Filmen The Martian fick mig att fundera på hur jag skulle reagera på att vara isolerad från allt. Och hur lockande det kan vara… Bilden från IMDB.com
Jag såg ”The Martian” idag. Eftersom jag var hemma med feber i kroppen så var det okej, tyckte jag. Och det var en bra film. Så pass att jag efteråt började fundera på hur jag själv skulle fixa en sådan situation.
Och med situation menar jag själva isoleringen. Inte att vara ensam på en planet flera månader och år i sträck. Utan att vara utan mänsklig kontakt. Det är en lite skrämmande men ändå spännande tanke. Det är lite vad som lockade mig med teveprogrammet ”Big Brother” inför första säsongen. Fram tills det visades och helt fuckade upp mitt intresse för experimentet. Men att vara isolerad från omvärlden…vissa delar av mig skulle faktiskt inte ha det minsta emot detta just nu.
Världen är helt galen just nu! Vi har å ena sidan experter som berättar att jorden inte varit så här fridfull på många år, samtidigt som vissa basunerar ut hur farligt det är överallt. Vi har teknik-, medicin- och biologierövringar som verkligen är till planetens bästa, samtidigt som stora ekonomiska intressen gör det nära nog omöjligt att låta dessa framsteg göra sitt jobb. Och vi har en politisk scen som är helt osannolikt.
Jag menar, blockpolitik och dess förvecklingar i all ära, men det här är vansinne. I Sverige. I Europa. I världen!
Runt om i vår omgivning har vi människor som vill ha en smäll på käften. Inte av mig. Det lär de heller aldrig få, jag är lite för snäll för det. Men just nu vill massor av människor ha ledare som med kraft gör något åt det där dessa människor inte förstår. Det ska vara hårdhänt. Det ska vara taktfast. Vad människorna inte förstår är att det är just de själva som kommer få den där snytingen. Det är de själva som ber om någon som ska prygla dem för att de säger/gör/önskar/älskar fel saker/personer/åsikter.
Igen! Och igen.
Det är så urbota korkat så man blir mörkrädd. Och nej, det gör ingen skillnad i retorikens kärna om det är politiker av idag eller om det var en liten svartmuskig fan i ful mustasch som stod och gallskrek under 1930-talet. Ingen skillnad alls! Vi har ett gäng obehagliga figurer i varje land i Europa, och en dåre i mytisk frisyr på andra sidan Atlanten. Personer som endast ger kraft åt våldsspiralerna. Helt i onödan, för vetenskapen visar att världen faktiskt blir bättre. Att vi aldrig tidigare haft så goda chanser som nu för att lösa våra problem. Bara vi gör det tillsammans!
Men det är en väg de rädda inte vill ta. De vill hellre ha dårar som leder dem in i en frenetiskt snurrande våldsspiral.
Fick jag chansen skulle jag ta den där enkelresan till Mars. Men jag skulle behöva ta familjen med mig. För min och deras skull…