
Elektricitet är roliga grejer. Speciellt på radion en måndag i maj… Foto av Mark Bridge på Flickr.com under licens CC BY-NC-ND 2.0
Ibland är verkligheten så mycket roligare än dikten. Allvarligt talat så kan det roligaste uppstå när det är allvarligt talat. Eller så är det bara jag som har så fruktansvärt dålig humor…
Jag hade precis hoppat in i bilen på väg hemåt då jag kom mitt in i ett reportage på Gotlandsradion. Det handlade om när ön blev en del av det svenska elnätet, och hur innovativ men ändå beprövad teknik gjorde detta möjligt när en likströmskabel drogs längs med Östersjöns botten från fastlandet till Gotland. Enligt reportaget lockar projektet fortfarande till sig intresserat yrkesfolk från övriga världen.
Det var i mångt och mycket ett intressant reportage. Speciellt för mig som inte bara är intresserad av Gotlandstrafiken, utan även hur vi här på ön ska kunna göra oss mindre beroende av alla sorters försörjning från fastlandet. Vår infrastruktur är, på alla sätt och vis, väldigt viktig. Då som nu.
Men det var inte därför jag lade radioinslaget på minnet. Det var den ofrivilliga humorn i programmet. När de talade om hur projektet genomfördes på 1950-talet, och att ingen innan gjort något liknande, så frågade reportern om det framkom något motstånd i genomförandet.
Motstånd? I samband med elektricitet?
Jag lovar att det var helt ofrivilligt, men jag skrattade till högt i bilen. Jag kunde till och med se i min backspegel hur hunden, som låg i skuffen och slumrade, tittade upp av det oväntade ljudet.
Men inte nog med det. Direkt därefter ställdes frågan ifall det fanns några andra risker med projektet. Var någon orolig för att man skulle kasta pengarna i sjön?
Att jag inte hamnade i diket där och då ska jag vara glad för!


