Fokuset borde inte ligga på hamnen

Bild på en skärmdump från Twitter

Jag tweetade lite om detta här om dagen, lite i affekt. Tydligen vid fel tidpunkt…

Låt mig bara vara tydlig om en sak. Jag har egentligen ingen åsikt ifall Region Gotland skulle hyra ut hamnen i Slite eller inte. Faktiskt ingen alls. Det gör väl ingen skillnad? Det är en hamn. För båtar.

Så vad handlar det om egentligen?

Jag tycker hamnfrågan har fått helt fel proportioner. För problemet är väl egentligen inte vem eller vilka som ska hyra i hamnen eller inte? Vilken skillnad gör ett projekt som spänner över en väldigt kort period? I mina ögon är det egentligen helt ointressant var hamnprojektet hamnar.

Det finns tydligen en anledning. Och den får vi inte veta. Men om det där hemliga som ingen vill berätta skulle handla om att tillgängligheten till hamnen skulle begränsas under denna tid, och man anser att hamnen är vital vid en större olycka eller annat, så kan jag förstå. Om räddningsbåtar eller försvarets skepp inför en större övning helt enkelt inte skulle få plats så, visst. Jag förstår det argumentet.

Just nu är jag mest förvirrad. För… problemet med ifall det skulle vara en säkerhetsrisk ligger väl för allt i världen inte i att hyra ut hamnen under den korta tid som hela pipelineprojektet passerar utanför Gotland? Problemet är väl snarare att det snart kommer att ligga dubbelt så många säkerhetsrisker på sjöbotten precis utanför öns kust. Det är väl för allt i världen en mycket större säkerhetsrisk?

Att stoppa uthyrningen av hamnen är lika effektivt som att pinka i hamnbassängen. Gasledningarna kommer att finnas där ute, och ska vi tänka försvarspolitiskt så skulle väl dessa ha stoppats för länge, länge sedan.

Så… vad är det vi inte får veta? Varför är hamnen och inte gasledningen det viktiga?

Det är inte guld att hänga runt halsen

En bild på... lite märkliga ting och en hand.

Det finns vissa tävlingar jag gärna stället upp i. Absolut! Speciellt om jag kan slå den bäste i det han gör…

De som känner mig sedan jag fortfarande växte, på längden istället för i färdriktningen, vet att jag faktiskt har ägnat mig åt sport. En hel del sport. Men det var faktiskt en sport som lyckades fånga mig från det att jag var sju år tills dess att jag närmade mig mina ”mid-twenties”.

Skytte. Från luftgevär på tio meter, till kaliber 7.62 med ett avstånd på 300 meter till tavlan. Det var det jag höll på med. Och som jag, om jag får säga det själv, faktiskt var ganska bra på. Ja, jag har lite plåtskrot att visa upp om så skulle behövas. Det ligger i någon gammal flyttlåda här hemma. Det var ju ganska länge sedan sist…

Men idag slog jag en världsmästare. Jag skojar inte. Vi har en världsmästare i skytte som bor och verkar på den här ön. Jag är lite, lite starstruckt på grund av detta. Bara lite, för vi umgås på helt andra premisser tack och lov. Men just idag slog jag honom. I skytte, och jag gjorde det till och med på färre antal skott.

Jag slog en världsmästare i skytte, och jag har inte hållit i ett gevär på år och dar!

Jag höll inte i ett gevär idag heller. Det gjorde inte heller min motståndare. Till saken hör att han är världsmästare i skytte med armborst. Det var det vi sköt med då jag slog honom. Jag slog honom i armbågsskytte. Hans paradgren. Tyvärr så var det inte riktigt några tävlingsvapen till armborst vi höll i. Vissa skulle till och med påstå att det inte var riktiga armborst vi använde. Det armborst jag slog världsmästaren med är gjord av dansk plast och jätteliten. Den sköt heller inga pilar utan ”studs”, de små ovala legobitarna med bara en plupp. De når kanske fyra meter. Kanske lite mer än fyra meter, men inte så mycket mer. De går heller inte att sikta med. Tummen är i vägen.

Men jag slog en världsmästare i en sport vi båda gillar. Skytte! Det är nästan så jag är stolt över mig själv. Förlåt Gustav, men jag måste ju få skryta åtminstone lite. Det var ju ändå ingen av oss som vann tävlingen ändå…

Vården av barnen måste komma först

Faximil från Barncancerfondens  facebooksida, länkad till en artikel från Dagens Nyheter.

Det är ingen underdrift att påstå att Barncancerfonden inte gillar hur ”deras” barn behandlas på Sveriges nyaste sjukhus. Jag tycker också att det är sjukt!

Just nu är distraktionerna många. Främst för att jag sitter och ser på Kanal 5 och ”The secret world of Lego”, men också för att det är jul, ett märkligt politiskt klimat och jag har en hel del att göra på jobbet. Så egentligen är det som vanligt…

Men så droppar Barncancerfonden en nyhet i mitt nyhetsflöde. En nyhet som egentligen skulle förvåna mig. Men… med min bakgrund är jag allt annat än just förvånad. Tyvärr. Och jag tycker det är fruktansvärt!

