Den djävulska leken

Att leka är kul. Men vi ska alla passa oss från att låta leken ta överhanden över våra liv...

Att leka är kul. Men vi ska alla passa oss från att låta leken ta överhanden över våra liv…

I höstas satte jag punkt för något av det dummaste jag någonsin påbörjat. Och de som känner mig, de vet att det finns en del i den kategorin att välja bland. Det tog mig elva år från det att jag, i ett lite svagt ögonblick, började med denna ”lek”. Men det visade sig vara en lek som bara krävde mer och mer av mig. I kombination med att jag är en envis rackare blev detta allt annat än bra…

Platespotting, för er som inte vet, handlar om att räkna bilars nummerplåtar. Det finns olika varianter och svårighetsgrader, men den vanligaste varianten går ut på att du ska hitta en bil med sifferkombinationen 001. Först därefter får du leta efter kombinationen 002. Därefter 003 och så vidare. Så enkelt. Så djävulskt!

Det tog mig drygt 11 år att gå från 001 till 999. Elva år! Jag snittade 100 om året ända tills vi flyttade till ön. Vi kan säga att jag stumnade på upploppet. Det hela började när jag var nybliven, pappaledig husägare i Vallentuna och lyssnade på en tjej som intervjuades av Radio Stockholm. Mitt under intervjun tappade hon tråden eftersom hon där och då hittade nummer 038, och för mig lät det så lätt och enkelt. Perfekt för en uttråkad småbarnspappa!

Den 15 oktober 2015 var jag i mål. Tack vare en vit Volkswagen, parkerad i södra Visby.

Snälla, om jag någonsin pratar om att påbörja något liknande igen så stoppa mig. Lås in mig på psyket. Pumpa mig full med psykofarmaka. Vad som helst, men låt mig inte hoppa på något så dumt igen!

Åh, kolla! Den där streckkoden nummer börjar på 1…

Tänk att något så litet kan vara så roligt

Domkyrkan Sankta Maria i Visby. Men såhär har ni nog aldrig sett henne. Efter ett möte med Swebrick Gotland fick jag lite inspiration och gjorde... det här!

Domkyrkan Sankta Maria i Visby. Men såhär har ni nog aldrig sett henne. Efter ett möte med Swebrick Gotland fick jag lite inspiration och gjorde… det här!

Ikväll har jag varit lite sysselsatt med en grej. Den som gissar att det har att göra med det som syns på bilden gissar inte alls fel. Men inte att bygga den, för det gjorde jag för ganska länge sedan. Däremot så kommer den att finnas med i ett framtida projekt som kommer avtäckas lagom i höst. Vi fick veta ikväll att det projektet kommer få stöd från det stora plastbitsföretaget i väster.

Och kanske, kanske kan det bli mer än så. Jag har provtryckt en idé under veckan som gick vilket slog igenom något så in i… norden väl. Men än så länge är det bara en idé, så det är ingen idé att hoppas eller säga för mycket. Men om jag kan få den att realiseras så skulle det vara väldigt, väldigt roligt!

Och jag skulle få syssla med lego även under arbetstid. För en liten stund…

I den degklump våra minnen samlas

Ett annat minne. Inte från vårt eget, men en gammal väns bröllop. Ett minne som en annan vän i sin tur lyckades återväcka när jag träffade honom.

Ett annat minne. Inte från vårt eget, men en gammal väns bröllop. Ett minne som en annan vän i sin tur lyckades återväcka när jag träffade honom.

Minnet är något intressant hos oss levande varelser. Om jag minns rätt så säger de att de minnen vi kan sätta känslomässiga band till är de vi kommer ihåg bäst. Och dofter, det är också något som hjälper till. Det är nog därför min fru brukar norpa min kudde varje gång som jag är bortrest.

Men som sagt, stora känslor skapar stora minnen. Jag minns båda barnens födelse. Jag minns mitt och Annelis bröllop. Jag minns de gånger jag blev dumpad av någon tjej i ungdomen. Jag minns speciella bioupplevelser. Äventyr. Olyckor.

Som sagt, minnen tar plats i våra hjärtan och hjärnor. Tur är väl det, för samtidigt är just våra minnen det som formar oss som människor. Våra erfarenheter byggs av våra minnen, och det är hur vi hanterar dessa erfarenheter som navigerar oss genom livet. Om vi så vill det eller inte. Det hjälper oss att överstiga utmaningar och svårigheter, medan frånvaron av det samma ofta leder till misslyckanden.

Men ibland så kan just oerfarenheten vara det som får oss att lyckas. Om vi inte vet hur svårt något är, så tar vi det inte i beräkningen och ägnar det fingen möda. Ser vi inte toppen av berget för alla träd, så vet vi heller inte hur mycket mer vi måste kämpa. Ibland är vår okunnighet vår bästa vän, medan kunskapen kan visa sig vara vår värsta akilleshäl.

Minnet är något fantastiskt hos oss levande varelser. Just när jag satte mig ner för att skriva den här texten, och försökte finna något i mina minnen från dagen att skriva om, så slog det mig…

..att jag glömt att jag satte batteriet till gräsklipparen på laddning. I uthuset. Så nu måste jag försöka minnas var jag gjort av ficklampan.

När du trillar ner i gamla hjulspår. Spårbundna hjulspår…

Det är jättebra att tågen går i tid. Jättebra. Förutom när inte jag är i tid. Då är det inte så bra...

Det är jättebra att tågen går i tid. Jättebra. Förutom när inte jag är i tid. Då är det inte så bra…

Huvudstaden fascinerar mig så smått. Visst. Här finns ett rejält utbud av allt, i en lagom omfattning och tillgängligt för om inte alla så för väldigt många. Ändå ska allt ta en sån j-vla tid!

Ja, jag är lite trött och grinig efter två väldigt bra utbildningsdagar. Jag har fått en massa nya insikter, en hel drös med nya (och uppdaterade gamla) kontakter, och allt avslutades med en fantastisk show/standup/seminarie av Klas Hallberg som bättrade på skrattrynkorna alldeles för mycket. Det har helt enkelt varit jättebra!

Så lite smolk i glädjebägaren är det att försöka träffa en gammal kompis. Missförstå mig rätt nu, för jag hann träffa polaren. Jag lyckades också i stort plocka mina färdmedel utan några längre ställtider aka hållplatsväntan och, vilket skulle kunna vara viktigt i sig, jag lyckades pricka in alla huvudstadens trafikslag. Förutom båttrafiken. Men pendeltåg, bussar, t-bana och spårvagn passade jag på att åka med.

Och min gamla kompis är verkligen av den där ”vi har inte setts på ett par år, bara pratats vid några gånger över telefonen, och ändå tar vi upp samtalet som om vi sågs i förra veckan” -sorten. Tre timmar blixtrade formligen förbi! Men…

..det är inte riktigt okej att det ska ta sådan ohemul tid att resa inom länet. Stockholms kollektivtrafik är som ett tidsmässigt svart hål. En malström som suger i sig sekunder, minuter och timmar utan motstånd. Ssschluuuurp!

Att jag sedan missade pendeln hem med bara sekunder bidrar såklart till grinigheten. Jag fick ju sitta och vänta i en hel jämrans kvart på nästa!

Avgå. Nån! Eller så kanske jag borde gå och lägga mig istället…