När jag är bättre än vissa andra

Svärfar hittade den här på tomten. En röd ros. i en snödriva! Det finns faktiskt hopp. Hopp för oss alla!

Svärfar hittade den här på tomten. En röd ros. I en snödriva! Det finns faktiskt hopp. Hopp för oss alla!

Ja, jag är naiv. Och godtrogen. Samt lite av en optimist. Såklart, för vad är alternativet? Att jag skulle vara en skeptiskt, misstänksam gnällspik? Inte då. Det finns inte ens på kartan. Inte min karta!

Vet ni vad det bästa är? Det bästa är att jag faktiskt har fakta på min sida. Statistik och vetenskapliga jämförelser. Så… jag är helt enkelt rätt. Och alla gnällspikar är helt fel. Det ligger bara en googling bort, så det kan ni kolla själva.

Våldsbrotten blir färre. Inte bara i Sverige utan på flera ställen runt om i världen. Vi har också precis fått höra att kurvan för koldioxidutsläppen har börjat plana ut. Det är dessutom färre krig i världen än på väldigt länge, och färre människor lever i fattigdom. Några av sjukdomarna som plågat mänskligheten har eller håller på att försvinna, medan andra svåra åkommor nu fått mediciner som biter på dem.

På det hela taget är världen en bättre plats nu än på mycket länge. Visst finns det skit där ute. Vi har fortfarande problem med galna ledare, våld mot oskyldiga, sjukdomar och miljöproblem. Men det har blivit bättre. Faktiskt! Trots politiker som säger annat. Trots hat i såväl samhället i sig som på internet. Trots dessa människors högljudda röster som varnar för att få utlopp för allt sitt hat.

Det. Blir. Bättre!

Så trots alla rövhattar som förpestar tillvaron på Facebook och Twitter, som sprider lögner via internet och vanliga flygblad, så tänker jag fortsätta var glad. För det blir man när man är lite naiv. När man är lite godtrogen och optimistisk. Det är då man mår lite, lite bättre än gnällspikarna. Det är då du orkar älska din nästa, och det är då du orkar göra det där lilla extra som gör andra glada.

Så… vems mungipor har du lyckats vända på idag?

En hobby som tar mig ut i världen

Selfie från Moulding Billund.

Ibland får man en möjlighet att göra något som man aldrig gjort förut. Som att åka till Billund utan barnen…

Det är så otroligt roligt att se ögon som tindrar. Inte bara på barn, utan även på vuxna. Under veckan som passerat har jag haft det stora nöjet att se små och stora barn njuta av att få vara… ja, barn helt enkelt.

En gång om året har jag och några likasinnade en utställning här på Gotland. Och jag skulle vilja påstå att det är en av de mest välbesökta och uppskattade utställningarna på hela året. Vad jag försöker berätta om är den stora legoutställningen på Fenomenalen Sience Center under skolornas höstlov. I år hade vi som huvudnummer skapat en 2,5 meter lång karta över Gotland, och som vanligt fanns det mycket att prata med besökarna om!

Bild på Visby från utställningen på Fenomenalen

Visby, en förvuxen men ändå liten del av Gotland.

Det var tredje året vi ställde ut, och gotlandskartan kommer att leva vidare ett tag till med bland annat en utflykt till Linköping nästa år och Swebricks stora event som genomförs där. Det roliga med utställningen är att se alla barns stora ögon över allt lego, och glimten i de vuxnas ögon för den nostalgitripp vi erbjuder. Och kanske för att de inser att om de här vuxna kan komma undan med att leka med lego i mogen ålder, så finns det väl inget hinder för dem själva?!?

Bild på deltagare under ett seminarium

Från ett seminarium om CB, Community Builds, där helheten förväntas vara så mycket större än delarna.

Men inte nog med det. Jag hade verkligen chansen att nörda ner mig ordentligt redan första helgen på lovet. Vi var nämligen några som valde att delta på en nordiskt legoevent i danska Give. Här samlades runt 130 norska, danska och svenska legoentusiaster för ett par dagars erfarenhetsutbyte. Den gotländska delegationen passade även på att hälsa på i Legos fabrik i Billund, för att få kliva in i det innersta where the shit happens!

Det blev en fantastisk helg i Give. Jag var till och med tvungen att ta anteckningar. För under seminariet om bildredigering insåg jag att tipsen jag fick var fullt ut tillämpbara även i jobbet. Jag tänker inte berätta varför, men framöver kommer några legobitar alltid att följa med i fotoväskan för en bättre kvalité på mina bilder.

Bild från tävlingen under eventet i Give, Danmark.

Mina motståndare i tävlingen. Jag gjorde skeppet och är sjukt nöjd. Men vann, det gjorde jag inte…

Jag hade dessutom turen att få delta i en tävling under lördagens middag. Slumpen valde mig att kämpa mot två andra swebrickare inför alla de övriga deltagarna. Jag är väldigt nöjd med tävlingen även om jag inte vann. Å andra sidan blev vinnaren så otroligt lycklig över vinsten. Jag skulle inte kunnat uppskatta den lika mycket som hen gjorde, och bara därför så vann rätt person.

Även i Give gick det att se hur det tindrade i ögonen på folk runt ikring mig. Lyckliga människor. Glada människor. Barnsliga människor. Men inte en enda omogen människa. Varken i Danmark eller på Fenomenalen.

Mörkret i skuggan av solen

Det är alltid mörkas innan ljuset återvänder. Men varför låta det gå så långt? Som människor ska vi egentligen kunna vara varandras ljus… Bilden kommer från Wikipedia. Klicka på den så får du läsa om solförmörkelser. Sånt kan också få det att bli mörkt emellanåt.

