Jag gillar att bygga. Även med hammare, spik och det tålamod som ibland krävs.
Jag tog en tripp till en välkänd byggmaterialsfirma under den tidiga kvällen. Jag, vårt släp, snickarbyxorna och tumstocken. Det blev några meter impregnerat trä den här gången.
Det är där jag tappar tråden lite. Såsom ”barn av Timell” (jo, jag är tillräckligt gammalför att ha infekteras av den klassiska Timelleffekten) har jag genom åren tagit del av devisen ”trä är ett levande material”.
Så fan heller att det lever. Det är grymt opålitligt och beter sig som en unge i trotsåldern, men lever gör det då rakt inte! Allvarligt talat, vi hugger av trädets näringsupptagningsförmåga, vi sågar av dem deras andningsorgan och till sist styckmördar vi dem i lämpliga längder avsetta för allsköns klåpare med skruvdragare och tummen mitt i handen. Och i mitt fall idag tog jag hand om likdelarna vilka dessutom kemikaliebehandlats fullt ut för att inte resterna ska börja ruttna införtid.
Nej, trä är stendött och opålitligt. Jag älskar det! I alla fall så länge sågklingan är vass och skruvdragaren nyladdad…
#Blogg100