En afton i december, please let it snow…

Tomte av Lego

Trots att han är av dansk plast, och trots att han klätt sig för säsongen, så tror jag inte tomten är riktigt nöjd han heller… Foto av ”Joz” Jimenez från Flickr.com.

Det är den sjunde december, och det regnar ute. Jag vet inte hur det är för dig, men det där med julstämning är inte min starkaste känsla. Det är lite för varmt, grått och trist där ute för att jag ska bli sprallig.

Det är den sjunde december, och jag sitter vaken på övertid än en gång. En hundvalp i rummet bredvid har lite trassel med magen, och eftersom hon gnyr är väl valda delar av familjen vaken. Ikväll var det tydligen min tur.

Det är den sjunde december, och snart övergår den i den åttonde december. Det regnar ute, hunden gnyr och jag känner inte någon större julstämning. Jag vet inte om det är mig det är fel på, eller om det är min näsa som styr mitt känsloliv.

Trots att vi snart är en tredjedel in i juletid, är det lite svårt att ställa in julfeelingen. Speciellt när det lilla pruttmonstret ligger i rummet bredvid och sprider allt annat än juldoft…

Att bygga sitt andra advent

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är... Speed build!

Det ska gå fort. Det ska bli rätt. Det är… Speed build!

Nu är det tid för lite reklam. Såhär inför julens alla högtider finns det ett och annat trick för att familjen ska hållas samman, att låta den göra saker tillsammans. Vi har klassiska spel, vi har pussel, en och annan kanske bakar, och så kanske det sjungs i något hus.

Det går också att bygga lego. Mot varandra. Ett litet tävlingsinslag som kallas ”speed build”.

Sönerna har sin adventskalender, och såhär andra advent passade vi på att ge dem var sitt identiskt legoset av mindre sort. ”Klara, färdiga, gå!” Och därefter gäller det att bygga efter ritningen. Snabbt. Och rätt. Fort kan gärna bli fel, men då förlorar man också. Så det gäller att vara noggrann.

Den här gången var det ”bara” sönerna som byggde. Nästa gång vill jag också vara med!

I morgonljuset ser du det som inte setts

En etta med sovalkov står tom i Västerhejde. Bilda kö, o hugande spekulanter...

En etta med sovalkov står tom i Västerhejde. Bilda kö, o hugande spekulanter…

Här ekar bostäderna tomma. Fast det är ju ett sommarboende, så vem hade räknat med annat. Annars är just Västerhejde ganska så aktuell som inflyttningsort på Gotland, så har råder väl snarare bostadsbrist.

Annars såg jag en möjlig hyresgäst i morse. En orädd koltrast som vägrade flytta på sig när jag och hunden kom. Men jag vet inte… det är kanske inte den ideala grannen om han ska vara så kaxig?

#Blogg24

Lite tålamod och envishet kan förändra allt

Vissa saker får ta sin tid. Ibland... gäller det att låta saker och ting ha sin gång. Tids nog så kanske du når ditt mål utan att du måste gå över lik för att komma dit. Bild av Susanne Nilsson från Flickr.com under licens CC BY-SA 2.0

Vissa saker får ta sin tid. Ibland… gäller det att låta saker och ting ha sin gång. Tids nog så kanske du når ditt mål utan att du måste gå över lik för att komma dit.
Bild av Susanne Nilsson från Flickr.com under licens CC BY-SA 2.0

”Droppen som urholkar stenen” är ett väldigt gammalt uttryck. I alla fall så mycket som jag känner till. Jag tror jag först hörde, eller snarare läste, om detta i barndomen i den redan då gammla boken ”Sportens pärlor”. Det var faktiskt en riktigt rolig bok, full med anekdoter och historier om Nacka Skoglund, Mora-Nisse, GreNoLin och andra gamla sportprofiler.

Jag föreslår en rejäl liten googling här, ungdomar. Under tiden ska jag och min kombinerade hörselapparatsrullatorkäpp berätta om en droppe som verkligen fått göra skäl för namnet. Jag talar om över tjugo års nötande, gnetande, tjatande, övertalande och till sist kanske till och med bedjande. Tjugo år. Så lång tid tog det för mig att locka över mina föräldrar från den mörka sidan!

Ja ja, vi ska inte överdriva. Det handlar inte om någon exorcism eller så. Bara den personliga triumfen att få päronen att överge fönstret till förmån för frukten. Lämna det beiga för färgen. Vika av från den breda till den smala vägen. Jag talar förstås om att lämna Microsoft Windows till förmån för Apples Mac OS.

I förra veckan, under självaste Black Friday, köpte jag tillsammans med farsgubben vad som behövdes för deras första, stapplande steg in i en värld bestyckad med Macintosh. Ända sedan hemPC-revolutionen har mamma sett till att det alltid funnits en pc i föräldrahemmet. Fram till för några år sedan lyste Äpplets produkter helt med sin frånvaro. Men så lyckades de till sist ta livet av sina gamla ericssontelefoner, och vips fick jag (med lite hjälp av många, många av deras kompisar. Man blir aldrig för gammal för grupptrycket) möjligheten att driva in en iPhone som en kil mellan dem och deras tidigare elektronikhämmande livsstil.

Ikväll har jag varit över till dem och installerat den ena av datorerna. Den andra fixar vi i morgon eftersom det visade sig att den behövde uppdatera systemet. För det är inga top notch-grejer de köpt. Nej, jag har varit noggrann med att de verkligen ska få maskiner efter det behov de har, och inte efter vad jag skulle vilja leka med. Och då blir det arbetsmaskiner där användarvänligheten går före muskler. Där mobiliteten och det visuella fått dominera över hastighet och kapacitet. Kort sagt har de skaffat en skrivmaskin och en bildburk.

Nu ska jag bara sno ihop det sista så att deras datorupplevelse blir lika mild som de droppar som fått urholka stenen. Windowsstenen som så länge varit deras kvarnsten runt halsen…