En lovsång till den svenska sjukvården

En fredag kan firas på så många olika sätt. Med lite dropp till exempel...

En fredag kan firas på så många olika sätt. Med lite dropp till exempel…

Ja jäklar i min låda vad jag älskar vår svenska sjukvård! Allvarligt. Jag älskar den!

Jag är ett vandrande motargument till snacket om ”systemkollaps”. De som säger att allt var bättre förr. Om ”förr” fått råda hade jag inte överlevt för 31 år sedan. Och just den här helgen skulle jag ha mått bra mycket sämre än vad jag nu gjorde.

I veckan som gick fick jag lite ont i magen. Det ökade sakta men säkert och efter tre dagar ringde jag 1177. Då hade jag fått feber också. Magont är en sak. Feber en annan. Men dessa två samtidigt? Nej, då ska du söka hjälp.

Det tyckte sköterskan på 1177 också. Hon tyckte dessutom att jag skulle ringa min vårdcentral direkt. Vårdcentralen ville att jag skulle träffa en läkare, och efter det besöket blev jag nerskickad till akuten. Hela tiden blev jag bemött såväl professionellt som intresserat och värdigt. Jag var en medmänniska med ett problem, och det problemet var en utmaning de ville hjälpa mig med. Hela tiden berättade de även vad de gjorde, varför de gjorde det och vad de drog för slutsatser. Jag fick en fantastisk vård helt enkelt!!

Med mig hem fick jag dessutom en lapp. En kopierad lapp med handskrivna förklaringar på vad jag drabbats av och vad jag skulle tänka på. ”Behandlingsmeddelande” heter lappen, och trots att jag är en varm förespråkare av digitalisering så är denna lapp helt fantastisk. Oavsett om du är van eller ovan som patient så funkar inte din hjärna på sjukhuset. Läkaren pratar, du nickar och intalar dig själv att ”det här kommer jag ihåg”. Men det gör du ju aldrig. Oavsett ålder kommer du aldrig ihåg allt läkaren sagt. Därför är ”Behandlingsmeddelande” rent genialisk! Jag har aldrig tidigare fått en sådan lapp. Förrän nu. Och därför behövde jag inte komma ihåg vad jag drabbats av. Mina nära och kära kunde få en rapport direkt från källan. Det stod ju på lappen.

Inflammerad tarmficka. Se, det var en åkomma som jag tills nu aldrig haft innan. För att summera det hela: jag blev sjuk, fick hjälp, håller på att bli frisk. Jag älskar vår sjukvård. Jag har vår sjukvård att tacka för så väldigt mycket genom så många år. Så ett stort tack till hela vårdkedjan den gångna helgen. Ni är fantastiska!

Att sätta fingret på rätt knapp

Jag vet. Min humor funkar inte för alla överallt. Men... det här är guld!

Jag vet. Min humor funkar inte för alla överallt. Men… det här är guld!

Allvarligt. Det här är ju hur roligt som helst. Och samtidigt lite, lite skrämmande. ”Tryck på knappen.”

”Vilken knapp?”

Jag betvivlar inte för ett ögonblick att personalen fått många, många frågor efter att den första instruktionen kom upp. Och att när ”Knappen” blev märkt så försvann också frågorna. Men vad säger det egentligen om människors förmåga att ta instruktioner? Är det för att knappen inte ser ut som en knapp utan som en strömbrytare? Är det placeringen? Den lilla röda lämpan?

Jag vet inte. Men jag tycker bilden är hysteriskt rolig!

Jag vill lära mina barn ren skräck

Böcker och skräck är en kombination så alldeles, alldeles underbar...

Böcker och skräck är en kombination så alldeles, alldeles underbar…

Jag försöker ge mina barn en trygg uppväxt. Jag har med mig min fru i detta, och vi vill verkligen båda att barnen ska ha med sig tryggheten hela vägen in i vuxenvärlden. Men…

..så väljer vi skräckspåret istället! Nej, vi försöker inte fostra dem med hot. Men det finns en skräck som förenar Anneli och mig. Den långsamma, intensiva, fantasieggande skräcken som egentligen bara en kung kan ge dig. Kung Stepen. Stephen King!

Jag tror vi tillsammans har 20-30 böcker av Stephen King. Vi båda började läsa honom innan vi fyllt femton, och jag vet att jag själv läste slut på hans ”kollektion” innan jag i brist på annat gick vidare till andra författare av samma andas barn. Skräckens barn. Den rena, iskalla skräcken.

Underbart. Och nu har mina barns mor sett till att föra skräcken vidare. Hennes första bok av King var Cujo. Den snälla, stora, lurviga hunden som förvandlas till en vansinnig mördarmaskin. För den hundälskare som hon är, gjorde den här boken djupt intryck på henne. Jag själv, som hade absolut noll och ingen hundvana fram tills dess vi skaffade vår egen, var helt nöjd med att bli vettskrämd i största allmänhet.

Och nu har vår förstfödde fått en av våra gamla tummade exemplar av Cujo. Med sidor lika gula som ett par rejäla huggtänder. En bok, och en hel värld, av skräckblandad förtjusning ligger nu framför vår 14-åring. Jag är faktiskt lite avundsjuk på honom!

Vi får se om det faller honom i smaken. Risken finns annars att det blir väldigt trångt i familjesängen om nätterna ifall det vill sig illa…

Djurplågare på fyra hjul

Skulle du vilja dra den här burken längs insidan av ditt lår? Tänk dig vad den skulle göra om du tvingades svälja den!

Skulle du vilja dra den här burken längs insidan av ditt lår? Tänk dig vad den skulle göra om du tvingades svälja den!

Det här gör mig riktigt arg! En sketen aluminiumburk, slängd ut på en åker. Det är så urbota idiotiskt. Vass metall. Kastad från en bil, ner i en åker där djurens mat växer. Jag blir arg!

Jag hoppas det finns ett speciellt litet hörn av helvetet reserverat åt en viss sorts nedskräpare. Personen som fick för sig att just hans burk skulle utgöra ett fint inslag i naturen är vad jag skulle vilja kalla ett graverande argument för retroaktiv abort.

Metall i djurens ensilage, i deras hö, är ett synnerligen grymt sätt att döda ett djur på. Att bli uppskuren inifrån, sakta förblöda och dö i hemska smärtor.

Förbannade idiot!