Det här är Rucklet anno 2013. En dimmig augustimorgon. Det är lite mer än ett år innan vi visste att vi skulle bli gotlänningar, men i efterhand vill i alla fall jag påstå att det var just Rucklet som fick oss att omedvetet sätta in en extra växel för att bli öbor. Tor jag…
Smultronställen är bland det bästa som finns. Privata små tillflykter, där du får vara du och dit bara de närmaste har tillträde. Smultronställen kan också vara stora, fulla med folk och något du delar med allt och alla. Ett smultronställe är vad du gör den till. På dina villkor.
Vi har också ett smultronställe. Ett smultronställe med det inte fullt så attraktiva namnet Rucklet. Där hittar du också Mögelförrådet och Dassförrådet. Vi vet att namnet inte riktigt gör vårt smultronställe rättvisa, men det är också en liten påminnelse om vad som varit. Eller vad som fortfarande är.
Vi skaffade Rucklet när vi fortfarande var fastlänningar. Det blev en egen, fast punkt när vi besökte ön. Det var också ett ställe vi ibland drömde om att vi skulle slå ner bopålarna i. Nytt eller gammalt, utbyggt eller tillbyggt. Vi planerade för en framtid vi inte visste när den skulle komma.
Men framtiden blev nutid snabbare än vi någonsin kunnat tro. Bopålarna sattes på annan plats, och de senaste åren har Rucklet varit en favorit vi allt för sällan tagit oss tid att besöka. Ett litet dåligt samvete i värsta fall. En plats där det går att se hur tidens tand hela tiden sätter spår, men spår som vi också lyckats mota bort från gång till annan. En panel här, en skorstensstock där. En bit gräsmatta som återigen fått bli klippt, en rabatt som fått se dagens ljus. Gammalt har fått ge plats för nytt, och gammalt som fått ny lyster.
Vi har precis haft en heldag i Rucklet. Mer än så, vi har haft ett helt dygn i Rucklet. 24 timmar på vårt smultronställe.
Vad mer kan vi begära?
