Årets första blåsippor, sett med egna ögon under morgonpromenaden.
Vissa dagar är skapta för att bara ta det lite lugnt, pyssla lite hemma och njuta i största allmänhet. Ta en promenad med den man älskar. Undersöka trädgården. Hitta spår av våren. Bygga lite med danska plastbitar. Planera sommarprojekten…
Tänker faktiskt inte göra något mer med det. Det räcker faktiskt.
Jag och den yngste på påskmarschen i våra egenhändiga utstyrslar skapade i sista minuten. Vit luvtröja med en grå väst utanpå. Plus en egenhändigt gjord och fasttejpad näbb. Och så jag, med ståndsmässig mustach och hög hatt stulen från den hädangångne snögubben.
Mer behövs inte om man vill ha kul. Och lite godis…
Det finns en första gång för allt. En del kan vara stora, som första kyssen, andra små som första gången du fick köra moped på vägen. Det kan vara tillsammans med någon annan (en fördel när det gäller just kyssen) eller något du delar med ingen annan än dig själv.
Idag har jag tillsammans med den yngste haft premiär. Vi var med på Visby Centrums påskvandring. Och vi var ett tuppfjät från ett rekord!
Påskmarschen var ett jippo som jag aldrig uppmärksammade medan jag bodde på ön. Inte heller efteråt som gute i exil, mer än att jag läste om detta varje år i gotlandstidningarna. Jag tror heller inte att familjen någonsin reste hit samtidigt som marschen gick, så att delta var aldrig ett alternativ medan barnen var mindre.
Sanning att säga, med tanke på att detta är tredje påsken vi bor på ön, så trodde jag heller inte att dagen någonsin skulle komma. Men den yngste bestämde sig i sista stund att han ville gå, så då fick det bli så. Det fanns liksom ingen anledning att låta bli. Jag menar, även vuxna får godis bara de klär upp sig.
Och jag tycker om godis. Jag var inte speciellt svårövertalad. Ärligt talat så ville jag uppleva detta åtminstone en gång i mitt liv, så saken var egentligen redan avgjord när sonen väl bestämt sig. Mängden människor som kommer till detta evenemang är helt enorm, och stämningen i trängseln visade sig vara på topp hela tiden. Bortsett från att jag höll på att frysa rumpan av mig innan vi började gå, men där var felet helt och hållet mitt eget.
3 965 personer gick marschen och lika många ägg delades ut. Så väldigt nära rekordet på 4 034 personer så det är nästan försumbart.
Det är nästan så jag här och nu lovar gå nästa år. Om så barnen vill eller inte…
Sociala media. En värld som är så oförutsägbar att den nästan blir förutsägbar.
Är det något som sociala medier är bra på så är det att få tankar att lyfta. Någon reagerar på något och publicerar i affekt. Det plockas upp av några till som adderar sina känslor på samma tema och vips så har tanken inte bara lyft. Den har fått vingar försedda med jetmotorer från en jumbojet 747:a.
Allt detta på både gott och ont. Ibland kommer saker till ytan som verkligen förtjänar att belysas. Ibland blåses andra saker upp något enormt utan att det egentligen påverkar något ett dugg. Det kan vara positiva och negativa innehåll, du vet aldrig vad som kommer lyfta. Eller krascha för den delen, vilket faktiskt är mer vanligt.
Under dagen som gått har jag upplevt två olika tankar som fått lyfta. En privat och en i jobbet. Båda var digitala, båda hade sin början i media och båda spann loss på olika sätt och på olika grunder. Vad de båda hade gemensamt är att ingen av dem hade lyft utan just sociala medier, även om kanalerna och innehållet skilde sig åt. Jag kan så här dags inte analysera dem närmare, men det är intressant och något jag lär få återkomma till.
Men jag förstår fortfarande inte varför vårbilden jag publicerade här om dagen aldrig fick någon fart…
Satellitbild över Västerhejde skola, tagen från Apples Kartor. På bilden går det till och med att urskilja vilka av byggnaderna som är baracker, men jag uppmanar ledamöterna i BUN att själva åka till skolan och bilda sig en uppfattning!
Vad kul att regionen vill se Eskelhems mellanstadieelever i Västerhejde skola. Det jag känner till om Eskelhem är att de ligger väldigt långt framme i sin tekniska mognad, och Västerhejde är prisbelönt för sitt elevarbete mot mobbing.
Ett litet smolk i glädjebägaren bara… I det här fallet har nog inte regionen en susning om vad de håller på med!
Jag tvivlar att regionens folk ens varit och sett hur det ser ut i Västerhejde skola. Eleverna huserar i väldigt gamla, ”tillfälliga” baracker och som saknar ventilation. Dessutom är de trångbodda, sett till såväl antalet klassrum som i rummens egna storlek. Enda sättet att öka elevmängden i Västerhejde är att knö in än fler ungar i ett och samma trånga rum.
I ett annat perspektiv undrar jag om det framgångsrika IT-arbetet vid Eskelhems skola verkligen ska utsättas för denna tragikomiska miljö? Detta med tanke på den pinsamma historia där det uppdagades att Västerhejde inte ens hade backup på skolans server, utan allt skolarbete gick förlorat vid ett inte allt för våldsamt virusangrepp.
Hur har nämnden tänkt egentligen?
Jag tänker inte ens gå in i den övriga problematiken som Eskelhems föräldrar satte fingret på i morgontidningarna. Lyssna på brukarna säger jag bara!
Västerhejde skola har en underbar skolanda där fantastiska pedagoger skapat en lika fantastisk miljö för barnen. Just nu gör de även underverk för ett antal nyanlända gotlänningar. Allt detta i skolbyggnader som är under all kritik. Byggnader som ansetts vara förbrukade och ett flertal gånger varit uppe för diskussion om en total ombyggnad. Det har till och med diskuterats att flytta skolan, senast förra hösten!
Det är säkert en god idé att så småningom kombinera Västerhejdes och Eskehems resurser. Men kom tillbaka när det finns en IT- och skolmiljö värd namnet på plats. Inte en sekund tidigare!
UPPDATERING 20160323-13.30: Föräldraföreningen i Eskelhem vände sig till mig med en hänvisning till material som de sammansatt. Det är en till vissa delar obehaglig läsning i mina ögon. Länken går till Hela Gotlands hemsida där dokumentet ligger upplagt.