När det går en säkring utanför ön

Kortslutning i en elledning

Har Gotland tillräckligt stöd från fastlandet? Politiskt eller rent praktiskt? Och hur klarar sig gotländska företag i framtiden?

När jag skriver det här verkar brandkåren ha fått storbranden i Slite under kontroll. Istället sitter jag och känner hur det brinner till lite i skallen på mig. Det med tanke på kvällens andra stora nyhet, att det inte blir någon ny kabel mellan Gotland och fastlandet!

Svenska kraftnät avbryter arbetet med en ny kabel, och hänvisar till en ”samhällsekonomisk nyttoanalys”.

Mer än så får vi inte veta. Mer än så har inte media fått veta. Mer än så har inte regiondirektören Peter Lindvall, regionstyrelsens ordförande Björn Jansson eller GEAB (Gotlands Energi AB, som ägs av Vattenfall) fått veta. Och mer än så går heller inte att hitta på Svenska kraftnäts hemsida. Analysen som de hänvisar till verkar inte gå att hitta, så mer än svepande formuleringar som ”inte uppfyller de nyttor som eftersträvas och kan förväntas” eller ”kostnaderna väsentligen överstiger de olika nyttorna” får vi inte.

Kom igen. Som kommunikatör kan jag också skriva sånt, med den skillnaden att jag från början inte har en aning om vad jag ska skriva om. Och ändå är detta exakt vad jag skulle ha skrivit!

Men jag skulle gärna vilja veta varför det inte blir av. Jag vill höra argumenten, jag vill veta vilka frågor som ställts, och jag vill veta om beslutet är samhällsekonomiskt försvarbart eller endast utgår från Svenska kraftnäts horisont. Jag har svårt att se hur det ens kan vara försvarbart ur ett rent samhällsstrategiskt perspektiv…

Eller är detta ytterligare ett tecken på att Gotland och gotlänningarna diskrimineras?

Med lite vatten i sikte

En pump i en vattentunna

Ingen bild från idag. Jag visste inte att jag skulle få anledning att skriva om det här. Faktiskt så hade jag inga tankar alls om att skriva om sånt här.

Bara sådär helt apropå, utan kopplingar till dagens reportage i en av morgontidningarna, så blev den där vattenfrågan så väldigt aktuell igen. I helgen som gått har jag om min fru tittat i vår väderapp från SMHI, och fått veta att på torsdag kommer det lite regn. Inte mycket, men ett par, tre millimeter. Det brukar innebära ganska välfyllda tunnor under våra stuprör.

Så medan frun ikväll pysslade om i trädgårdslandet, och vattnade lite på de nyflyttade smultronplantorna, så tog jag hand om vårt lilla potatisland. Jo, vi har ett sånt också. Förra året grävde jag upp en liten bit av tomten så det fick plats sådär en tio, femton plantor. Till i år utökade jag lite, och satta till en början några potatisar som redan hade fått iväg sina spröt en bit. Dessa spröt har redan fixat så att små gröna blad kommit upp ur jorden, så om inte frosten gör ett återbesök så hoppas jag på lite färskpotatis till midsommar.

Nej, jag har inte googlat hur länge potatis behöver växa innan den går att äta. Det får lösa sig om det vill. Annars funkar det att köpa potatis till Små Grodorna.

Hur som helst så har jag lärt mig en sak genom åren, och det är att det mesta som ska växa i en trädgård behöver lite vatten. Så därför tog jag min lilla dränkbara pump, släppte ner den i en av våra halvfulla regnvattentunnor, och stod sedan med trädgårdsslangen och lekte regnmoln. Över hala potatislandet.

Jag vattnade för att ge potatisen en liten respit till på torsdag. Jag vattnade eftersom jag vet att på torr jord rinner bara vattnet vidare. Jag vattnade för att låta torsdagsregnet återfylla tunnorna med nytt. klart och livsviktigt vatten. Först därefter kikade jag på väderappen igen. Den från SMHI. Den som nu påstår att det ska bli sol hela veckan lång.

Undrar om jag kan få vigga lite vatten från bevattningsdammen hos Lilla Bjärs. Så potatisen hinner komma till midsommar…

Larmet som förblindar

Vatten som rinner ur ett bamburär

Vatten skapar lugn hos människor. Vi gotlänningar borde vara extremt lugna, men det är vi kanske inte… Foto av Dean Hochman och hans konto på Flickr.com, under licens CC BY 2.0.

Näthat. Donald Trump. Skolrenovering. Filmdomar. Krig. Mord. Flyktingar. Rasister… Det är löjligt enkelt att reagera just nu. Och just i detta nu är detta precis vad som händer. Alla reagerar. Hela tiden. Och alla höjer rösten lite mer för att göra sig hörda. Argumenten skruvas upp lite till. De enkla poängerna tar plats då de är lätta att reagera på. Snabbheten vinner över träffsäkerheten.

Reflektion är en bristvara!

Det är lite skrämmande på sitt sätt. Jag har alltid fått höra att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Jag har en favoritbild där två män står på var sin sida om en siffra som är ritad på marken. Den ena utbrister tvärsäkert ”En sexa”. Den andre är lika säker på att det är en nia. Ivern över att få övertyga den andre hindrar båda att inse att det kan finnas ett skäl till varför man inte kan komma överens. Frågan ”varför vill han inte lyssna på mig” överskuggar frågan som egentligen är viktigare att ställa sig; ”Varför vill han inte lyssna på mig?”. Eller ”Vad ser han som inte jag ser?”.

Ibland måste man enas om att inte vara överens. Ibland måste man släppa att man tycker olika för att komma vidare. Det betyder inte att du erkänner att motparten har rätt. Du är tvärt om ”vuxen” nog att förstå hur man går vidare i en låst situation.

Jag tror vi behöver lite mer ”vuxna” inslag i debatten just nu.

Som av en händelse skrev Jonas Gardell i en av aftondrakarna om hur den nutida debatten skulle må bra av att man slutar skrika på varandra och istället börjar lyssna. Han jämförde det med första världskrigets skyttegravskrig under en bister julafton. Gardell är inte den förste som påminner om detta. Inte heller den siste.

Reflektion. Som sagt var…