Ett eko från min barndoms julgranar

Bild på plastgranar av Lego.

Min barndoms julgranar var inte alltid så symmetriska. Inte var de heller alltid tagna från ett tjockt lager snö. Men de var riktiga granar…

Vi hade julgran när jag var liten. En riktig julgran. En som vi följt med grannen och letat fram tillsammans i hans skog. En sån där gran som luktade skog, friskt och starkt, när vi tog in den dan före dopparedagen. Och kallt. På något sätt luktade den alltid kallt när vi fick in den. En riktig julgran till min barndoms jul.

Vi brukade alltid klä den dagen innan julafton. Det är i alla fall vad jag minns. Jag minns också att pappa alltid jobbade kvällen innan julafton, så det var upp till oss syskon och mamma att göra granen färdig. Det var alltid en kamp mellan mammas lite traditionella och strama stil, och vi ungars variant som mest gick ut på temat ”mest av allt”! Det var Carl Larsson versus Walt Disney. Men vi blev alltid nöjda efteråt, med vår riktiga julgran under min barndoms jul.

Det fanns ytterligare några aspekter med julen. Och då framförallt med julgranen som utgångspunkt. För det första var den alltid törstig. Eller så var katterna det. Oavsett vem så var det i stort sett alltid torrt i julgransfoten. Dessutom stacks alltid granbarren när jag kravlade in under grenarna för att fylla på vattnet. Sedan fanns det också plötsligt nya insekter inomhus, mitt i vintern. Framförallt under granen. De fanns där tillsammans med en halv miljard barr som trillat av grenarna. Allt under vår riktiga julgran under min barndoms jul.

Nu har jag själv barn. Eftersom de växt upp med att alltid vara bortresta över jul så kläddas alltid granen i förväg. Och eftersom vi inte skulle vara hemma så fick det bli en plastgran istället för en riktig gran. En plastgran för mina barns jular. Vi fortsatte med plastgran även efter att vi flyttat till ön, och den fick sällskap av ytterligare en gran inomhus. Barnen ville ha en gran de kunde se varje dag i vårt vardagsrum. Sedan ville de också ha en i uterummet. Det var nämligen där de hade bestämt att julafton skulle firas. En julgran i uterummet till deras barndoms julafton.

Därför har jag ikväll monterat ihop plastgranarna. För ikväll ska de kläs. En i vardagsrummet och en i uterummet. De hämtades från uthuset, och gumman bar in dem i var sin stor plastväska. Julgransfötterna håller inget vatten, och grenarna blir så fort varma inomhus att det inte märks att de ens varit ute. Medan jag satte ihop dem så kände jag hur de doftade. Av plast. Och damm. Fjolårsdamm…

Men när jag väl fått ordning på granarna så ser jag, att fast de är gjorda av plast så barrar de. Faktiskt. På golvet, under granarna, låg det en massa små plastremsor. Stora som barr. Mängder av dem…

Precis som mina riktiga granar under min barndoms jular.

När hatet skändar något fint

Skärmdump från Twitter.

Rädslan för vad som händer på nätet kan hålla många av oss borta därifrån. Men är verkligen hatet så monstruöst stort där ute?

Allvarligt talat. Om Jimmie Åkesson hade den minsta respekt för Astrid Lindgren skulle han be svenska folket om ursäkt och omedelbart lägga ner den där grupperingen han kallar parti. Han vet att han står för allt hon avskydde, och hans uttalande är en ren förolämpning mot henne och allt det hon stod och verkade för!

Med det sagt vill jag föreslå att alla läser en mycket viktig text. Något man ska tänka på, inte bara när ni kritiskt betraktar vad era vänner gillar och delar på Facebook. Utan i livet i stort. I samtal och i er omgivning. Det är en text av Andrev Walden i Aftonbladet. Läs den, fundera på vad han skriver, och tänk på den när ni är ute på nätet, ser på teve eller lyssnar på radio.

”Rasisterna erövrade inte nätet genom att sitta i sin filterbubbla – hemligheten är att de lämnar den med jämna mellanrum.” Så skriver Andrev och berättar i samma text om den motrörelse som just nu växer snabbast på nätet.

Tänk på det när ni läser om hur Jimmie Åkesson använder Astrid Lindgren och hennes sagor för att bygga sitt varumärke.

