass att inte bara gotlandstrafiken slogs ut och strandsatte mängder av endurosällskap, utan även färjorna mellan Fårö och storön. Det är inte helt ovanligt, men ändå. Under kvällen har jag via sociala medier kunnat se bilder på dem som varit ute och fotograferat. Just bilderna på hur Destination Gotlands färjor fått ”sladda” in i Visby hamn är dramatiska och väldigt häftiga. Men de aktualiserar också utsattheten.

Just nu bråkas det… eller bråkas det verkligen när staten helt enkelt inte vill betala, om kostnader och placering av reservhamn. Vi är fortfarande inte närmare en lösning på den frågan, men under söndagskvällen kunde jag inte låta bli att sträcka ut tanken lite. Tänk om en av gotlandsbåtarna skulle ha misslyckats med manövern att ta sig in i Visby hamn? Tänk om övriga båtar redan lyckats lägga till, och den sista skorven helt enkelt förstör inloppet till Gotland? Att den helt enkelt låser in sina syskonfartyg?

Egentligen är det strunt samma om båtarna blev instängda eller inte. Vad jag vet finns det ingen hamn på ön som kan ta emot dagens färjor mer än den i Visby. Inte för ordentlig lastning och lossning av gods. Men om alla båtarna blev instängda i en förstörd hamn, hur ska ön försörjas då?

I ett sånt läge är det inte bara enduroförare som inte kan lämna ön. 85 procent av det som produceras på Gotland ”exporteras” till fastlandet och vidare. Hur många av dessa företag har en buffert att klara sig en vecka utan gotlandsbåtarna? En månad?

57 000 gotlänningar är inte många av Sveriges hela befolkning. Men så många är direkt beroende av Sveriges sköraste trafiksystem. Det kan, får, inte bara vara gotlänningarnas problem!

Jag med formar framtiden. Me too…

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo.

Den här veckan har vi fått lära oss något nytt om något väldigt gammalt. Och vi har fått ett nytt begrepp, #metoo. 

Jag är uppväxt under en annan tid. Precis som min pappa. När jag var barn fanns det uttryck och sociala koder jag fick lära mig, medvetet eller omedvetet, och samma fick min far lära sig. Ändå var vår uppväxt så olika. Så… annorlunda!

Jag pratade med min förstfödde idag. Med min fars barnbarn. Om #metoo och vad det innebär och lite också vad det utvecklats till. Just nu pågår lite av en häxjakt på de som gjort fel, på syndarna. Det är väldigt mycket peka finger, fördömelse, ja rent av hat ibland. Jag försökte påminna sonen, och mig själv, om vad det egentligen handlar om.

För jakten på de skyldiga skymmer för stunden de underliggande orsakerna till varför världen just nu exploderat i ett #metoo. Orsaken till orättvisorna! Maktpositionerna! Mobbingen!

Jag vill tro att #metoo kommer att göra världen lite, lite bättre. Vad som händer just nu är att fördämningarna brister. Det kokar över. Det rasar och det brinner upp. Just nu får vi läsa spaltmetrar om ”hur” och ”vad”. Hur någon gjort eller vad denne gjort. Snart nog, och jag tror det redan börjat, får vi veta ”varför”. Varför den eller den gjorde så. Ångern. Skammen.

Det kommer dröja lite, men tids nog kommer vi kanske till det viktigaste som i sin tur kan starta den verkliga förändringen. För problemet ligger hos oss allihopa. I de sociala koder och uttryck som vi haft med oss sedan barnsben. Som vi fått med oss och som vi för vidare.

Jag är redan körd. Min pappa är redan körd. Vi har växt upp med det som just nu lagat till grund för #metoo och har lärt oss blunda. Vi har lärt oss att det har tillhört spelets regler. Men inte längre. Vi har fått våra ögon uppspärrade och vi är tvungna att lära oss på nytt. Självklart kommer vi göra fel igen och igen, men vi får lära oss hur vi ska bete oss. Vad som är rätt och vad som är fel. Det måste vi lära oss om vi så vill eller inte. Det ska vi lära oss!

Men mina barn, våra barn, växer upp här och nu. För deras del är det som just nu pågår en del av deras uppväxt, en del av deras lärande som unga individer. De kommer inte behöva göra någon omstart och programmera om de uttryck och sociala koder de fått lära sig.

Men som pappa till mina barn är det min uppgift att se till att koderna de lär sig blir rätt från början. Idag!

Det blir ju bara pannkaka

Jag kanske inte är lika kass i köket, men... Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

Jag kanske inte är lika kass i köket, men…
Den svenske kocken från Mupparna, som han beskrivs på Wikipedia.