Det är lite väl mycket… skit i luften just nu. Och då menar jag inte att jag för andra veckan i rad missar att skriva för Lammlur på min vanliga tid, det vill säga onsdagar, utan för att det är så mycket i världen som kan göra en tvåbarnsfar orolig. Orolig, obekväm, rädd, nedstämd…

Lugn i stormen. Det är inte så att jag håller på att gå in in någon höstdepression eller så. Nej, jag har lite för roligt här i livet för det. Så sent som idag har jag stått och berättat om små danska plastbitar på Fenomenalens övervåning i hamnen, och både små barn som vuxna barn har lyssnat med tidnrande små ögon. Det är bara det att tre små ord har dykt upp vid ytan, och det förpestar en annars så vacker vy över havet.

Orden är racism. Fascism. Nazism.

Tre ord som är otroligt laddade. Och de är endast laddade med negativa värderingar. Det finns inget som helst positivt med dessa ord, och ändå verkar så många idag ta till sig dessa värderingar. Vi har ett parti i vår egen riksdag, med en bakgrund från nazismen, som mer eller mindre öppet stoltserar med rasistiska värderingar, som hyllar fascistiska ledare och som ägnar sig år ren historieförfalskning. Förfalskningar såväl i dåtid som nutid. Det finns så många paralleller med 30-talets Tyskland att jag mår lite illa.

Tyvärr stannar det inte vid våra inhemska skämskuddar! De här strömningarna hittar vi överallt i Europa idag. På vissa ställen har de till och med makten där de sitter. Märkligt nog, eller snarare inte märkligt, uppges nästan samtliga ha väldigt nära kontakt med Ryssland. Ett Ryssland med stora inhemska problem och som allt mer fjärmar sig från sina grannländer. I såväl ord som handling.

Om vi vänder oss om, och istället för i söder eller österut istället ser mot väster, så ser vi ett presidentval som även det skickar kalla kårar längs ryggen. Inte nog med att en av kandidaterna strör mer än lovligt många, rasistiska, sexistiska och faktaresistenta uttalanden kring sig. Han eldar samtidigt på sina supportrar på ett skrämmande sätt. Ett sätt som i värsta fall kan betyda en våldsspiral med startskott på valdagen.

Jag vet inte riktigt vad som är värst. Trump på ena sidan, och Putin på den andra. Det förbättrar inte heller ett dugg att det verkar som om de har en hel del affärer ihop. Lite bra är det, för man biter inte den hand som föder en. Å andra sidan så har ingen så här långt klarat av att kunna förutse någon av dessa herrars drag och handlingar.

Och här hemma har vi några, som jag inte kan beskriva på ett bättre sätt, nyttiga idioter som med lögner om Sverige förstör det svenska. Som riskerar Sveriges integritet och världsrenommé genom att måla en falsk bild om Sverige i utlandet. Och som lyfter våldet som en lösning och inte det misslyckande som det egentligen är.

Inte heller nästa vecka kommer jag lyckas med att leverera en text under onsdagen. Den nionde november kommer jag att vara med på ”Manifestation för alla människors lika värde” i domkyrkan. Till minne för de hemskheter som racism – fascism – nazism utförde 1938 under Kristallnatten. Ja, jag kommer att vara där i min roll som kommunikatör för domkyrkoförsamlingen, men också som orolig son till mina föräldrar, bror till mina syskon, make till min livskamrat och far till mina egna barn.

Jag ser det faktiskt som min skyldighet gentemot Gotland. Och världen. För vi är värda så mycket mer än vad mörkermännen ovan kan ge oss!

På vift i Smålands skogar

Att följa vad som händer i världen är inte så lätt. Inte från en båt på Östersjön på väg bort...

Att följa vad som händer i världen är inte så lätt. Inte från en båt på Östersjön på väg bort…

Nej, det blev inget bloggande igår. Jag hade fullt upp med att förbereda mig inför arbetsdagen, höstlovsutställningen och danmarksresan.

Jag har inte ens kunnat följa kvällens appleevent, för då satt jag mitt på Östersjön mellan Visby och Oskarshamn!

Men nu är det lite lugnare. Jag sitter i en bil på E22:an och skriver detta på min iPhone, och det känns som om jag hunnit med det jag skulle. Manifestationen för alla människors lika värde är från min horisont redo, med bilder jag tog på några ungdomar utanför domkyrkan. Jag fotograferade dem igår kvälls, och idag fixade jag affischen, annonsen och hemsidan. En kollega fixade dessutom att göra det till ett event på Facebook med materialet jag ordnade åt hen. Jag hann även med att plocka ihop allt som skulle till Fenomenalen inför novemberlovet. Eller Legolovet som jag tror de kallade det. Idag på eftermiddagen åkte allt fram igen när vi färdigställde inför utställningen som börjar i helgen. Och jag tror nog den blir ännu bättre än förra året!

Jag var även tvungen att packa inför resan. Vi är några från Swebrick Gotland, det vill säga några legobyggare i mogen ålder, som i helgen bland annat hälsar på i Legos fabrik i Billund. Vi ska också vara med på ett antal seminarier under ett nordiskt konvent en bit därifrån, så helgen är så att säga räddad.

Snart är vi framme i Brömsebro, där Gotland blev svenskt igen 1645. Och jag har hunnit läsa ikapp mig om vad som var nytt och fräscht från Apples event. Nu ska jag lägga ifrån mig telefonen och fortsätta svamla med övriga här i bilen…