En gräns är något du själv eller andra sätter. Eller något! Det kan även gälla fysikaliska möjligheter…
Det ska finnas en bortre gräns för vad som är möjligt här i livet. Där risken är ett hundra procent, och därmed helt överskuggar den eventuella vinsten eller möjligheten. Det går inte att komma längre, djupare, högre, snabbare eller whatever. Det. Är. Stopp!
Sicken rackarns tur att det inte gäller min fantasi. Tror jag, för jag har inte hittat den ännu. Den är kanske begränsad på grund av att jag är fantasilös, men det är ingen riktig gräns egentligen. Min fantasi är gränslös, för ingen har sett mina drömmar. Faktiskt inte ens jag själv eftersom mitt minne leker guldfisk så fort jag vaknat. Så… no limits, no borders!
Det var en ganska lång inledning för att berätta något helt meningslöst. Meningslöst för andra, men inte för mig själv. Jag har nämligen valt att sätta en gräns för mitt bloggande. Trettio minuter är mitt val, min gräns, mitt mål. Längre än så ska jag inte hålla på med ett blogginlägg.
Men… varför då? På det svarar jag ”för att jag vill”! Det finns ingen mening med att skriva långt bara för att jag kan eller har tid. Ska jag vara ärlig är just tid lite av vad jag ibland har lite ont om, men en halvtimme ska jag kunna undvara. Igår behövde jag skriva två bloggposter på en gång, och det var då jag bestämde mig för en halvtimme per post. Och det lyckades jag hålla. Bortsett från ett litet trassel med en bildjäkel som aldrig ville laddas från telefonen till datorn klokt. Men annars gick det som planerat.
En halvtimme. Varken mer eller mindre!
Fast det gäller bara nu under #Blogg100. Och såvida det inte handlar om Stålmannen. Eller Lego.
#Gotlandstrafiken är förståss inte medräknat! Såklart…