”Det där med att föda barn, det är liksom inte min grej” sade en nybliven trebarnsmorsa en gång. Och jag säger det samma… Det där med att föda barn, det är inte riktigt min grej!

Nu menar jag förstås inte det där med nio månaders tandemkörning först, utan det mer bokstavliga i att ge barn föda. Att laga mat. Det är verkligen inte min grej.

Visst, jag behöver inte skämmas i köket. Jag gör en juste köttfärssås och är fenomenal vad det gäller pannkakor. Dessutom har jag ”hemliga” ingredienser när jag gör potatismos och marinad till köttet. Jag har också ett par maträtter som inte fallit hustrun på läppen, vilket inte betyder att de inte är ätliga för det. Mannagrynsgröt är gott, fast det har hon inte förstått ännu. Inte på 21 år.

Men som sagt, det där med att laga mat är inte min grej. Jag är inte hipsertypen som experimenterar med egna mjölblandningar, slowcook, eller ens vet skillnaden på olika kötttypers perfekta tillagningstemperatur.

Går det att steka så går det att äta. Det är mer i min smak.

Så därför tycker jag, att när jag ändå ska försöka göra mig till och göra mat som jag aldrig tidigare har gjort, när jag har sett till att skriva upp hur och i vilken ordning det ska tillagas (det kallas recept  förresten, och är ett jättegammalt sätt att beskriva en maträtts montering), så borde väl åtminstone universum vara juste och bjuda till lite. Att vara snäll och underlätta lite för novisen vid spisen.

Men inte då. Nog fasen ska istället mixern gå sönder i botten, så hälften av innehållet rinner ut på väg till grytan. Grytan där köttet redan håller på att få färg. Lite för mycket färg. Grytan, och framförallt spisen, som är smällhet och direkt bränner fast allt som inte ska vara där. Speciellt det som är lite kladdigt och innehåller mixade tomater. Och det som inte bränner fast rinner såklart ner mellan köksbänken och spisen. Bara för att det kan…

Om det nu inte riktigt är min grej att föda barn, varför kan inte barnmorskan vara liiite mer hjälpande istället för stjälpande?

Vem är jag? Och… vad gör jag?

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna...

Ett samtal mellan mig och ett syskonbarn. Om min yrkesroll, vilket är nog så svårt att förklara för vuxna…

”Av små barn och fyllon får man veta sanningen” tror jag är ett uttryck. Jag väljer i alla fall att tro det, och jag vill framförallt tro det efter igår. För även om det inte var sant, så fick det mig att må lite, lite bättre.

..vilket snabbt ändrade sig strax därefter. Men just det väljer jag att bortse ifrån.

Hela klanen träffades igår hemma hos mina föräldrar. Minus en av mina bröder och ett syskonbarn som båda jobbade. Men det var två av tjugotvå, så jag räknar det som om hela klanen var på plats. Och det var då ett av syskonbarnen tittade upp och frågade mig:
– Mattias, vad jobbar du med?
– Jag är kommunikatör, svarade jag och det var ungefär här som min hjärna började jobba med följdfrågan ”vad gör en kommunikatör”? Av alla frågor jag brukar få så är just det kanske den vanligaste som brukar komma. Jag blir alltid lika ställd av den frågan, för… vad gör jag egentligen?

För stunden väljer jag nog att länka till vad Sveriges kommunikatörer säger om yrkesrollen, för allvarligt talat så är det inte så lätt att beskriva. Och ännu svårare blir det när jag ska beskriva det för ett barn. Att jag jobbar mycket med min dator? Att jag fotograferar? Skriver?

Mycket riktigt kom följdfrågan. Men innan jag ens han öppna munnen med ett aldrig så informativt svar som brukar börja med ett eftertänksamt ”Ehh…” så svarade han sig själv. Som om svaret var lika självklart som att jag stod där framför honom.
– Bygger med lego!

Nej, jag bygger inte med lego på jobbet. Kanske jag borde göra det, men inte just nu. Vem vet, en dag kanske jag gör det på arbetstid. Jag kan inte sticka under stol med att det skulle vara roligt, men jag tror jag är lite för… stel… i min fantasi. I alla fall jämfört med hur jag sett barn bygger idag. Men visst skulle det vara kul!

Mindre kul var det när ett annat syskonbarn lite senare såg upphöjningarna efter blodkärlen på min ena underarm.
– Shit! Vad gammal du måste vara.

Det var lite för mycket sanning för mig under en och samma kväll…