Fokuset borde inte ligga på hamnen

Bild på en skärmdump från Twitter

Jag tweetade lite om detta här om dagen, lite i affekt. Tydligen vid fel tidpunkt…

Låt mig bara vara tydlig om en sak. Jag har egentligen ingen åsikt ifall Region Gotland skulle hyra ut hamnen i Slite eller inte. Faktiskt ingen alls. Det gör väl ingen skillnad? Det är en hamn. För båtar.

Så vad handlar det om egentligen?

Jag tycker hamnfrågan har fått helt fel proportioner. För problemet är väl egentligen inte vem eller vilka som ska hyra i hamnen eller inte? Vilken skillnad gör ett projekt som spänner över en väldigt kort period? I mina ögon är det egentligen helt ointressant var hamnprojektet hamnar.

Det finns tydligen en anledning. Och den får vi inte veta. Men om det där hemliga som ingen vill berätta skulle handla om att tillgängligheten till hamnen skulle begränsas under denna tid, och man anser att hamnen är vital vid en större olycka eller annat, så kan jag förstå. Om räddningsbåtar eller försvarets skepp inför en större övning helt enkelt inte skulle få plats så, visst. Jag förstår det argumentet.

Just nu är jag mest förvirrad. För… problemet med ifall det skulle vara en säkerhetsrisk ligger väl för allt i världen inte i att hyra ut hamnen under den korta tid som hela pipelineprojektet passerar utanför Gotland? Problemet är väl snarare att det snart kommer att ligga dubbelt så många säkerhetsrisker på sjöbotten precis utanför öns kust. Det är väl för allt i världen en mycket större säkerhetsrisk?

Att stoppa uthyrningen av hamnen är lika effektivt som att pinka i hamnbassängen. Gasledningarna kommer att finnas där ute, och ska vi tänka försvarspolitiskt så skulle väl dessa ha stoppats för länge, länge sedan.

Så… vad är det vi inte får veta? Varför är hamnen och inte gasledningen det viktiga?

Det är inte guld att hänga runt halsen

En bild på... lite märkliga ting och en hand.

Det finns vissa tävlingar jag gärna stället upp i. Absolut! Speciellt om jag kan slå den bäste i det han gör…

De som känner mig sedan jag fortfarande växte, på längden istället för i färdriktningen, vet att jag faktiskt har ägnat mig åt sport. En hel del sport. Men det var faktiskt en sport som lyckades fånga mig från det att jag var sju år tills dess att jag närmade mig mina ”mid-twenties”.

Skytte. Från luftgevär på tio meter, till kaliber 7.62 med ett avstånd på 300 meter till tavlan. Det var det jag höll på med. Och som jag, om jag får säga det själv, faktiskt var ganska bra på. Ja, jag har lite plåtskrot att visa upp om så skulle behövas. Det ligger i någon gammal flyttlåda här hemma. Det var ju ganska länge sedan sist…

Men idag slog jag en världsmästare. Jag skojar inte. Vi har en världsmästare i skytte som bor och verkar på den här ön. Jag är lite, lite starstruckt på grund av detta. Bara lite, för vi umgås på helt andra premisser tack och lov. Men just idag slog jag honom. I skytte, och jag gjorde det till och med på färre antal skott.

Jag slog en världsmästare i skytte, och jag har inte hållit i ett gevär på år och dar!

Jag höll inte i ett gevär idag heller. Det gjorde inte heller min motståndare. Till saken hör att han är världsmästare i skytte med armborst. Det var det vi sköt med då jag slog honom. Jag slog honom i armbågsskytte. Hans paradgren. Tyvärr så var det inte riktigt några tävlingsvapen till armborst vi höll i. Vissa skulle till och med påstå att det inte var riktiga armborst vi använde. Det armborst jag slog världsmästaren med är gjord av dansk plast och jätteliten. Den sköt heller inga pilar utan ”studs”, de små ovala legobitarna med bara en plupp. De når kanske fyra meter. Kanske lite mer än fyra meter, men inte så mycket mer. De går heller inte att sikta med. Tummen är i vägen.

Men jag slog en världsmästare i en sport vi båda gillar. Skytte! Det är nästan så jag är stolt över mig själv. Förlåt Gustav, men jag måste ju få skryta åtminstone lite. Det var ju ändå ingen av oss som vann tävlingen ändå…