Idag är jag helt hundra. Faktiskt!

Bild från Bisonblog

Bilden är tagen (och länkad) direkt från Bisonblog, där upphovet till #Blog100 ligger.

Den 2 mars började jag med projekt #Blogg100. Nu… är jag i hamn. Detta är min hundrade bloggpost på lika många dagar!*

Det har varit väldigt roligt att varje dag skriva något här på Lammlur. Men också svårt. Dels har det varit svårt att komma på nya saker att skriva om varje dag/kväll (och jag har inte lyckats fullt ut med själva kreativiteten), men även att ha den lyxen att kunna ta sig tid att skriva varje kväll. Det har nog varit det svåraste, och det jag kommer sakna minst. Att hela tiden ha en deadline att följa. Varje. Jäkla. Kväll!

Men jag har nog lyckats skrapa ihop ett par guldkorn under resan. Jag har medvetet låtit bli att ”marknadsföra” mina texter i några av mina andra kanaler. Dels för att jag inte riktigt vetat hur jag skulle föra fram det utan att sätta på mig drygkepsen. Men även för att jag inte riktigt vetat om jag ville att folk skulle kommentera mina små verk. Åtminstone inte under resans gång.

Framöver får inläggen bli lite färre. Samtidigt är förhoppningen att kvaliteten ska öka lite nu när jag slipper kvantiteten. Gör mig gärna en tjänst och kika igenom vad jag skrivit såhär i efterskott. Jag kan behöva lite konstruktiv feedback!

#Blogg100

*Okej, det är en ultravit halvlögn att jag lyckades blogga i exakt hundra dagar här på Lammlur. Men de tre kvällar som hemsidan låg nere postade jag min ilska på Facebook istället, och det är nästan lika bra. Samt faktiskt en del av ”uppdraget”!

WWDC blev ett par wow, och ett par meh…

Bild med WWDC-logga

Apples utvecklarevent var ömsom vin, ömsom vatten. Allvarligt, den nya musiktjänsten tog alldeles för mycket plats!

WWDC, Worldwide Developers Conference 2015. Låt mig börja med min förhoppning från igår om att det skulle handla lite extra om Apple TV. Där gjorde jag rejält i det blå skåpet. Nu har visserligen små rykten nämnt att denna eventuella lansering tydligen togs bort redan här om veckan från det tänkta programmet, men jag hoppades ändå. Jag måste säga att besvikelsen känns lite lätt att bära trots allt, tack vare fortsättningen på sen streamade showen vi bjöds på.

Förutom ATV:n prickade jag ändå ganska rätt. Uppgraderingarna av såväl MacOS som iOS kändes faktiskt riktigt stabila, och den framtida möjligheten för multitasking på paddan var gudasänt! Vi närmar oss en definitiv övergång från laptop till plattor i och med detta. Känslan av att Apple jobbat för att förbättra sina digitala produkter (och föra dem ännu närmare varandra) var påtaglig. Bara det faktum att jobba ner installationsfilen till iOS9 från fyra till en gigabyte är ett stort steg i rätt, kvalitativa, riktning. Jag är sjukt nyfiken på att få trycka in El Capita i mina stora maskiner hemma. Och iOS9 i mina iDevices!

Däremot var kvällens sömnpiller det redan läckta Apple Music. Ja, jag är fel målgrupp som inte ens bränner 90 kronor om året på ny musik. Än mindre 90 kronor i månaden! För mig är den nya produkten nära nog ointressant. I bästa fall är det något som kommer att växa hos mig, men det förutsätter också att mitt musikintresse ska ta sjumilakliv. Så Music, tillsammans med Watch, ligger långt under min intresseradar och fick ta allt för mycket plats!

Till skillnad från ApplePay som jag längtar efter. Men här får vi tydligen fortsätta vänta…

#Blogg100

I morgon stavas Äpplet WWDC

WWCD-loggan

Loggan Apple släppte inför WWDC 2015. Och jag sätter ett litet extra hopp inför den lilla finessen att bilden faktiskt ser ut att innehålla en Appel TV, sedd rakt uppifrån.

Om lite knappt ett dygn vet vi vad Jim Cook och Apple jobbat med på sistone. Sett till företaget i stort är WWDC den stora händelsen på året, när nya produkter och idéer får komma till ytan. Störst är förstås iPhonekonventet eftersom det trots allt är Apples största, mest sålda och framförallt mest inkomstbringande mjölkko. Men WWDC är ändå speciellt på sitt sätt!

