Bilden heter ”Maken claimar matskålen” och har faktiskt hänt. Det är fantastiskt hur man kan skapa lite positiv tävlingsinstinkt hos en hund när man siktar in sig på käket…
Alltså, det här med hund. Ja, jag vet att det varit Apple-vaka och allt i kväll och en och annan kanske hade tänkt sig att jag skulle skriva om nya iPhone och iWatch och Airpods. Men… hundar? Misstolka mig inte nu, för den där lilla pälsbollen vi begåvats med här hemma är själva urtypen för känslostormar vad det gäller hundvalpar och gullighet. Och i sina bästa stunder lyckas hon till och med lura mig att tro att det är jag som bestämmer i huset.
Om det vore så väl.
Men oavsett det så finns det en sak jag har lite svårt för. Eller rättare sagt så är det ett jätteproblem. För mig. Inte hunden dock, för hon tycker det är hur intressant som helst. Och lite mer än så…
Jag brukar skryta om att jag är uppvuxen på landet. I en gammal gotlandskåk av kalksten med metertjocka väggar. Där fanns alla uppsättningar av småkryp man kan tänka sig. Och i huset hade vi också katter. Ibland färre. Ibland väldigt många. Samt marsvin och en ökenråtta vid namn Lucifer. I hagen bakom huset betade våra egna lamm, och runt om oss sprang det omkring hästar och kor, rabbisar och rävar och allt annat du kan hitta på landet idag. Men inga jäkla rådjur. De var ännu inte idiotimporterade till ön…
Flera grannar, för att inte säga nära nog alla, hade dessutom hund. De syntes ibland vid staketen, och hoppade mot en när man klev innanför grindarna för att sälja årets jultidningar. De hördes ibland från skogen då de fick upp ett spår, och några gånger kom de lös och hälsade på hemma hos oss.
Så jag tycker att jag har en bra känsla för djur. Jag vet att jag har en bra känsla för djur, och jag är full av respekt för alla djur. Förutom flugor och mygg. Så det finns nog inget jag inte gillar med hundar heller. Förutom när det gäller en sak…
Vad i hela friden är det med hundar och andra djurs bajs? Allvarligt? Vad är dealen?
