De största töntarna i trafiken

Det töntigaste i gotlandstrafiken måste vara de som har bråttom. För bråttom...

Det töntigaste i gotlandstrafiken måste vara de som har bråttom. För bråttom… Bilden är från Flickr.com av signaturen Mikey under licensen CC BY 2.0.

Läste om att Polisen på ön tycker att gotlänningarna har blivit lite hetsigare, och därigenom sämre, i trafiken. Vilket de mycket möjligt har rätt i. Det är nog det i särklass töntigaste jag upplevt sedan jag återvände till ön. Filbytarna!

Men jag måste vara rättvis och erkänna att jag också gjort det. Planerat min körning. Lagt mig i fel fil för att jag vet att det är effektivare i ett senare läge. Jag har påverkat trafikrytmen på ett dåligt sätt när jag försökt klämma mig in en en fil. För det finns tid att tjäna!

I storstan kanske. Men inte på Gotland. Aldrig på Gotland. Det är det töntigaste jag vet att se filbytarna i aktion längs Solbergagatan i Visby. Det finns liksom inget att tjäna där. Det är försumbart. Löjligt. Töntigt!

Så visst, bilköerna tar verkligen fram det värsta hos biltrafikanterna i Visby. De oootroligt långa köerna. Det måste vara den mest magiska lyckokänslan av dem alla att på en tisdagsmorgon lyckas kryssa sig fram mellan filerna mellan Solbergabadet och polishuset. Att tjäna in tre-fyra bilar genom att köra slalom 400 meter.

Moget. Väldigt moget!

Isolerad för min hälsas skull?

Filmen The Martian fick mig att fundera på hur jag skulle reagera på att vara isolerad från allt. Och hur lockande det kan vara...

Filmen The Martian fick mig att fundera på hur jag skulle reagera på att vara isolerad från allt. Och hur lockande det kan vara… Bilden från IMDB.com

Jag såg The Martian idag. Eftersom jag var hemma med feber i kroppen så var det okej, tyckte jag. Och det var en bra film. Så pass att jag efteråt började fundera på hur jag själv skulle fixa en sådan situation.

Och med situation menar jag själva isoleringen. Inte att vara ensam på en planet flera månader och år i sträck. Utan att vara utan mänsklig kontakt. Det är en lite skrämmande men ändå spännande tanke. Det är lite vad som lockade mig med teveprogrammet ”Big Brother” inför första säsongen. Fram tills det visades och helt fuckade upp mitt intresse för experimentet. Men att vara isolerad från omvärlden…vissa delar av mig skulle faktiskt inte ha det minsta emot detta just nu.

Världen är helt galen just nu! Vi har å ena sidan experter som berättar att jorden inte varit så här fridfull på många år, samtidigt som vissa basunerar ut hur farligt det är överallt. Vi har teknik-, medicin- och biologierövringar som verkligen är till planetens bästa, samtidigt som stora ekonomiska intressen gör det nära nog omöjligt att låta dessa framsteg göra sitt jobb. Och vi har en politisk scen som är helt osannolikt.

Jag menar, blockpolitik och dess förvecklingar i all ära, men det här är vansinne. I Sverige. I Europa. I världen!

Runt om i vår omgivning har vi människor som vill ha en smäll på käften. Inte av mig. Det lär de heller aldrig få, jag är lite för snäll för det. Men just nu vill massor av människor ha ledare som med kraft gör något åt det där dessa människor inte förstår. Det ska vara hårdhänt. Det ska vara taktfast. Vad människorna inte förstår är att det är just de själva som kommer få den där snytingen. Det är de själva som ber om någon som ska prygla dem för att de säger/gör/önskar/älskar fel saker/personer/åsikter.

Igen! Och igen.

Det är så urbota korkat så man blir mörkrädd. Och nej, det gör ingen skillnad i retorikens kärna om det är politiker av idag eller om det var en liten svartmuskig fan i ful mustasch som stod och gallskrek under 1930-talet. Ingen skillnad alls! Vi har ett gäng obehagliga figurer i varje land i Europa, och en dåre i mytisk frisyr på andra sidan Atlanten. Personer som endast ger kraft åt våldsspiralerna. Helt i onödan, för vetenskapen visar att världen faktiskt blir bättre. Att vi aldrig tidigare haft så goda chanser som nu för att lösa våra problem. Bara vi gör det tillsammans!

Men det är en väg de rädda inte vill ta. De vill hellre ha dårar som leder dem in i en frenetiskt snurrande våldsspiral.

