Av allt jag såg i sociala medier idag, så var nog detta det absolut bästa.
”Viagra is gov’t funded ($ 41,6 mil/yr). If pregrancy is GOD’S WILL, so is LIMP DICK.”
Bättre kan det nog inte sägas!
Category Archives: Hälsa
Att gunga så stilla…
För att behålla den inre glöden så måste man ibland få låta brasan blossa upp lite. Då kan man låta den falna och ta det lite lugnt…
Vet ni vad? Det skulle vara så vansinnigt lätt att bli förbannad just nu. Fast ikväll väljer jag att låta bli. Jag menar, det är bara att se vad som händer runt om i världen för att få fart på adrenalinet och spendera den närmaste timmen med att skriva av sig ilskan. Men jag vill inte. Istället…
..finns det annat att tänka på! Som att jag igår kunde resa till Stockholm och jobba, men ändå vara hemma för att säga godnatt till mina barn. Som att jag hade en tid inbokad i eftermiddags för att ge mitt huvud, nacke, rygg och lite delar nedanför allt detta en ordentlig genomknådning. Jag måste tillbaka för att det var mycket att ta hand om, och det har jag absolut inte något emot.
Det är också de små sakerna som jag kan glädjas åt. Som att jag den här gången kom ihåg att sätta den elektriska tandborsten på laddning. Innan batteriet var helt urladdat. Som att när jag hämtade hunden idag så hoppade hon direkt in i bilen. Utan att jag behövde ge några kommandon.
Som att maten jag lagade till middag faktiskt inte smakade fullt så illa. I alla fall enligt mina barn! Trots att det var fisk som stod på menyn.
Visst, det finns så mycket som jag skulle kunna jaga upp mig på och skriva om. Ibland gör jag det. Ibland inte. Ikväll… väljer jag att istället njuta lite. Barnen ligger till sängs. Frun kom just hem från sitt möte med idrottsklubben. Hunden ska tas ut en sista sväng, men det är faktiskt ganska skönt att gå ut. Det är ju bara tre minusgrader. Och förresten ville frun ta den promenaden.
Livet är faktiskt ganska så bra just nu. Riktigt bra!
Det är väl ändå inte döden ni talar om?
Först dör man. Sedan blir man en zombie… eller ruttnar man bara? Om man dör, kremeras och sedan blir en zombie, är man en typ sandstorm då?
Jag tror inte vi riktigt talat klart om döden. Eller hur?
Hoppsan! Det känns som om det blev lite dålig stämning nu. Den som läser detta kanske börjar tvivla over att fortsätta? Men fullt så tråkigt ska vi inte ha det. Det är ju så, att det bästa sättet att hylla livet är att hålla sig på god fot med liemannen. Att inte hålla honom på mer än armlängds avstånd.
Vi hade en trevlig kväll här om sistone. Jag och Anneli tillsammans med mina syskon, deras respektive samt mamma och pappa. Lite god mat, lite gott att dricka, och ett jättelass av det goda samtalet. Vi hade riktigt, riktigt trevligt och talade om allt från barndom till åld… nutid. Jag tror det var mamma som tog upp det först. Och lillasyster som tog vid direkt, nästan innan mamma hunnit tala till punkt. Och det utan att sänka humöret på någon av oss. Så lätt var det att prata om döden. Vi började tala om hur vi ska göra när någon av oss trillar av pinn. Uppdelning av släktklenoder, organdonation, och vem som önskar sig att kremeras och vem som inte vill göra det.
Jag vet inte… Vi kanske helt enkelt inte är riktigt kloka i huvudet i min familj. Det är fullt möjligt. Och i så fall så smittar det, för det verkar som om våra respektive fått en släng av det också. Nu kan man visserligen ifrågasätta deras intelligens redan från början eftersom de frivilligt gått med på att bli en del av den här familjen. Men jag tror faktiskt att de är de klokaste av oss trots allt. Allvarligt. Även min fru. Speciellt min fru!
Nej, jag tänker inte speciellt mycket på döden. Jag skulle vilja säga att det gör jag inte eftersom det ligger så långt framför mig. Att jag inte är där riktigt ännu. Men det skulle ju vara helt fel. Det dör folk och fä runt ikring mig hela tiden. En kändis där. Ett husdjur där. En släkting, en bekanting, en vän… Livet suger, för en dag dör vi. Allihop!
Kanske det är därför jag inte riktigt bekymras av döden. Kanske jag inte är rädd för den eftersom den hela tiden är närvarande. Liemannen är inte längre bort utan att han kan nå mig med sitt redskap. Hela tiden. Jag kan inte göra något åt det, jag har ingen möjlighet att påverka hans val. Eller så är jag lite för dum för att förstå allvaret i det hela.
Vi pratade också om hur var och en av oss hade träffat våra respektive. Det var, som samtalsämne, minst lika roligt. Och då hade vi som sagt riktigt kul medan vi pratade om döden.
Tills döden förenar oss åter
De faller ifrån. En efter en. Och kvar är jag…
Jag var inte riktigt beredd. Inte på det sätt jag reagerade. Eller hur mina tankar helt plötsligt tog en egen väg. Jag var inte riktigt beredd på att reagera över huvud taget. Det var ju inte så att jag kände henne personligen. Men att Carrie Fisher först får en hjärtattack och sedan går och dör? Varför påverkar det mig?
Kändisar har dött lite till och från detta år. Och året innan det. Jag kan ge mig tusan på att ännu fler kommer att dö även 2017. Det är bara så. Media kommer att skriva spaltmetrar om det. Tårdrypande bilder kommer att spridas på Facebook. Alla kommer att på något sätt påverkas. Det är bara en fråga om vilken offentlig person det handlar om och vid vilket tillfälle.
Carrie Fisher blev Prinsessan Leia med hela världen. Det är lätt att tänka att det är nörden i mig som reagerar när en av de klaraste stjärnorna från Stjärnornas Krig lämnar jordelivet för gott. Men egentligen är det inte där skon klämmer. Tror jag i alla fall, för i så fall skulle jag ha reagerat lika mycket när killen som satt inuti och styrde R2D2 dog. Eller när Leonard ”Mister Spock” Nimoy fortsatte sin resa. Eller flera andra med dem.
Jag tror att en del handlar om att jag är lite, lite äldre… Att jag också är aningen närmare döden idag än vad jag var igår. Att om Prinsessan Leia, som lyckats undgå alla blasterskott som skjutits hennes väg (eller snarare alla livets vemödor korsat Carries Fishers väg), trots allt inte lyckats undgå liemannen, vad betyder det då för mig? Att även jag kan bli gammal och dö? Att även jag till sist kommer att bli ett med allt och inget?
Japp. Så enkelt tror jag faktist att det kan vara. En dag ska jag också dö. Jag har alltid vetat det. Alla vet om det. När en person, figur eller karaktär till sist skrivs ut ur all världens manus så påminns vi om det. Speciellt när det handlar om någon som ”alltid” funnits där. Eller, som i Prinsessan Leias fall, någon som trots allt kämpat för det goda från 1978 ända till 2016.
Jag var inte beredd på att bli påmind om min egen dödlighet på självaste julafton. Jag förvånade mig själv med att reagera så mycket på en annan människas öde. En människa jag aldrig träffat. Men faktiskt så tycker jag att det är helt okej. Det är helt i sin ordning. ”May the force be with you”!
Det är inte döden som skrämmer mig. Det är vad jag gör med livet jag lever som kan göra mig orolig ibland…