Fånga dagen, fånga dem alla, eller bara fånga det som är ”nytt”

En utsikt i Pokémon, från mina föräldrars balkong i Visby. Ni har ett av flera ”Gym” vid S:t Pers ruin i förgrunden, och längre bak syns Almedalen. Sedan gäller det att passera alla de mindre blå stationerna också, om och om igen. Gissa om detta ger bra, och motiverad, träning för stora och små!

Jag har två söner. Förmodligen är de precis som de flesta andra barn, med intressen och ett eget liv vid sidan av familjen där kompisar och annat går före. Och precis som mina föräldrar före mig, och troligen deras före dem, så oroar jag mig för mina barn. Framförallt deras hälsa och fysik.

”Pappa, jag går ut i trädgården en stund”…

Jag ska inte sticka under stol med att trösklarna för att passera ytterdörren nog var lite lägre när jag var yngre. Det fanns liksom lite färre distraktioner inomhus som kunde tvinga föräldrarna att handgripligen kasta ut sina barn på den tiden. För att de skulle få lite frisk luft. Fast för egen del fastnade jag ändå lika lätt inomhus som mina egna barn. Detta tack vare mina serietidningar. Jag kunde sitta inne i timtal, precis som mina söner kan göra med att spela Minecraft, Roblox, snacka med polarna via Skype eller se på sina favoriters senaste YouTube-filmer.

Det har alltid funnits en anledning att inte gå ut. Oavsett teknik eller tidsperiod. Skulle det inte vara för att min förstfödde håller på med fotboll skulle jag kanske vara lite oroligare. För den yngste är det lite värre, men nu har han åtminstone börjat intressera sig för bågskytte, så han hinner ännu hitta en sport han också. Jag har ändå alltid varit lite orolig för det där med fysiska aktiviteter för barnen.

Grabbarna har däremot varit duktiga på att ta sig till ”ny” teknik skapligt fort. Jag skriver ”ny”, för det är bara vi som är lite äldre som tycker att tekniken är ny. All dagens teknik! Men för dem är det inte ”nytt” utan ”nu”, och så har det i stort sett alltid varit. ”Ny” teknik, ”nya” spel, ”nya” appar och ”nya” kommunikationskanaler är realtid för dem. Det händer nu, och det är inte ett dugg nytt utan bara som det ska vara.

För sönerna som sagt. För oss ”som hängt med lite” är det ”nytt”. Vi kan jämföra med hur det var tidigare. Jag var bara ett tuppfjät äldre än min äldste när jag programmerade i Basic på en Vic 20. Jag spelade 8-bitars tevespel och laddade in datorspel via en bandspelare med räkneverk. För den tidens 40+, typ mina föräldrar, var det jag gjorde ”nytt”. Men det tyckte inte jag.

”Pappa. Får vi gå bort till idrottsplatsen” frågade den yngste i måndags…

Det var inte vad jag riktigt var beredd på att få höra. Inte första dagen på semestern. Knappast i övrigt heller, och speciellt inte från honom. Appen ”Pokémon Go” var bara två dygn gammal på svenska App Store, och båda sönerna var redan fast. Kvällen innan hade han och jag tagit en lång kvällspromenad för att fånga de små digitala liven på gatorna runt vårt hus, och i trädgårdarna också för den delen, och vi hade riktigt kul under tiden.

Helt plötsligt är det roligt att gå ut. Inte bara för mig på min dagliga morgonpromenad, utan även för sönerna. Tillsammans! Morgon, middag och kväll. Alltid finns det en ny Pokémon som bara väntar på att få bli fångad.

Den som påstår att datorspel och teknik bara är av ondo har nog inte tänkt tanken fullt ut. Eller så hänger hen inte med bland allt det ”nya”…