Det här är Sudersand. Ungefär treftto år senare. Och det är inte sanden som är vit, utan det är snö eftersom bilden är tagen i december och inte juli. Men det är i alla fall en bild från Sudersand!
Nostalgi är en märklig sak. Du vet aldrig när den ska slå till, och du vet aldrig hur hårt den träffar. Du kan prata med en kompis och landa i det gamla partyminnesträsket. Du kan hitta ett gammalt foto när du rensar en garderob och vips är du tillbaka på mammas gata. Du vet aldrig när eller hur hårt…
Det jobbigaste är kanske när du minns dina gamla misstag. Något du sagt, gjort eller orsakat. De pinsamma ögonblicken. När du sårade någon. Eller själv blev sårad.
Det är inte det jag tänkte på igår.
Då satt jag och tittade på Discovery Channel tillsammans med min fru. Jag vet inte hur vanligt det är nu för tiden, men själva tittar vi nästan aldrig på ”tablåteve” längre. Ni vet vad jag menar med ”tablåteve”, va? Att se ett program samtidigt som det sänds. Sånt gör vi nästan aldrig nu för tiden.
Nä, vi ser de program vi vill se, när vi vill se dem och ifall de har en liten pil bredvid programtiteln. Det är då man kan se ett program på sina egna villkor. Vill jag inbilla mig i alla fall. Nu var det Discovery och ”Fast and loud” vi såg på, ett av ganska många ”vi tar en skrotbil och gör om den till ett drömåk”-program de har. Även om jag inte vet ett dugg om bilar mer än tillräckligt för att köra dem, och även om jag förstår att det mesta av dessa programs stresspåslag bara är båg, så är de ganska roliga att se trots allt.
När det gäller just ”Fast and loud” så handlar det om en verkstad som heter ”Gas Monkey”. Ett ganska kul namn, och varje gång jag ser på programmet kan jag inte låta bli att tyst nynna på en gammal låt av Beastie Boys. ”Brass monkey”. Från CD:n ”Licensed to ill”. Minns ni den? På konvolutet fanns det en flygplansstjärt som pekade rakt upp. På baksidan var nosen begravt i marken. Eller i en bergsvägg, jag minns inte sådär exakt. När jag googlar ser det ut som en bergsvägg.
”Brass monkey. Brass monkey monkey”… Jag tror det var i slutet på högstadiet. Eventuellt i början av gymnasiet. Men vi var i alla fall några kompisar som fick för oss att vi skulle paddla runt Fårö. Med start och stopp i Fårösund. Första natten sov vi i viken nedanför kyrkan, den andra och resten av nätterna på Sudersand. Det var så långt vi kom innan vi lade ner paddlingen. Istället fick vi tag på lite folköl och festade, och det var då vi lyssnade till Beastie Boys. Bland många andra ska tilläggas, men jag kan bara komma ihåg Beastie Boys just nu.
Jag minns den där resan. Det är ett litet kärt minne från den tiden, och jag hoppas fler än jag kommer ihåg den. Det var de minnena som studsade runt i huvudet när jag och hon jag älskar stängde av teven efter att ”Fast and loud” var slut. Och jag småsjöng hela vägen till sängkammaren.
”Gass monkey. Gass monkey monkey”… Ja, jag sjöng fel. Jag insåg det när jag plockade fram låten på iTunes. Min fru hade nämligen inte en aning om vad det var jag sjöng på. Hon visste heller inte vilka Beastie Boys var. Så jag spelade upp lite av ”Brass monkey”. Utan resultat. Då testade jag istället ”No sleep till Brooklyn”. Fortfarande utan tillstymmelsen till igenkänning. ”Time to get ill”? Ingenting. ”Girls”? Nix.
Till sist spelade jag upp ”Fight for your right”. Den kände hon igen!
Till hennes försvar kan jag säga att nej, hon var inte med på Fårö. Inte den där gången under andra hälften av 80-talet. Eller lyssnade på Beastie Boys ur ett par små batteridrivna högtalare kopplade till en freestyle. Det minnet är bara mitt…
”You got to fight! For your right! To paaaaaaarty!”
