Infriade förväntningar

Har det inte visats upp på sociala medier så har det inte hänt. Det är sedan gammalt...

Har det inte visats upp på sociala medier så har det inte hänt. Det är sedan gammalt…

Ibland så vet du att det kommer bli bra. Du vet helt enkelt att dina förväntningar kommer att infrias. Frågan är bara hur bra det kommer bli!

Vi bor bra. Det är rent fantastiskt hur bra vi bor egentligen. Skulle vi behöva något är vi bara en kvart från Visby, med allt vad denna vackra stad har att erbjuda. Vi bor även på promenadavstånd från vackra Fridhem och majestätiska Högklint Och…

..vi bor på rullavstånd från en av öns bästa krogar. Allvarligt. Den är hur bra som helst. Igår åt vi middag på Lilla Bjers. Jag och hustrun. Inga barn, bara hon och jag. Vi går dit åtminstone en gång varje sommar, och redan på vägen dit vet vi att det kommer bli gott. Men i år infriades inte bara förväntningarna, utan överträffades. Jag vet att det inte går att säga så, men det var rent fruktansvärt gott!

Och mycket! Vi fick inte bara maten vi beställde, utan personalen kom med små smakprov mellan varje rätt. Hela tiden. Och det var gudagott det också. Alltså… det låter inte mycket för världen, men skum på potatisskal… Det var nästan lite för gott.

Sedan var det inte fel på sällskapet heller. Maten, serveringen och sällskapet stod för ytterligare en överraskning den kvällen. För när vi hade varit där i en timme så kollade jag på klockan. Och då hade det gått två timmar. Bara sådär… Time flies, och där och då hade tiden en rymdskyttels raketmotor i rumpan!

Det blev en fantastisk middag. Jag tror ni förstått det vid det här laget, va…

Idag skulle jag och sönerna käka lunch. Hemma. Jag hittade en helfabrikat fläskschnitzel från Dafgårds i frysen, och även idag infriades mina förväntningar. Jag förväntade mig inte samma smaksuccé som kvällen innan. Och det stämde.

Ibland så vet du att det inte kommer bli bra. Det var så äckligt att jag inte klarade av att äta upp…

En text som aldrig är tänkt att publiceras

Jag har precis skrivit en text om 3 656 tecken. Det är 682 ord. Och då hade texten inte ens någon rubrik. Eller bildtext. Men texten är inte avsedd att publiceras. I alla fall inte här på Lammlur. Nej, det är en lång förklaring och instruktion inför ett kommande evenemang. Ett evenemang som jag ingalunda har huvudrollen i, men som kanske kan bli skojigt ändå.

Men det innebär att jag inte skriver mer än så ikväll…

Allvarligt. 3 656 tecken är långt nog för en kväll!

Ända in i det där kaklet…

Tävlingssimmare. Som det ibland känns...

Sista spurten. Sista spurten. Sista…
Fota av Barry Thomas på Flickr.com under licens CC BY-NC 2.0.

Okej, just nu har jag trafikstockning i hjärnan. Almedalsveckan är slut, och diskussionerna om vilka som ska få vara med eller inte rullar vidare. Region Gotland lyckas släppa en positiv nyhet om Västerhejde skola, vilket bara det kan få tankarna att börja snurra. Näthat och ”fake news” är på tapeten som aldrig förr, och så även diskussionerna hur media ska kunna bära sina kostnader framöver.

Så mycket att skriva om, så lite tid!

Och till råga på allt jobbar jag som en iller för att hinna färdigt allt på jobbet innan semestern. Det är en kamp mot klockan som jag helt klart kommer att förlora hur jag än gör. ”Som man bäddar får man ligga” brukar man säga, och jag inser att jag bäddat säck för mig själv så det sjunger om det.

Så mycket att göra, så lite tid!

Men… snart kommer ändå lugnet. Snart kan tankarna få landa lite, trådar knytas ihop och problem redas ut. Snart kommer jag testa vilka av alla rastplatser som skapats i trädgården är de bästa, och snart kommer jag snickra lite på huset där det behövs.

Då kommer jag ha så mycket tid jag önskar. Och kanske, kanske får jag tummen ur och bygger färdig min 4163-bitars Big Ben!

Lite hälsa, meter för meter

Bild från Pokemon Go

Det är inte bara ett spel. Det är även ett motionsredskap. Typ en motionscykel. Fast utan den trista trampningen…

Det är nog tur att ni inte ser mig just nu. Teve. Vin. En ganska stor skolavslutningstårta. Det sprutar inte riktigt hälsa och vitalitet kring mig just nu. Och ändå är det just detta vad jag tänkte skriva om ikväll. Det och…

..ett mobiltelefonspel!

Okej. Det där gjorde ju inte saken bättre det heller.

Men ni vet, jag fyller år idag. Jag fyller ett år med Pokemon Go. Och Pokemon Go må vara ett spel, men det gör lite med din kropp också. Något gott. För en av fördelarna med spelet är att du behöver flytta på dig. Visst kan du fuska. På många sätt. Men hur kul är det egentligen?

För tre år sedan sade läkaren åt mig att jag borde röra på mig mera. Lyckligtvis är jag en sådan som när jag verkligen anammar något, så anammar jag det fullt ut. Så länge jag kan. Men eftersom jag inte riktigt är någon större idrottsfanatiker, i ärlighetens namn är jag inte ens i närheten av av att vilja sporta, så blir det där med motion lite svårt.

Promenaden blev min lösning. Och promenera gjorde jag. Jag har sedan dess i stort sett gått varenda jämrans dag, i ur och skur. Det har ”gått” ganska bra. Det senaste året har det faktiskt gått riktigt bra.

För tack vare mobilspelet har jag gått lite, lite mer. Lite, lite längre. Visst, jag har andra hälsoappar på min telefon. Säga vad man vill om iPhone, men den är faktiskt en liten hälsomätare i sig, med alla sina finesser inbyggda i luren. Bland annat får du veta hur många steg du tar. Varje dag. Eftersom jag i princip inte tar en meter utan att mobilen är med mig, så registreras i stort sett alla mina rörelser.

Men Pokemon Go är oftast bara igång under mina promenader. När jag promenerar. Det betyder att idag har jag gått omkring på mina promenader, med mobilen och Pokemon Go, ganska många meter. Faktiskt så säger Pokemon Go att jag under detta år gått 898 300 meter.

90 mil. För att kläcka lite ägg i ett mobilspel. Hade det inte varit för att jag samtidigt samlar pokemongodis så hade jag trott att jag var galen!