Att ta ett liv, eller anpassa sitt eget

Skalbagge på cykelväg

Livet återvänder till naturen. Man kan säga att naturen tränger sig på vår urbana miljö. Nu är det dags att vara försiktig…

Livet förändras. Ständigt. Det finns de som säger att vi måste anpassa oss eller dö. Andra att vi ska kämpa emot. Till sista blodsdroppen. Så finns det de som aldrig inser vad som händer, utan bara flyter med. Som döda fiskar…

Jag tror inte jag är än död fisk. Och visst, ibland är jag hur envis som helst. Men blodsdroppen… nja. Nä!… Vad jag däremot är bra på är att anpassa mig. Om jag får säga det själv så är jag en jäkel på att anpassa mig. Det kan vara medfött. Det kan också vara en hjärnskada. Eller en superkraft. Vad det än är så har jag en viss fallenhet att anpassa mig.

Nu har jag en jätteutmaning framför mig. Nej, vänta… Det är två jätte utm… Eller stopp där. Jag har redan anpassat mig och nu ska jag… oanpassa mig!

Jag har anpassat mig till livet som husse. Precis som jag en gång anpassade mig som pojkvän, sambo, fästman, make, pappa och tvåbarnsfar. Eller som västerhejdebo, ganthembo, visbybo, sumpanbo, vallentunabo för att nu ha slutit cirkeln som västerhejdebo. Livet förändras och jag förändras med livet. Jag har numera en hund. Och har anpassat mig till det.

Och som husse… förväntas jag att gå ut med hunden lite då och då. Visst, jag har redan mina morgonpromenader. Men att gå ut med hunden är inte samma sak. Nu måste jag anpassa mig till att någon annan hastigt och lustigt tvärnitar för än det ena, än det andra. Tidigare gick jag sällan ut i onödan. Nu får jag göra det hela tiden. Förut höll jag mig till väl upptrampade stigar. Nu är jag ute på åkern och…

Nej, se där får jag omprogrammera mig själv. Nu är det vår. Nu är hela naturen en barnkammare i varande. Nu får inte hunden springa utan koppel. Nu måste jag se till att… inte ta livet av oskyldiga djur. Det är inte hunden utan jag som måste bli försiktig.

Jag gick med långt koppel idag. Jag höll koll på hunden så hon inte skulle få korn på något som hon absolut inte fick jaga. Jag såg hela tiden ett par steg framför hunden för att hon inte skulle kliva rakt i ett bo. Jag… missade med ett tuppfjät fågeln som precis flög upp från där jag tänkte sätta ner min egna fot. Jag hade sånär klivit rakt på det lilla boet. Krossat de fyra små äggen. Jag blev så ställd att jag glömde fotografera nästet. Så ställd blev jag!

Jag trodde hunden var den stora risken med att vara ute i naturen om våren. Det var hon inte. Det var jag.

Det finns en risk att jag anpassat mig lite för mycket till den där hussegrejen…