Västerhejde skola har beskrivits på många sätt. Pristagare för sitt elevarbete och fantastiska pedagoger och medarbetare, men också som skola med en arbetsmiljö som är en ren skamfläck.
Ni kan inte ana hur jäkla sugen jag just nu är på att få skriva av mig. Att få explodera i en storm av bokstäver, utropstecken och kommateringar. Jag var på möte ikväll. Ett möte om Västerhejde skolas framtid. Men nej, ikväll ska jag inte skriva så mycket om mötets innehåll och om vad som sades. Jag lovade mig själv två saker på väg till mötet, och jag brände redan på plats ett av dessa löften.
Det första jag lovade mig själv var att inte säga något. Inte under själva mötet. Jag klarade det nästan. I alla fall över själva mötestiden. Men det snöt sig när mötet väl avslutats, och samtalen kunde hållas i små grupper.
Den andra löftet var att inte skriva om mötet redan ikväll. Jag bryter detta löfte i detta nu…
Jag inser själv att jag fortfarande står mitt i en våg av känslor, och att skriva saker i affekt är inte alltid det bästa. Låt mig bara nämna att mina anteckningar från det mötet är 5000 tecken långt. Oredigerat. Jag kan inte skriva om detta här och nu!
Låt mig istället lyfta det som var bra med mötet. Min kritik får komma senare, men det positiva vill jag lyfta först. Jag tycker det är viktigt.
Tack alla på plats för ett värdigt möte! Jag pratade med en bekant som var förvånad över det lugn som rådde, och jag berättade att rummet var fullt av gotlänningar. Inflyttade som infödda. Som gotlänningar är vi mästare i att knyta handen i fickan. Det är inte alltid bra, men ibland är det effektivare än att explodera på plats. Det kan vara vinstlotten i ett längre perspektiv. Mötet var lugnt och behärskat. Det var inte utan känsloyttringar eller reaktioner, men samtalstonen var respektfull!
Konflikträdd som jag är så tyckte jag att det var väldigt skönt. Skönt och något som höll mötet vid liv. Det kunde lika lätt ha spårat ur och blivit en freakshow.
En stor eloge till moderatorerna Susanne de Paulis och Henrik Stoltz. Tack vare att de verkligen tog på sig rollen som ”mötespoliser” så hölls talarordningen och, nåja, tidsramarna. Och Susanne var tillräckligt bitskt i vissa kommentarer för att inte de tillresta politikerna och tjänstemännen skulle invaggas i någon falsk trygghet om varför de var där.
Jag vill också tacka just de tillresta politikerna och tjänstemännen. De kom och fick berätta/förklara/ducka frågorna. Jag tänker inte heller recensera vad de sade, eller hur de sade det, förrän senare. Men jag uppskattar att de var där, det gör jag verkligen.
I morgon ska jag ta tag i de där anteckningarna…
