Det finns ett direkt hot mot min personliga sfär och mot den kvalitetstid jag skulle kunna ge mig själv. Det hotet har exempelvis hållit mig från Agent Carter…
Livet är flyktigt. Har ni tänkt på det? Har ni tänkt på hur mycket som fortfarande ligger oupptäckt där ute, och att vi har inte en chans att hinna med det? Inte du. Inte jag. Vi har det inom räckhåll, men vi når det inte.
Givetvis talar jag om tiden. Men inte vilken tid som helst, utan den där speciella tiden. Den som likt skuggan du ser i ögonvrån bara kan anas, men som aldrig ger sig till känna när du fixerat blicken. Tiden som försvinner mellan ”jag ska bara” och ”ett ögonblick bara”. Den där tiden som du hela tiden känner att du har kontroll över, men som… bara försvinner när du ska till och inkassera den.
Tiden. Den som aldrig räcker till. Den som vi inte har kontroll över. Tiden jag egentligen hade velat lägga på alla de fantastiska teveserierna som jag aldrig kommer få se!
Jag nåddes tidigare i kväll att ”Agent Carter” läggs ner. Efter två säsonger. Det värsta är att jag inte ens hunnit se den. Fast jag ville. Och när jag tänker efter så har jag inte heller hunnit med vare sig ”Flash” eller ”Arrow” för den delen heller. Eller ”Supergirl” för den delen, och den som känner mig borde ju veta hur mycket det svider att inse.
Det finns fler och på många sätt och vis mer skrämmande exempel. ”Game of Thrones”. ”House of Cards”. ”The Walking Dead”… fast den har jag hunnit läsa lite eftersom den började som en serietidning. Men listan över teveserier jag missat kan göras väldigt lång, för lång för att jag rimligen skulle hinna ikapp. Tyvärr…
För om sanningen ska fram så prioriterar jag lite annat. Faktiskt!
