När tillvaron är halv

Filmkonvolut

Filmtajm. Just kvällens film har något gemensamt med mitt liv. Den kom samma år som jag och Anneli flyttade ihop. Alla andra liknelser undanbedes vänligt men bestämt…

Ungefär halva jag saknas just nu. Det är typ den bättre hälften, och hon är med jobbet i Göteborg. Så därför är jag halv, och det är något jag vant mig av med. Rejält!

Jag är inte längre där. Att vara själv alltså. Jag vet inte om jag någonsin varit där över huvud taget, men något hände 1996 och detta något har haft en peak ända sedan 1997. Varje hack i den tidslinjen har väldigt sällan varit av godo…

Värst är det att lyckas komma i säng i rimlig tid. Även där blir det halvt, för en dubbelsäng är gjord för två och att ligga där själv orsakar bara en rejäl snedfördelning av de kroppsliga resurserna. Dessutom är två timmerdragare alltid dubbelt så många som en. Hälften är bara bra om det handlar om en riktigt äcklig dessert.

Men det finns fördelar med att vara själv. Faktiskt. Ikväll stavades den ”The Lost World – Jurassic Park”. Det är nummer två i den gamla serien om dinosaurier som Steven Spielberg gav livet åter. Min bättre hälft är inte allt för glad i actionfilmer, och Jurassic-serien är inget undantag. Så därför kunde jag och sönerna beta av ytterligare en film i den fyrdelade box vi köpte i vintras. Nu är det två kvar. Plus en massa andra filmer som inte funkar att se när familjen är samlad.

Så många filmer, så lite tid. Men jag föredrar att ha frun med mig i tevesoffan…

Old Man Logan

Gillar du superhjältar på bio i allmänhet, och mutanter i synnerhet, så vet jag en film du borde se...

Gillar du superhjältar på bio i allmänhet, och mutanter i synnerhet, så vet jag en film du borde se…

Ibland lever fantasin vidare. Jag vet, det är lite av en klyscha. Men den här gången är det inte min egen fantasi jag går loss på. I söndags var jag med vänner och såg ”Logan – The Wolverine” på bio. I min fantasi ser jag filmen om och om igen…

Jag ska inte sabba filmen på något sätt. Jag vet att en film är ens egen tolkning när du ser den. Precis som all annan konst. Jag har läst om Wolvie ända sedan han hette Järven. Ja, jag är så gammal att alla seriefigurer hade svenska namn. Läderlappen. Spindelmannen. Mirakelkvinnan. Dubbelansiktet… Logan, aka Wolverine, hade kodnamnet Järven och John Byrne tecknade serierna. På den tiden.

Hugh Jackman har gjort Logan på bio sedan år 2000. Med den äran, och jag hoppas han inte ger upp rollen ännu. I seriernas värld har Logan varit Wolverine från spädbarn till riktigt, riktigt gammal, och med tanke på hur datortekniken gått framåt (jag kan nog nämna ett barns rörelsemönster som inte är helt verkligt i filmen jag just sett) så kan nog herr Jackson jobba lääänge till med sin rollfigur.

Och om han vill. Jag vet faktiskt inte om det behövs längre…

Tills döden förenar oss åter

Prinsessan Leia och R2D2 i lego...

De faller ifrån. En efter en. Och kvar är jag…

Jag var inte riktigt beredd. Inte på det sätt jag reagerade. Eller hur mina tankar helt plötsligt tog en egen väg. Jag var inte riktigt beredd på att reagera över huvud taget. Det var ju inte så att jag kände henne personligen. Men att Carrie Fisher först får en hjärtattack och sedan går och dör? Varför påverkar det mig?

Kändisar har dött lite till och från detta år. Och året innan det. Jag kan ge mig tusan på att ännu fler kommer att dö även 2017. Det är bara så. Media kommer att skriva spaltmetrar om det. Tårdrypande bilder kommer att spridas på Facebook. Alla kommer att på något sätt påverkas. Det är bara en fråga om vilken offentlig person det handlar om och vid vilket tillfälle.

Carrie Fisher blev Prinsessan Leia med hela världen. Det är lätt att tänka att det är nörden i mig som reagerar när en av de klaraste stjärnorna från Stjärnornas Krig lämnar jordelivet för gott. Men egentligen är det inte där skon klämmer. Tror jag i alla fall, för i så fall skulle jag ha reagerat lika mycket när killen som satt inuti och styrde R2D2 dog. Eller när Leonard ”Mister Spock” Nimoy fortsatte sin resa. Eller flera andra med dem.

Jag tror att en del handlar om att jag är lite, lite äldre… Att jag också är aningen närmare döden idag än vad jag var igår. Att om Prinsessan Leia, som lyckats undgå alla blasterskott som skjutits hennes väg (eller snarare alla livets vemödor korsat Carries Fishers väg), trots allt inte lyckats undgå liemannen, vad betyder det då för mig? Att även jag kan bli gammal och dö? Att även jag till sist kommer att bli ett med allt och inget?

Japp. Så enkelt tror jag faktist att det kan vara. En dag ska jag också dö. Jag har alltid vetat det. Alla vet om det. När en person, figur eller karaktär till sist skrivs ut ur all världens manus så påminns vi om det. Speciellt när det handlar om någon som ”alltid” funnits där. Eller, som i Prinsessan Leias fall, någon som trots allt kämpat för det goda från 1978 ända till 2016.

Jag var inte beredd på att bli påmind om min egen dödlighet på självaste julafton. Jag förvånade mig själv med att reagera så mycket på en annan människas öde. En människa jag aldrig träffat. Men faktiskt så tycker jag att det är helt okej. Det är helt i sin ordning. ”May the force be with you”!

Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad jag gör med livet jag lever som kan göra mig orolig ibland…