Förra året satt jag på en mer än lovligt kass ADSL-lina, och trots att jag så sent som i torsdags kvitterade ut en ny router från Bredbandsbolaget, så lär jag få sitta och bli vansinnig över alla avbrott i strömmingen även i år eftersom jag i helgen inte lyckats prioritera teknikbytet i hemmet. Surt, men i värsta fall kommer jag att dra en CAT5-kabel från äldste sonens rum till Macen i vardagsrummet.

När det gäller själva konventet (om nästan exakt 20 timmar vilket klockan på spiselkransen avslöjar för mig) så har det spekulerats en hel del, och vad jag förstår finns det en viss streamingtjänst för musik som inte ens ger pengarna tillbaka. Jag tror till och med att vissa redan bekräftat ryktet.

Givetvis kommer det att handla en del om Apple Pay, kommande versioner av iOS och OSX, Apple watch samt, hoppas jag, Apple TV!

Just det sistnämnda hoppas jag lite extra på. Apple TV börjar ticka in pengar i en allt snabbare takt för Apple, samtidigt som den fortfarande märkligt nog betraktas som ett ”hobbyprojekt” utåt sett. Och jag måste erkänna att den inte får leva ut sin fulla potential i det wahlgrenska hemmet. Men det är inte bara mitt fel. Trots allt saknar den lite… extra för att jag ska använda den dagligen. Trots allt använder jag datorn och mina iOS-prylar till allt Apple TVn klarar, och mer därtill. Här, om någonstans, vill jag att Apple ska drämma till mig med sin fantastiska förmåga att leverera det jag aldrig trodde att jag skulle behöva.

Samt att Apple Pay äntligen kommer till Sverige. Just nu är jag sur så det räcker på Swedbank!

När urvalet är litet, så kanske man hittar guldkornen

Pergolastolpar

Först Martin. Sedan Ernst. Men som en skugga seglade SVT upp och plockade fram Pernilla. Plötsligt fick vi en ny sheriff i stan, som tillsammans med sina vice gör ett grupparbete som vinner. Medan jag själv leker plockepinn i trädgården…

Ger Ernst dig ångest? Stressar Timell dig? Praktiska, händiga herrar och damer på teven kan ge vem som helst problem med självkänslan. Inte så mycket på vintern. Då ingår det ju i planeringen. Det är nu under sena våren, på gränsen till sommaren, som du inser att din planering egentligen bara blev en lång lista av måsten.

Jävla Martin och Kirch… Kilter…. Ernst!

Det senaste året har familjen Wahlgren bara haft ettan, tvåan och fyran. Så vi har inte haft speciellt mycket att välja mellan på teve. Men vi hittade ett program. Ett program som hållit på några säsonger. På olika tider, olika dagar, och med olika längd. Där poängen egentligen inte är projektet eller uppdraget, utan där den stora behållningen är programledarna. Programledarna och deras ständiga smågnabbande. Speciellt mellan två av dem. Jag tänker på Pernilla och John i Trädgårdstisdag!

Kärt barn har många namn, för jag har för mig att det en gång även har hetat Trädgårdsonsdag. Men det är oväsentligt. I år fick programledaren Pernilla Månsson Colt, trädgårdsmästaren John Taylor och kocken Tarek Taylor sällskap av Malin Persson. Programmet i sig är trevligt, med lite idéer och tips, och ibland även lite nytt som man hajar till av. Men framför allt har den tre saker som får det att sticka ut lite i hus-/hem-/trädgårds-/matträsket. Jag gillar till exempel musiken! Den passar konceptet som handsken, och tillåts ta lite plats. Någon har tänkt till lite när de valde musiken. Musiken i i kombination med ett riktigt bra foto är guld. Riktigt guld! De som håller koll på fotot borde jäklar i min låda få ett pris. Ett riktigt fint pris!

Sedan har vi den tredje lilla detaljen som verkligen får mig att gilla programmet, och som jag nämnde ovan. Kemin mellan programledarpernilla och trädgårdsjohn är lika perfekt som… som… mjölk och O’boy! Eller kanske som pepparkakor och ädelost. Två väldigt omaka delar som tillsammans blir så mycket mer. Deras gliringar, gnabbande och huggande, fast ändå på ett trevlig sätt, sätter krydda på hela programserien. Tarek och Malin är bra på sitt sätt de med (och medan jag skriver detta har vi på programmet i bakgrunden. Just nu berättar Tarek om att den gröna chilin är ganska mild, och stoppar en bit i munnen. Han ändrar sig ganska fort efter några hostningar. ”Fast den här var inte blyg precis”).

Det är egentligen inte något fel på vare sig Martin eller Ernst heller. Men om jag bara fick se ett hemarbetarprogram så skulle min röst absolut landa hos Pernillas gäng!

#Blogg100