I skuggan av det glättiga omslaget…

Teckning i tusch av Spindelmannen aka Spiderman.

1991. Då Spiderman fortfarande kallades Spindelmannen i sin egen tidning i Sverige. Jag var på väg ut i vuxenvärlden på allvar, och jag var om jag minns det rätt inte så ”inne” i just den här figuren. Ändå var det något speciellt med Spindelmannen. Eller rättare sagt… med Peter.

Jag skrev lite om en viss seriefigur igår. Väggkravlaren! Din vänliga kvartersspindel. Idag läste jag en artikel om den senaste filmen som är på gång. Det är nummer sex i ordningen sedan 2002, och den andra ”rebooten” som görs.

Enligt artikelförfattaren så kommer det bli lite mer humor, lite mer ”high school”, än de tidigare filmerna. Så det borde bli bra. Eller blir det det? En rolig Spindelmannen? Kan det vara trovärdigt?

Jag ska ännu plöja igenom alla de tidigare filmversionerna. Jag erkänner, jag har inte sett dem alla ännu. Men jag har läst serierna sedan 80-talet, och är det något som hela tiden följt med genom åren så är det den mörka sagan om det mobbade barnet. Den unga människan som fick sin chans till revansch, och som mycket drastiskt fick lära sig att högmod går före fall.

Hela tiden har berättelserna handlat om lille Peter. Mobboffret. Bokmalen. Outsidern. Den som vill passa in. Olyckligt kär. Och som aldrig riktigt får chansen att lyfta sig och bli… lycklig?

Dräkten och skämten, slagsmålen och jakten. Hela hjältegrejen är egentligen bara en bihistoria. Men Marvel har paketerat allt bra. Liksom med många av sina andra, samhällskritiska berättelser. Fortfarande är ju det det viktigaste. Även såhär i de sista skälvande dagarna av 2016 är berättelsen det viktigaste.

Om de så handlar om mobbade barn eller hjältar i trikåer.

Att hålla på traditionerna

Bild på omslaget till "Spiderman".

Vi är herrar över våra egna öden. Och traditioner. Fast inte sönerna. De får får forma sin egen framtid när de blivit stora nog…

Jag gillar traditioner. Jag gillar att göra saker och ting som de alltid gjorts. Steg för steg, del för del. Det ger mig en god känsla för resten av dagen.

Samtidigt gillar jag att skapa. Kreera. Bygga. Det kan stöka till tillvaron något.

Så går det att kombinera dessa två olika mänskliga tillstånd? Kanske.

Det går att skapa traditioner. Traditioner för att hylla de gamla mästarna, traditioner för att finna en ny ordning. Nya traditioner för att visa nästa generation vad som är viktigt här i livet. Som att ”med stora krafter följer ett stort ansvar”.

Jag ”tvingade” mina barn att se igenom alla de tidigare episoderna av ”Star Wars” innan vi gick och såg sjuan. Grabbarna har fått klara sig igenom såväl ”Iron Man” som ”The Avengers”. Nu…

..var det dags för ”Spiderman”. I Tobey Maguires skepnad. Nu ska jag bara hitta tvåan också. Av någon anledning kan jag inte hitta tvåan!