Med barnens bästa för mobilen

Mycket har sagts om barn och mobiler. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket, eller lite, ska barn och för all del vuxna använda sina smarta telefoner? Foto: Richard Leeming. Bilden hittades på Flickr.com under licensen CC BY 2.0

Mycket har sagts om barn och mobiler. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket, eller lite, ska barn och för all del vuxna använda sina smarta telefoner?
Foto: Richard Leeming. Bilden hittades på Flickr.com under licensen CC BY 2.0

Ni har säkert hört dem. Moralpredikningarna om mobilanvändandet. ”Osocialt”. ”Koncentrationshämmande”. ”Ohälsosamt”. Ni har säkert även hört motargumenten, hur människor fått kontakt med vänner från förr, det är ett viktigt arbetsredskap och hur den sätter fart på kreativiteten.

Själv tycker jag att mobilen, med alla dess fördelar, är den bästa uppfinningen sedan ostbågens tillkomst. Men innan någon goes bananas tänker jag sätta punkt för den diskussionen här och nu, för att istället prata om något viktigare än mobilens för- och nackdelar. Nämligen kommunikation, dialog och ömsesidigt förtroende.

Det kommer säkert bita oss där bak någon gång i framtiden, men jag och min fru försöker få våra barn att argumentera med oss. Det innebär också att vi ibland blir satta på plats. Ordentligt!

Det svider…

Men lite stolt blir man och i helgen satte vi oss ner för att diskutera just barnens mobilanvändning. För barn har en annan relation till sina smarta telefoner än vi vuxna, och som förälder är det min skyldighet att lära och förstå deras behov. Jag har en telefon med en massa tillbehör. De ser en flerfunktionsmaskin som det även går att ringa med om det kniper.

Vi satte tidigt upp regler för när barnen får använda telefonerna och vad de får göra med dem. Det är olika regler för helgerna jämfört med vardagarna, och skillnad görs på hur mycket klockan är. Detta var utgångspunkten för helgens förändringsdiskussion, och jag var väldigt nyfiken på vilken väg vi skulle ta.

Vad var viktigt för grabbarna?

Inte vad jag trodde i alla fall. Det slutade med att det var jag och hustrun som fick anamma samma restriktioner för mobilanvändande på vardagskvällar som de redan hade. Så om ni tycker att jag verkar lite frånvarande på Facebook, Twitter och Instagram så har ni helt rätt.

I övrigt var 10-åringen och 13-åringen nöjda med det tidigare arrangemanget. Revolten uteblev.

Pusselbiten som fattas mig på ön

Nyhetsflödet idag var så träffande. Åtminstone för mig, som hittade såväl förhoppningar som ett gott skratt i flödet!

Nyhetsflödet idag var så träffande. Åtminstone för mig, som hittade såväl förhoppningar som ett gott skratt i flödet!

Två fantastiska nyheter seglade idag upp på den gotländska redaktionshimlen. Den ena var politisk och med den följde en stor dos av ironi inbakad i storyn. Den andra hade helt andra ingredienser. Men låt oss börja med den första, för den är värd att upprepa.

Burger King vill till Gotland!

Visst är det fantastiskt? Alltså, jag är helt okej med att käka på Sibylla. Jag har inget emot att ta en burgare på Max. Jag kan till och med, om det verkligen kniper, stå ut med något från Donken. Men Burger King… Yay!

Varför är jag då så exalterad? Jo, för om det var två saker jag kände att jag lämnade kvar på fastlandet och som jag skulle sakna när vi flyttade till ön, så var just möjligheten till ett nödstopp på BK ett av dessa. Det andra… var det ultimata gubbdagiset. Jula!

Jag har saknat dem båda. Vilket på sätt och vis är ett mått på hur nöjd jag är med att ha flyttat till ön. Jag menar, om det är allt jag saknar så kan man ju lugnt påstå att det inte är speciellt mycket. Eller hur? Och nu kommer jag kanske sakna hälften så mycket.

Nyhet nummer två kan inte förvåna någon. Inte om ni känner mig på minsta sätt. Men det ironiska i nyheten är ändå det bästa. Idag skulle infrastruktursminister komma till Gotland för att träffa representanter för Gotlandstrafiken. Jag har ju alltid hävdat att just kommunikationerna gör ön till den känsligaste regionen i Sverige. Det krävs inte mycket för att fastlandet ska förlora kontakten med huvudön, och det är något jag inte tycker att fastlandspolitikerna någonsin tagit på allvar.

Ministern kom aldrig till Gotland idag. Dimman hindrade planet från att landa, så hon fick vända tillbaka.

Åh, ironin i detta är oslagbar!

Gotland för mångfald, från vision till verklighet

Logga Gotland för Mångfald

Allt som har en början har också ett slut. Jag älskar resan Eva, Thomas och jag började för två år sedan. Och även om det är lite vemodigt nu är jag stolt över inte bara vad vi skapade, utan också att vi hade vett att inse när det var dags att gå vidare. För tanken lever vidare. Målet med en värld som är lite medmänskligare är närmare, och vi kommer fortsätta jobba med dessas viktiga frågor.
Men inte längre i den form vi nu lämnar bakom oss.

