Category Archives: Hälsa

Bildbeviset. Den stilige ynglingen till vänster sitter på sin första moped, medan lillebror till höger tittar på. Som ni kan se så är det inte så länge sedan bilden togs. Jag hittade den i fotoalbumet. Längst in i garderoben. Precis bredvid filmaffischen med första ”Tillbaka till framtiden”-filmen. Vad den nu hade där att göra…

Det är inte så att jag är rädd för att dö, men… är det så här det känns att bli gammal?

Okej kära läsare, bara lugn nu. Jag är inte mitt i någon nyväckt livskris. Och inte heller har jag fått några dåliga nyheter av min läkare. Det är bara det att mitt äldsta brorsbarn fyllde moppe idag. Moppe. Femton år. Som om jag skulle behöva den informationen just nu. Och han är längre än mig dessutom. Den räkan.

Det kanske handlar om en liten livskris i alla fall. Jag menar, det var ju inte så länge sedan jag själv fyllde femton. Bara typ en tio, femton år seden. Lite plus. Eller hur? Jag tillhör ju generationen som inte ville växa upp. Som spelar tevespel, läser serietidningar och har på sig luvtröja. Jag är väl som mest lika gammal som jag var när brorsbarnet föddes. För femton… år sedan.

Det är fel på min matematik tror jag.

Det är lite märkligt det här. Åren tar lite skutt då och då, och jag har flera gånger förundrats över att jag liksom glömde att bli äldre efter det att jag fyllde tjugofem. Det är ungefär så gammal jag känner mig. Eller så ung. Det är klart att jag just nu inte tänker på mina gråa hårstrån. Eller min taskiga kondis, eller ens det där lite degiga området jag har kring naveln och som inte blir mindre med åren.

Men i mitt huvud känner jag mig ungefär lika mogen, eller rättare sagt barnslig, som jag kände mig för tjugo år sedan. Jag… har liksom glömt bort att levla, uppgradera, evolvera, efter det. Med andra ord känner jag mig inte fullt så mogen som mitt körkort säger att jag borde känna mig. Tvärt om. Jag har för bövelen mer gemensamt med mina barn än vad jag har med farsgubben min.

Eller…?

Strunt samma. Grattis Herman! Gör mig en tjänst och se till att göra samma misstag som jag och farsan din gjorde när vi var i din ålder. Det är ett bra sätt att hålla sig ung på lite senare i livet.

Boven i dramat? Eller en oskyldig tingest…

Kommer ni ihåg dårarna på MTV, de som på olika sätt gjorde allt för att skada sig? Och filma katastrofen? Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad programmet hette, men däremot skadorna de måste ha fått. På vissa onämnbara ställen!

Tänk er det pinsamma ögonblicket hos läkaren, när de skulle förklara varför det inte såg ut som det borde där nere. Och med det började jag fundera på vilka pinsamma skador jag själv lyckats skaffa mig genom åren? Vilka var de?

Om vi ska hålla oss kvar vid nyss nämnda regioner så måste jag väl erkänna att ja, jag har fastnat i gylfen i barndomen. Så har vi det sagt. En annan pinsamhet måste vara när jag bröt armen som 7-åring. Jag visst att jag inte fick lov att sitta på ”the future to be” flaggstången som stod på bockarna på tomten. Men ner föll jag och armen bröt jag och… jag berättade för mamma och pappa att jag satt på en av bockarna. Det var långt senare jag kunde erkänna för dem det pinsamma att jag suttit gränsle över stången.

Som om de inte redan visste. Tack vare sladdriga småsyskon.

Annars är det nog inte så många av mina skador och ärr genom åren som är riktigt pinsamma. Inte vad jag kan komma ihåg. Jag skulle till och med vilja påstå att jag är lite stolt över dem. De är en liten historisk karta över kroppen. Och det där blixtlåset tror jag inte ens lämnade ett ärr. Så jag är ganska nöjd. Nöjd förutom vad jag kanske gjorde idag…

Jag är väldigt osäker på hur det gick till. Men jag har stukat handen. Inget verkar svullet, men jag har väldigt svårt att använda handleden. Plus två fingrar som strejkar de med. Det värker, och jag kan inte förstå hur det kan ha gått till. Visserligen så kunde det ha skett när jag öppnade en konservburk och slant lite.

Men det skulle ju vara riktigt pinsamt!