Så sprakande roligt i etern

Elektricitet är roliga grejer. Speciellt på radion en måndag i maj... Foto av Mark Bridge på Flickr.com under licens CC BY-NC-ND 2.0

Elektricitet är roliga grejer. Speciellt på radion en måndag i maj… Foto av Mark Bridge på Flickr.com under licens CC BY-NC-ND 2.0

Ibland är verkligheten så mycket roligare än dikten. Allvarligt talat så kan det roligaste uppstå när det är allvarligt talat. Eller så är det bara jag som har så fruktansvärt dålig humor…

Jag hade precis hoppat in i bilen på väg hemåt då jag kom mitt in i ett reportage på Gotlandsradion. Det handlade om när ön blev en del av det svenska elnätet, och hur innovativ men ändå beprövad teknik gjorde detta möjligt när en likströmskabel drogs längs med Östersjöns botten från fastlandet till Gotland. Enligt reportaget lockar projektet fortfarande till sig intresserat yrkesfolk från övriga världen.

Det var i mångt och mycket ett intressant reportage. Speciellt för mig som inte bara är intresserad av Gotlandstrafiken, utan även hur vi här på ön ska kunna göra oss mindre beroende av alla sorters försörjning från fastlandet. Vår infrastruktur är, på alla sätt och vis, väldigt viktig. Då som nu.

Men det var inte därför jag lade radioinslaget på minnet. Det var den ofrivilliga humorn i programmet. När de talade om hur projektet genomfördes på 1950-talet, och att ingen innan gjort något liknande, så frågade reportern om det framkom något motstånd i genomförandet.

Motstånd? I samband med elektricitet?

Jag lovar att det var helt ofrivilligt, men jag skrattade till högt i bilen. Jag kunde till och med se i min backspegel hur hunden, som låg i skuffen och slumrade, tittade upp av det oväntade ljudet.

Men inte nog med det. Direkt därefter ställdes frågan ifall det fanns några andra risker med projektet. Var någon orolig för att man skulle kasta pengarna i sjön?

Att jag inte hamnade i diket där och då ska jag vara glad för!

Verkligheten gör sig påmind

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror...

Under skydden ska här finnas ett altare och ett skrank. Det är i alla fall vad jag tror…

Skickade familjen ett mess i morse:

”Du vet att det var mellofest hos lillesyrran igår, när man vaknar halv tio”!

Extra jobbigt att erkänna när jag drack alkoholfritt hela kvällen. Det är inte som om man var 25 längre. Eller ens 45…

Däremot, som jag nämnde i gårdagens blogg, så besökte vi även kyrkan jag och Anneli gifte oss i. Det är snart 17 år sedan vi stod vid altaret, med svettiga handflator och fjärillar i magen. Just nu är det knappt så man känner igen sig. Men ändå var det som om en liten, liten fjäril fladdrade till i maggropen igen.

Vi passade på med en puss igen. På samma plats. En lite längre puss än första gången, men inte så mycket längre…

Mellan melodifestival och kyrktorn

Där nere, längs vägen som försvinner i det vänstra hörnet, växte jag upp. Det var mitt centrum för många år sedan...

Där nere, längs vägen som försvinner i det vänstra hörnet, växte jag upp. Det var mitt allts centrum för många år sedan…

Ikväll ”firar” vi melodifestival hos lillasyster. Det är till och med så att vi tittar på det medan jag skriver detta. Så här långt har fyra eller fem låtar framförts, och… jag sitter i ett rum med 11 andra vuxna. Plus i runda slängar åtta till tolv barn. De springer lite in och ut ur rummet så jag vet inte hur många barnen är ”at any given time”. Men fler än tolv ska de inte vara i alla fall.

Ja, jag är också med. Jag är kanske inte en lika stor schlagerfantast som en av mina kusiner, men jag är i alla fall med i samma rum som resten av klanen. För vi har som vanligt väldigt roligt när vi träffas, och träffats har vi gjort sedan kvart i tre idag. I ett lite mer nostalgiskt sammanhang.

Svågern håller på och renoverar Ganthem kyrka. Så vi började dagen med att ta en tripp dit, kika på originalmålningar från 1300-talet, pussas längst fram vid altaret (jag och frun blev ett i just den här kyrkan för 17 år sedan) och klättra upp i tornet.

Du ser långt från kyrkas torn. Och du ser därifrån hela min värld som jag växte upp i. Huset där jag gick i lekskola och den gamla grusgropen som var vårt alpina centrum är lätta att se. De ligger nästan bokstavligen i skuggan av kyrkan. Rakt österut syns Norrlanda kyrka, där jag ofta lekte hemma hos en kompis, och snett rakt västerut syns Dalhem kyrka i vars skugga skolan ligger. Låg- och mellanstadieskolan ligger kvar där, medan alla mina gamla klasskompisar har flyttat hemifrån och från socknen för länge sedan.

Men framför allt syns mitt barndomshem från tornet. Mamma och pappa sålde det 1998, men det är fortfarande lite för mycket minnen som får spel när jag kör förbi. Jag kan inte låtsas vara oberörd. Vårt gamla klätterträd går inte att klättra i längre. Det växer ett träd där sandlådan låg. Men de har rensat bland träden vid diket, så de kanske har fått bukt med alla brännässlor.

Det är snart 20 år sedan jag sist satte min fot i den gamla kåken. Jag har hunnit såväl gifta mig som döpa min yngste i Ganthem kyrka, med efterföljande dopkalas i hemvärnsgården, men jag har aldrig återvänt till huset där jag växte upp. Jag tror aldrig jag kommer klara att göra det heller. Någonsin!

Det är åtta låtar kvar av årets melodifestival. Det är dags att lämna det förgångna för den här gången. Det var kul, men det är läge att återgå till nutiden och familjen runt omkring mig.

Undrar om de märkte att jag ”försvann” en stund…

Vilken plats har terrorister i Almedalen?

Bild på regnbågsflaggan

Något jag inte förstår är varför våld och hot ska vara rätt väg för att kritisera andra. Jag har lite svårt för det…

Terrorism (från latin terror ’rädsla, fruktan’)[1] avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. Det är ett slag av politisk brottslighet.”

Jag läste idag att ordförande i RFSL avgår efter att ha blivit hotad och utsatt för vandalism. I veckan kunde vi läsa om hur nazister attackerade en demonstration. Det är bara två av flera händelser vi fått höra om på sistone.

Detta är terrorism. Att med våld eller hot om våld tvinga delar av samhället att vara tysta, att inte synas, att inte… finnas. Tyvärr, men ett annat ord än terrorism finns inte för att beskriva detta.

Det är dessa, deras svans eller de själva direkt, som vill till Almedalen i sommar. Men jag vill inte ha terrorister på min ö. Jag vill inte ha hit de som förkastar demokratins grund. Jag vill inte ha hit de som väljer våld för att tvinga sig på andra.

Väljer du bort demokratin har du inget i Almedalen att göra. Det är inte svårare än så!


Citatet ovan är direkt kopierat från Wikipedia. Det är inte mina egna ord, men Wiki förklarar ibland saker och ting väldigt effektivt.