Det var inte så länge sedan, ändå känns det som det var i en helt annan tid som vi första gången samlades kring mottot ”Gotland för mångfald”.

Det var i maj 2014 som denna rörelse bildades som en reaktion på det chockerande beskedet att ett nazistiskt parti hade fått tillstånd att hålla möte i Almedalen dagen innan Almedalsveckan skulle inledas. Reaktionerna var många och starka och vi tre hittade varandra ganska snart och började planera en manifestation som skulle ta fokus från Almedalen denna kväll.

I ett strilande regn genomfördes manifestationen som lockade cirka 600 personer till Nordergravar. Programmet fick till stora delar anpassas till vädret men två stjärnor: Rickard Söderberg och Emil Jensen, skapade ändå magi med ringmuren som fond.

Vi behövde inte lång betänketid för att bestämma oss för att göra det igen, året därpå. Men då ville vi återta Almedalen. Och så blev det också med en imponerande uppställning av artister som under cirka två timmar spred kärlek och solidaritet från scenen.

Hösten och vintern 2015 började flyktingströmmarna röra sig genom Europa. Tusentals människor flyr fortfarande dagligen från krig och terror. På kort tid ändrades vår tillvaro radikalt. I stort sett alla delar av Sverige har i dag tagit emot flyktingar i hundra- och tusentals. Därför känns det nu väldigt avlägset att manifestera för något som redan är här.

”Tillsammans på norr” har genomfört en imponerande mängd aktiviteter, som kaféer, svenskundervisning, välkomstpaket till alla barn och återkommande aktiviteter för att de asylsökande på orten ska lära sig om Sverige och vårt sätt att leva och inte minst: få nya vänner. Flera liknande insatser görs i samverkan med andra asylboenden som Björklunda och Gustavsvik.

Kyrkan är en van aktör i dessa sammanhang. Även här är mötesplatser nyckelordet, i form av språkkafé, sy- och stickkvällar samt att man har en person som på deltid arbetar enbart med nyanlända och volontärerna.
Låna en gotlänning var en aktivitet som vi i Gotland för mångfald satte igång tillsammans med biblioteken på ön. Region Gotland har ett kulturvänsprojekt, Rädda Barnen och Röda korset har sedan många år uppskattad läxhjälp, på Fenix ungkulturhus har temakvällar ordnats för ungdomar, idrottsrörelsen har ett stort engagemang runt om på Gotland.

Ja, listan kan göras längre.

Så svaret på frågan om det blir en tredje manifestation är: nej. Istället vill vi uttrycka vår stolthet över att Gotland gått från att manifestera till att leva i mångfald.

Än finns mycket att göra och alla kan vi bidra med något.

Thomas Zielinski Eva Bofride Mattias Wahlgren

Denna text är hämtad från ”Gotland för Mångfalds” facebooksida, och identisk med den pressrelease som skickades ut. Bildtexten är dock speciellt för denna blogg.

Mina illusioner krossas. Av min egen 10-åring

Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna säga att "ja, det tog lite tid men jag hade min grundidé". Eller "jag har grunnat länge på den här, men det var först nu jag hade tid att förverkliga den".  Jag skulle kunna ljuga...

Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna säga att ”ja, det tog lite tid men jag hade min grundidé”. Eller ”jag har grunnat länge på den här, men det var först nu jag hade tid att förverkliga den”.
Jag skulle kunna ljuga…

Men visst. Ibland får man bara försöka anpassa sig. Ungefär som när tvättkorgen är full och du har inga rena kallingar. Förutom det där paret som oavbrutet glider upp mellan skinkorna. Eller som när du känner att ”idag vill jag slappa hemma”. Men resten av familjen bestämmer att det är badstranden som gäller.

Anpassning. Varken mer eller mindre. Som tvåbarnsfar i mina bästa år, och med sönerna i en ålder där de inte bara förstår de argument jag lägger fram utan även övertrumfar mig med egna motargument, så uppstår det ibland tillfällen då jag inte känner igen mig själv. Det är lite svårt att beskriva kanske, men jag förvandlas till ett ting snarare än en människa av kött och blod. En maskin. En automat.

En bankomat!

Jag tror inte det bara är jag, men ibland så verkar det som om min enda uppgift här i livet är att se till att barnen får det de behöver. Allt kostar pengar, och det är pappas lott här i livet att betala. Mammas också visserligen, men jag kan inte tala för henne så just nu är det min story och mina känslor som styr.

Det är då jag uppskattar att ha en hobby, och just Lego kan ibland vara något som ger mig lite meditativ avkoppling. En kort verklighetsflykt. Ett andrum. Jag handlar visserligen allt som oftast åt barnen också, men tröstar mig själv med att när de byggt färdigt så kan jag använda de små danska plastbitarna efter min egna fantasi.

Då är det jag och min kreativitet som bestämmer. Det är ”vi” som skapar ”vår” berättelse.

Men så kliver yngste sonen in. Tioåringen som hittar en bild på internet och tänker ”den där kan jag bygga”, och svänger ihop en AT-AT från Star Wars i microskala. Bara sådär. På en halvtimme…

Och jag inser att min uppgift är att vara den där bankomaten. Den som betalar för Lego. Åt ungarna. Typiskt…