Med en näsa för nyheter

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men... tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Den gotländska tidningen Horisont. En satsning som är så fel, men samtidigt så rätt, i en samtid som egentligen inte rymmer den. Men… tack och lov så dimper den ner i min brevlåda. Mina sinnen njuter, och då kanske speciellt ett av dem.

Visst. Först och främst så läser jag den. Det är liksom det den är till för, det gotländska nyhetsmagasinet Horisont. Nu har den dessutom ett par år på nacken och har lyckats hålla en jämn kvalité, vad jag har kunnat se. Även om det är länge sedan jag var i den journalistiska sfären så tycker jag ändå att jag har lite koll på sånt. Och den här är bra.

Jag läser däremot inte allt. Ärligt talat, det finns nog inget som någon läser från första till sista sidan. Varför? Därför att människors smak är olika, och just därför måste vissa delar vara skittråkiga. Finessen är ju att det i så fall är skrivet för någon annan. Det som jag gärna läser, behöver å sin sida inte läsas av andra. Märkligt nog…

Horisont visar också på något viktigt inom journalistiken som ibland missas, hoppas över eller helt enkelt förbises. Nämligen förmågan att inte välja sida. Att avstå från att följa med eller gå mot strömmen, utan helt enkelt vara en fast punkt mitt i det strida. I det vilda. Jag tycker det är väldigt befriande. Det är upp till läsaren att själv bilda sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel, och det utifrån de fakta som journalisten presenterar. Och det ställer ytterligare krav på yrkesmänniskan!

Men… det är inte journalistiken, fotot eller layouten som jag först slås av när tidningen dimper ner i brevlådan. Det är inte det glättiga omslaget, annonserna eller krönikorna (de som till skillnad från reportagen både får och ska innehålla egna åsikter). Nej, det är mer speciellt än så.

Doften! Det är doften av nytryck som slår mot mig när jag öppnar tidningen. Svagt parfymerad, något frän. Minnen från en svunnen tid på reklambyråer och redaktioner…

Allvarligt. Jag går igång och drömmer mig tillbaka. Varje gång!

Det finns inget som hemma

Jag är inte den som ärr den, men på sitt sätt hoppas jag att det här var den sista stjärtfenan jag ser på ett tag.

Jag är inte den som ärr den, men på sitt sätt hoppas jag att det här var den sista stjärtfenan jag ser på ett tag.

Äntligen hemma. Jag klagar absolut inte, men åtta resdagar under elva dagar skulle kunna vara tillräcklig i vissa lägen. Det har varit fantastiskt roligt och lärorikt, så just nu ser jag fram emot en lugn helg hemma så jag kan smälta alla intryck.

Det kommer ändå bli lite att göra i nästa vecka när jobbets nya hemsida publiceras…

En kommunikatör i mängden

KOM-dagarna i Upplands Väsby 2016. Inför släppet av en ni webb bara för att nämna något.

KOM-dagarna i Upplands Väsby 2016. Inför släppet av en ni webb bara för att nämna något.

Okej, nu börjar det bli lite tjatigt. Dessutom har jag blivit aningen bortskämd. Jag menar, ytterligare ett hotellrum. Men inte centralt i en europeisk storstad utan i en förort till Stockholm.

Nu ska jag inte skämta bort detta. Det är faktiskt lite otroligt att få göra dessa resor i tjänsten. Den här gången handlar det om Svenska kyrkans egna kommunikatörsdagar i Upplands Väsby. Om jag förstod det rätt är vi cirka 300 personer på plats som på olika sätt sköter församlingarnas kommunikation. På heltid, på deltid eller på fritiden. Just här och nu sker kunskapsutbyte på riktigt!

Faktiskt tycker jag att det så här långt, efter den första av två dagar, är lika bra som första gången jag var här. Då överväldigades jag av den energi jag upplevde. Från publiken. Från scenen. Från deltagarna. Men då var jag ny på jobbet, och kände egentligen inte någon utöver de övriga från Gotland. I år… är det en jäkla skillnad. Här träffar jag människor från almedalsveckan. Jag träffar folk från Gotlands kyrkvecka. Jag hör mitt namn ropas över rummet av kollegor jag ännu bara samtalat med via Facebook, e-post och Twitter. Och jag har kompletterande samtal och jobb med dem jag reste med till London i förra veckan.

Och det är helt fantastiskt. Jag svävar som på små moln. Jag pratar med kollegor jag ser upp till. Med folk jag känner att jag kan lära mig något av. Men också dem som frågar mig om vad jag tycker och tänker. Hur jag gör och hur jag hanterar vissa frågor. Det är… omtumlande!

Att sedan alla seminarierna jag rest hit för är läro- och innehållsrika är ju inte fy skam det heller.

På väg genom det vackraste vackra

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kan inte göra hela omgivningen rättvisa. Men däremot en liten, liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Ibland måste man stanna upp och verkligen titta på det man ser. Jag kunde inte göra hela omgivningen rättvisa, men däremot en liten del av den. Så jag parkerade bilen, vandrade ut i en åker, för att slutligen nå fram så jag åtminstone kunde ta den här bilden.

Jag skjutsade den förstfödde och hans jämnåriga kusin till fotbollsträningen idag. I Eskelhem. Jag gör en liten paus här, för att markera att det finns en lite märklig anledning till varför grabbarna tränade just där. Tyvärr kommer jag hålla er på halster, för det är inte det som dagens Blogg 100 ska handla om. Det får bli till en annan gång.

Nej, mellan det jag lämnade grabbarna och att jag skulle hämta dem igen gjorde jag en liten utflykt. Jag hade nämligen tänkt ta en tripp till Västergarn och se till stugan vi har där. ”Rucklet” som vi kallar den. Och den här gången visade det sig att resan dit gjorde hela… resan värd att… resa…

Visste ni att det finns en genväg mellan Eskelhem och Västergarn? Jag gjorde det i alla fall inte. Eller, jag har aldrig tidigare kört den vägen. Inte vad jag vet. Men väl i Enkelhem såg jag vägskylten ”Västergarn 8” bara en liten bit från kyrkan, och det skulle ju vara riktigt dumt att inte ta tillfället i akt. Fånga dagen. Carpe diem…

Glöm väg 140. För allvarligt talat, hur jäkla underbart var inte genvägen? På denna slingrande väg, trång som tusan, fick jag en påminnelse om hur vacker den här ön är. Hur sagolikt utsträckt vissa delar kan vara med sina åkrar. Hur fina och ibland spännande gårdarna, husen och enstaka ruiner kan verka. Hur trollskt det är inne i skogarna.

”Jäklut vakkat” uttryckte Arne Olsson det i en av När Revyns monologer för så många år sedan. Då handlade det om att sitta i en båt och blicka in mot land. Men att som jag sitta i en bil på land, med blicken över det gotländska, så går det inte att beskriva på något annat sätt.

Den här ön är inget annat än jäklut vakkar!