Fick jag chansen skulle jag ta den där enkelresan till Mars. Men jag skulle behöva ta familjen med mig. För min och deras skull…

Med träning i siktet

Den yngste tar sikte och... levererar riktigt fina resultat. Det är så pappa vandrar tillbaka längs minnenas allé.

Den yngste tar sikte och… levererar riktigt fina resultat. Det är så att pappa vandrar tillbaka längs minnenas allé.

Ingen kan någonsin beskylla mig för att vara en idrottskille. Samtidigt kan heller ingen påstå att jag hatar idrott. Sanningen ligger, som alltid, någonstans där emellan.

Jag har berört ämnet förut, och jag har hunnit testa en hel del sporter i mina dagar. Mycket tack vare idrotten i skolan (på 70 och 80-talet. Mycket sockiplast var det) så på så sätt kanske man skulle kunna påstå att det var bättre förr. Några av sporterna höll jag på med länge, medan andra föll i glömska ganska så fort. Fotboll och skytte tillhörde den förra kategorin, badminton och orientering de senaste.

Faktiskt är det så att jag de senaste åren funderat på att ta upp något av detta igen. Jag har haft med sönerna på lite luftgevärsskytte tidigare, och har hunnit kika lite på olika klubbar sedan vi kom till ön. Men lite har jag fastnat där, vid tittandet, och inte kommit så mycket längre.

Men nu kanske det är dags? Yngste sonen har sedan i våras provat på bågskytte. Okej, det är inte som att ligga och krama iväg några kaliber 7.62 mot ett mål 300 meter längre bort. Men upplägget är det samma. Koordinationen mellan muskler och öga, timingen och koncentrationen. Jag saknar det faktiskt lite. Jag och pricken där borta. Sedan kanske det gör det samma om avståndet är 15 eller 300 meter.

Det där ligger dock i framtiden. Än så länge är jag en pappa som skjutsar, kommer med uppmuntrande ord och kanske ibland även ett tips eller två. Allt för att den yngste ska känna efter om detta är hans grej eller inte. Innan dess är jag förbjuden att spänna bågen själv.

Jag skulle hata mig själv om han förlorade intresset bara för att jag snöade in på det. Som jag brukar göra…

Hundar, vad har ni för problem egentligen?

Bilden heter "Maken claimar matskålen" och har faktiskt hänt. Det är fantastiskt hur man kan skapa lite positiv tävlingsinstinkt hos en hund när man siktar in sig på käket...

Bilden heter ”Maken claimar matskålen” och har faktiskt hänt. Det är fantastiskt hur man kan skapa lite positiv tävlingsinstinkt hos en hund när man siktar in sig på käket…

Alltså, det här med hund. Ja, jag vet att det varit Apple-vaka och allt i kväll och en och annan kanske hade tänkt sig att jag skulle skriva om nya iPhone och iWatch och Airpods. Men… hundar? Misstolka mig inte nu, för den där lilla pälsbollen vi begåvats med här hemma är själva urtypen för känslostormar vad det gäller hundvalpar och gullighet. Och i sina bästa stunder lyckas hon till och med lura mig att tro att det är jag som bestämmer i huset.

Om det vore så väl.

Men oavsett det så finns det en sak jag har lite svårt för. Eller rättare sagt så är det ett jätteproblem. För mig. Inte hunden dock, för hon tycker det är hur intressant som helst. Och lite mer än så…

Jag brukar skryta om att jag är uppvuxen på landet. I en gammal gotlandskåk av kalksten med metertjocka väggar. Där fanns alla uppsättningar av småkryp man kan tänka sig. Och i huset hade vi också katter. Ibland färre. Ibland väldigt många. Samt marsvin och en ökenråtta vid namn Lucifer. I hagen bakom huset betade våra egna lamm, och runt om oss sprang det omkring hästar och kor, rabbisar och rävar och allt annat du kan hitta på landet idag. Men inga jäkla rådjur. De var ännu inte idiotimporterade till ön…

Flera grannar, för att inte säga nära nog alla, hade dessutom hund. De syntes ibland vid staketen, och hoppade mot en när man klev innanför grindarna för att sälja årets jultidningar. De hördes ibland från skogen då de fick upp ett spår, och några gånger kom de lös och hälsade på hemma hos oss.

Så jag tycker att jag har en bra känsla för djur. Jag vet att jag har en bra känsla för djur, och jag är full av respekt för alla djur. Förutom flugor och mygg. Så det finns nog inget jag inte gillar med hundar heller. Förutom när det gäller en sak…

Vad i hela friden är det med hundar och andra djurs bajs? Allvarligt? Vad är dealen?