En manifestation för svenskheten

Bild från Sergels torg tidigare under söndagen, och den sändning som SVT lade ut. Teven är min, men kärleken är allas!

Bild från Sergels torg tidigare under söndagen, och den sändning som SVT lade ut. Teven är min, men kärleken är allas!

Sitter och ser i efterhand SVTs sändning från dagens manifestation på Sergels Torg. Det finns inte så mycket att tillägga. En del av mig önskar att jag var där. Samtidigt är jag glad över att få ägna dagen tillsammans med mina nära och kära.

Återigen slås jag av värdigheten, värmen och medmänskligheten. Om målet med attacken var att skrämma svenskarna till tystnad, att kuva stockholmarna och samhället så kan man verkligen tala om ett riktigt, riktigt fiasko. Sverige och svenskarna står än mer enade och än starkare än någonsin!

Och svenskar, det är vi allihopa!

När terrorn fick media att skämmas

Bild tagen av Pontus Lundell, från arbetsplatsen ner mot Drottninggatan. Bilden kommer från Pontus facebookflöde, och klicka gärna för att ge honom cred för en suverän bild!

Bild tagen av Pontus Lundell, från arbetsplatsen ner mot Drottninggatan. Bilden är ytterligare ett i raden av alla bilder som visar hur en polis trots pågående terrorattack och iklädd full utrustning hjälper en gammal dam med hennes matkasse längs Drottninggatan. Bilden kommer från Pontus facebookflöde, och klicka gärna för att ge honom cred för en suverän bild!

Det tog inte många minuter innan jag såg de första bilderna. De första tweetsen, och de första nyhetsflasharna. Fredagen den 7 april 2017 lär jag minnas för resten av mitt liv. Men, kanske inte för det hemska som hände? Inte för de makabra bilderna på skadade och döda. Inte en lastbil inkörd i ett varuhus, och inte heller alla skärrade människor. Jag kommer istället minnas denna dag för två andra orsaker.

Först och främst kommer jag minnas hur samhället så snabbt, så resolut agerade. Polis, brandkår, sjukhus. Alla var de direkt på tå och gjorde, så långt jag kan avgöra, allt rätt! Jag är faktiskt förvånad över detta. Det borde jag inte vara, men ändå är jag det. Jag är också förvånad över hur Stockholm och stockholmarna agerade. Jag är förvånad över taggen #OpenStockholm och hur de sociala flödena svämmade över utav människor som ville göra något för sina medmänniskor. Hur mänsklighetens vackraste själ tog form där och då, i en stad som höjde sig och öppnade sina hjärtan istället för att sluta sig i rädsla.

Jag är en ödmjuk och samtidigt stolt svensk. Jag är stolt över huvudstadens invånare!

Smolket i glädjebägaren denna dag, och kväll, vad många av våra traditionella media. Vad gick egentligen snett? Obekräftade uppgifter staplades på rykten och rena lögner. Chockade människor intervjuades i sin nöd. Viljan att vara först med det senaste knuffade ut alla krisplaner, policyer och sunt förnuft genom bakdörren. Utan att ens öppna den…

Källkritiken, denna så viktiga i ett journalistiskt arbete, kanske inte dog denna dag. Men jäklar vad den luktade illa helt plötsligt. Detta slog mig gång på gång under dagen som gick, och det gjorde faktiskt ont att se. Jag hoppas verkligen att de stora drakarna rannsakar sig själva, för detta var verkligen under all kritik.

Jag är inte den ende som tycker detta. Under dagen har flera sagt samma sak, och eftersom de har kommit så mycket längre i sina analyser än vad jag kan komma föreslår jag att ni läser deras material. Läs hur Joakim Jardenberg hos Facebook, Google och Wikipedia hittade den sakliga rapporteringen. Läs om varför Björn Werner på vägen hem undvek vissa gator för att media rapporterat om skottlossning. Eller läs hur Mediavärlden jämför Polisens och medias insatser med varandra.

