Med barnen som en del av något större

Ett officiellt spel från både Disney och Lego. Den förstnämnde äger varumärket Star Wars. Den andre utvecklar dansk plast för den förstnämnda. Därför skulle man kunna säga att min yngste jibbar för Disney. Eller hur?

Ett officiellt spel från både Disney och Lego. Den förstnämnde äger varumärket Star Wars. Den andre utvecklar dansk plast för den förstnämnda. Därför skulle man kunna säga att min yngste jibbar för Disney. Eller hur?

Älskar vi inte alla att skapa? Att bygga något som får oss att må bra. Eller att få vara med i ett sammanhang där vi känner att vi har bidragit till något stort? Till något viktigt? Min yngste son känner detta just nu.

Det var lite otippat visserligen. Mitt bland alla attraktionerna på Legoland hittade vi förra året en liten skylt om ett testlabb. Inte om vad som skulle testas eller så. Det visst vi inte. Men hey. Vi snackar lego. Så grabbarna skrev upp sig på en lista och fick en tid att passa till lite senare.

Det visade sig att de skulle testa olika appar för mobiler och surfplattor. Som tack för hjälpen fick de var sitt stort legobygge med sig hem. De testade och testade, och lämnade både ris och ros till de två olika spelen som erbjöds. Ett var rätt bra, medan det andra kanske inte var i samma klass. Eller ens lätt att förstå. Men testresultaten lämnades in och de stora byggsatserna kvitterades ut.

Där kunde historien på sätt och vis ha slutat. Men inte då…

I veckan, och jag har ingen som helst aning om varför, var den yngste inne på Appstore. Av någon anledning sökte han på spel med lego och Star Wars som tema, och av någon anledning så fastnade han för Lego Star Wars: Force Builder. Gissa vem som var sprickfärdig av stolthet när han insåg att just det spelet hade han varit med och testat.

Jag önskar nästan att det var jag som tillhört testgruppen…

En lång novembergrå fredag i mars

Årets första blåsippor, sett med egna ögon under morgonpromenaden.

Årets första blåsippor, sett med egna ögon under morgonpromenaden.

Vissa dagar är skapta för att bara ta det lite lugnt, pyssla lite hemma och njuta i största allmänhet. Ta en promenad med den man älskar. Undersöka trädgården. Hitta spår av våren. Bygga lite med danska plastbitar. Planera sommarprojekten…

Tänker faktiskt inte göra något mer med det. Det räcker faktiskt.

Mina illusioner krossas. Av min egen 10-åring

Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna säga att "ja, det tog lite tid men jag hade min grundidé". Eller "jag har grunnat länge på den här, men det var först nu jag hade tid att förverkliga den".  Jag skulle kunna ljuga...

Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna säga att ”ja, det tog lite tid men jag hade min grundidé”. Eller ”jag har grunnat länge på den här, men det var först nu jag hade tid att förverkliga den”.
Jag skulle kunna ljuga…

Men visst. Ibland får man bara försöka anpassa sig. Ungefär som när tvättkorgen är full och du har inga rena kallingar. Förutom det där paret som oavbrutet glider upp mellan skinkorna. Eller som när du känner att ”idag vill jag slappa hemma”. Men resten av familjen bestämmer att det är badstranden som gäller.

Anpassning. Varken mer eller mindre. Som tvåbarnsfar i mina bästa år, och med sönerna i en ålder där de inte bara förstår de argument jag lägger fram utan även övertrumfar mig med egna motargument, så uppstår det ibland tillfällen då jag inte känner igen mig själv. Det är lite svårt att beskriva kanske, men jag förvandlas till ett ting snarare än en människa av kött och blod. En maskin. En automat.

En bankomat!

Jag tror inte det bara är jag, men ibland så verkar det som om min enda uppgift här i livet är att se till att barnen får det de behöver. Allt kostar pengar, och det är pappas lott här i livet att betala. Mammas också visserligen, men jag kan inte tala för henne så just nu är det min story och mina känslor som styr.

Det är då jag uppskattar att ha en hobby, och just Lego kan ibland vara något som ger mig lite meditativ avkoppling. En kort verklighetsflykt. Ett andrum. Jag handlar visserligen allt som oftast åt barnen också, men tröstar mig själv med att när de byggt färdigt så kan jag använda de små danska plastbitarna efter min egna fantasi.

Då är det jag och min kreativitet som bestämmer. Det är ”vi” som skapar ”vår” berättelse.

Men så kliver yngste sonen in. Tioåringen som hittar en bild på internet och tänker ”den där kan jag bygga”, och svänger ihop en AT-AT från Star Wars i microskala. Bara sådär. På en halvtimme…

Och jag inser att min uppgift är att vara den där bankomaten. Den som betalar för Lego. Åt ungarna. Typiskt…

Serier. Lego. Film – Papper. Plast. Cellulosa…

Ja, bilden är från eposet Dark Knight Returns, men det är så mycket som "lånats" från detta till filmen. Åtminstone när man tittar på traileran. Det är därför mina förväntningar är så... så... räcker det ens att säga superhöga?

Ja, bilden är från eposet Dark Knight Returns. Inte filmen utan serien från 1987. Men det är så mycket som ”lånats” från detta till filmen. Åtminstone när man tittar på trailerna. Det är därför mina förväntningar är så… så… räcker det ens att säga superhöga?

Inte nödvändigtvis i den ordningen, men där har vi några av mina främsta intressen. Jag skriver några av dem, för listan är faktiskt ganska lång och blandar allt från hantverkare till det jag gör just nu. Att skriva.

Men just nu ska det handla om serier. Och Lego. Och film. Ibland kombineras alla tre vilket vi kunnat se på senare år då seriefigurer som The Avengers gör succé på biograferna och säljs som danska plastbitar. Med såväl originaldräkterna från serietidningarna som de lite modernare från filmerna. Det blir så gulligt så jag nästan gör på mig i extas.

Märkligt nog ska jag nu räkna bort en av kategorierna för att istället fokusera på de två andra. Nyligen hade Deadpool premiär på de svenska biograferna. En av Marvels lite… märkligare figurer och den mest vrickade. Jag har inte sett filmen, men räknar kallt att den blir något jag kommer köpa och avnjuta hemma.

I höst kommer även Suicide Squad, också det en lite vrickad spinoff baserat på en hopslagning av ett gäng superskurkar. Jag skulle vilja säga att det är B-laget av superskurkar från DC, men ändå väldigt intressant. Dessutom återkommer på bio allas vår Wolverine samt ovan nämnda The Avengers och X-Men, alla från Marvels digra personalliggare.

Nu närmast kommer den ack så efterlängtade Batman v Superman, Dawn of Justice. Jag har kikat igenom de trailers som släppts, och jag är rädd för att mina förväntningar kommer vara så skyhöga att jag blir fruktansvärt besviken. Oavsett hur bra filmen än är. Men lita på om jag kommer att sitta i biopubliken ett par, tre dagar efter premiären.

Därefter… lär det bli än mer spandexseriefigurer på bio. Kolla bara den här listan så förstår ni nog vad jag menar. Och när ni läst den så inser ni att vi är tillbaka med den tredje kategorin jag nämnde i början.