”Cancersjuka Kurt, 3, fick sova utan mamma på sjukhuset” är en artikel i DN från den nionde december i år. Läs gärna hela artikeln, men tyngdpunkten ligger i en mening redan i ingressen. ”Familjer med svårt sjuka barn kan inte längre övernatta tillsammans på Astrid Lindgrens barnsjukhus efter flytten till Nya Karolinska.”

Som femtonåring låg jag på det som då hette Karolinska sjukhuset, Barn 8, med cancer i lungor och lymfa. Istället för skolavslutning med kompisarna i åttan, satt jag i ett rum på nionde våningen i byggnad Q med kanyler i armveckan och doften av desinfektionsmedel i näsan. Jag var femton år. Fortfarande ett barn, men åtminstone så pass vuxen att kunna förstå vad som hände runt mig och kunna bearbeta det mesta av det.

Jag hade mina föräldrar med mig då. Det var ett stort stöd. Även för en ”vuxen” femtonåring.

Som vuxen blev jag själv förälder, och mitt första barn föddes med LKG, Läpp- käk- och gomspalt. Det betydde utredningar på ”mitt” gamla sjukhus som vid det här laget bytt namn till Astrid Lindgrens barnsjukhus, och två stora operationer när sonen var ett halvt och ett år gammal. Vi fick hela tiden vara med honom. Vår son var alldeles för liten för att förstå vad som drabbat honom, och varför han inte var hemma.

Det var vårt första barn. När jag själv var sjuk hade jag tre mindre syskon. Att låta den ena föräldern åka hem var jobbigt för mig och min fru. Jag gissar att det inte var lättare för mina föräldrar. Men de hade tre barn till att ta hand om. Jag och Anneli kunde vara fokuserade på vår son. Allt går att lösa, och det går att vara flexibel.

Men det ska vara barnets och inte sjukhusets behov som ska tillgodoses. Speciellt i ett modernt sjukhus!

Jag hade förmånen att ha varit med när Nya Karolinska Solna ”föddes” på min dåvarande arbetsplats. Jag jobbade också där när NKS genom politiska behov lyftes ut ur ”moderföretaget” för att bli en egen enhet. Jag har på nära håll sett hur Offentlig Privat Samverkan, OPS, i mina och flera andras ögon har fördyrat hela projektet samtidigt som landstinget lagt alla pengarna i någon annans korg. Tidigt var man ute med enskilda rum, med betoning på patientens integritet. Men någonstans verkar man ha glömt barnperspektivet.

Jag tillhör dem som är glad över att planerna på storregioner gick i stöpet. Jag tror inte ett dugg på att låta Gotland bli en del av Stockholms skärgård. Jag har sett lite för mycket av politiken i huvudstan för att känna mig trygg. Missförstå mig rätt, för det enda sättet framöver att få ordning på sjukvårdens kostnader på sikt stavas samarbete. Men NKS är ett exempel på varför vi inte ska ingå i den organisation som Stockholms Läns Landsting står för.

Om inget annat så för barnens skull!

 

Transparens: Jag har lagt till en länk i efterhand till en artikel om hur mycket dyrare Nya Karolinska Solna håller på att bli vilket jag påstår beror på OPS-lösningen. Jag har även ändrat så det står ”Barn 8” vilket var rätt namn på avdelningen 1986. (20161213)

När jag märker att något fattats mig

Ibland kan en tidning, eller en serietidning, bli liggandes. Oläst. Eller varför inte en dagstidning? Det kan hända att jag inte läser dem heller. Det händer. Inte ofta, men det händer.

Ibland kan en tidning, eller en serietidning, bli liggandes. Oläst. Eller varför inte en dagstidning? Det kan hända att jag inte läser dem heller. Det händer. Inte ofta, men det händer.

”Du saknar inte kon förrän båset står tomt” eller något liknande. Jag tänkte faktiskt inte på det först. Jag menar visst, jag såg ju i affären att något var nytt. Men det kunde lika gärna ha varit jag. Jag har ju inte alltid varit så snabb, eller så vetgirig, emellanåt. Så jag lade inte så mycket tankemöda på det.

Men det var där i affären det först slog mig. Och efter det så var det de ändrade profilerna på Facebook. De indikerade även de att jag inte riktigt hängde med. Att jag saknade en speciell kunskap!

Det är ju lite så, att ibland släpper du taget lite grann. Du väljer att släppa fokuset. Kopplet får släppas ut lite. Blicken dröjer sig lite, lite längre vid sidan om istället för rakt på. Men det håller aldrig i längden. Till sist får du skärpa dig. Du får ta dig i kragen och se till att avbryta den där impulsen att låta bli. Du behöver det. Du behöver insikten och kontrollen. Du behöver kunskapen och allmänbildningen!

Av någon anledning förnyade jag inte min prenumeration på Horisont när den gick ut tidigare i år. Men jag har fixat det idag. Jag är tillbaka i sadeln. Jag riktar mitt fokus framåt igen, och tar sikte långt där framme. Mot horisonten…

Nu är det dags att läsa igen!