Stockholmarna kan vara stolta. Blåljuspersonalen kan vara stolta. Samhället och våra politiker kan vara stolta. Media…

..ska börja planera hur de ska återfå förtroendet!

Edit: Jag vill lägga till Kjell Häglunds tidiga analys bland länkarna ovan också. 

En människa för stor för en minifig

En bild som redan blivit en ikon, och dessutom Årets bild. Här i en legoversion av Rickard Sjögaardh, och jag är väldigt tacksam för att jag får låna den.

En bild som redan blivit en ikon, och dessutom Årets bild. Här i en legoversion av Rickard Sjögaardh, och jag är väldigt tacksam för att jag får låna den.

Den här bilden är fantastisk på så många sätt. Den är en hyllning till en person, ett ställningstagande och en hobby på en och samma gång. Och det är ungefär här som jag gör det så vansinnigt svårt för mig själv…

Jag försöker vanligtvis hålla mig till en regel när jag skriver. ”Keep it simple, stupid”. Det är inte så allvarlig menat som det låter. Men det är också mycket svårare än vad man kan tro. ”Förlåt att brevet blev så långt, men jag hade inte tid att skriva kort” är en annan liten varningsklocka jag har i huvudet och som jag försöker jobba med.

Båda dessa regler misslyckas jag ofta med!

Ikväll väljer jag att göra två saker samtidigt, och det brukar sällan bli bra. Jag tänker ändå genomföra det, för bilden här bredvid kräver det. För det första vill jag återigen hylla Årets Bild, en bild tagen av David Lagerlöf och som föreställer en väldigt modig människa som ställer sig framför en mardröm. Tess Asplund blev världsberömd när hon protesterade framför en nazistisk demonstration i Borlänge 2016, och är en sinnebild över den lilla människans kraft, styrka och motstånd mot de onda krafterna runt om oss. Den är lika stark som bilden på mannen framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg 1989 om du frågar mig.

Jag beundrar hennes mod!

Jag är också lite avundsjuk på Rickard Sjögaardh. Det är han som i lego gjort en egen tolkning av en fantastisk bild. Och när man gör något i lego så kan det ju inte bli annat än bra, eller hur? Den här bilden dök upp första gången i ett av alla dessa forum jag är medlem i på Facebook. En AFOL-grupp, Adult Fans of Lego. Jag använder själv lego ibland för att illustrera en text, och när Rickard återpublicerade sitt alster efter utnämningen av Årets bild så… blev jag lite tagen av lekfullheten i ett så allvarligt ämne.

Det är vanskligt, jag vet. Jag är ute på lite hal is här. Något av det viktigaste vi har att försvara just nu är alla människors lika värde. Jag har haft det som ledord de senaste åren, och jag tänker inte svika den tanken på länge än. Ändå väljer jag att skriva om detta i samma andetag som jag nämner den danska favoritplasten. Lego. En leksak för barn.

Det är självklart! Båda går hand i hand. Tag bort barnet i oss, och vi reduceras till känslokalla maskiner utan empati. Ta bort vår medmänsklighet, och du tar samtidigt bort vår möjlighet att se världen med ett barns ögon, att se det självklara. För kejsaren har inga kläder på sig, och det är bara barnet i dig som kan se detta!

Vågen som mäter människor

Är det samma våg som används för alla människor? Som används för att jämföra människors misstag och dumheter?

Är det samma våg som används för alla människor? Som används för att jämföra människors misstag och dumheter?

Jag läser i mina flöden att någon inte har gjort rätt för sig. Jag läser att återigen har någon glömt bort var gränsen går mellan ”mitt” och ”ditt”. Jag läser om hur drevet går, och jag läser om hur ansvariga chefer reagerar på det de just fått veta.

Jag undrar nu hur detta kommer att jämföras med tidigare avslöjanden. Kommer samma våg användas? På vilket sätt skiljer sig detta mot godisinköp? Hur skiljer sig detta mot medlemsbetalda bonusresor?

Är det skillnad på kvinnor och män? På olika idéburna organisationer? Eller är vi alla lika? På riktigt?