När posten förlorade en kund, eller när jag lärde mig något om Aruba

20130131-233526.jpgJag vet allvarligt talat inte ett dugg om Aruba. Jo, att det är ett land vet jag. Men jag fick ta till Wikipedia för att veta att det är en ö utanför Venezuela, och är en autonom del av Nederländerna. I övrigt… Nada, zip, nothing!

Igår fick jag ett paket därifrån.

Till saken hör att just nu ligger familjens gamla Macintosh hos M-Zone på Götgatan i Stockholm. En gammal bärbar dator från 2007 ska uppgraderas och få en ny chans i livet. Sex år är en evighet för en dator, men den här fungerar fortfarande utmärkt och det enda felet är egentligen att hårddisken har blivit väldigt mycket för liten! Samt, vilket är den egentliga orsaken till ”operation rädda macen”, att operativet även det blivit för gammalt. Och när jag köpte en ny iPhone så vart det stopp!

Jag kan nämligen inte synka min musiksamling till telefonen. Inte heller göra backup av nämnda lur, eftersom det kräver iTunes 10.7 vilket i sin tur kräver att datorn har ett senare operativsystem. Men Apple säljer som bekant inte längre operativsystem på CD, vare sig hos återförsäljarna, den egna Applestore i Täby eller ens på hemsidan.

Det är egentligen det enda som är lite surt här, att jag till sist var tvungen att ringa till svenska Apple och beställa operativet på en skiva för att kunna uppgradera datorn. Men det gick smidigt, jag skulle få skivan veckan efter och allt var frid och fröjd. Jag kunde till och med betala via mitt iTuneskonto!

Men ungefär där snöt det sig. Två veckor gick och jag hade fortfarande ingen skiva! Nu var det fullt möjligt att spåra skivan medan den ännu fanns i Apples ”händer”, men bara fram tills den hamnade hos företaget som skulle sköta själva leveransen. Nämligen Posten AB.

Jag tror ni kan gissa resten. Posten beklagade att paketet försvunnit, och i förtäckta ordalag förklarade att de skiter i mig som slutkund eftersom de har ett avtal med Apple om leveransen. Inte med mig. Att jag är kund till deras kund är väl lite för abstrakt för gamla Postverket, så jag vände mig till Apple igen. Och där förstår man vad en kund är!

Dagen efter hade jag ett paket i min hand, den här gången levererad med DHL. Veckan efter lämnade jag in datorn för sin uppgradering. Den ska vara tillbaka i hemmets lugna vrå i morgon.

Igår… fick jag ett trasigt paket. Med posten. Öppet i ena änden och med en stor, röd stämpel. ”Missent to Aruba”.

Lite omständigt, men tack vare att jag köpte en ny telefon strax innan jul vet jag nu att Aruba är en autonom del av Nederländerna.

När du ser Stålis i Lois kläder

20130103-223018.jpgÄntligen lyckades jag i julhelgen ta mig tid och se åtminstone en av alla filmer som ligger osedda bredvid teven. Det blev två och en halv timme med The Avengers, superhjältefilm på steroider. Och det positivt menat, såsom den serienörd jag trots allt är!

Denna trikåklädda underhållning håller jag kär sedan barnsben. Det började med Läderlappen i femårsåldern, utgjorde en försvarbar del av min lön som blivande make i millenniets gryning, men är nu ett om inte döende så åtminstone väldigt illaluktande media tretton år senare.

Seriemediets guldålder som trycksak ligger långt bakom oss. Framtiden finns däremot under översiktlig tid på nätet. Där bilder och pratbubblor kan få en ny dimension såväl bildligt som bokstavligt. Men…

20130103-223743.jpg..tyvärr kommer även några saker aldrig att bli bättre! Kasst manus sabbar den bästa idén. Usla bilder mosar ett aldrig så bra manus. Värdelös distribution, även via nätet, förstör allt! Och… så har vi det där med en ofta ganska sunkig kvinnosyn!

En gammal myt om seriemediet, och grundbulten i nördstämpeln, är att superhjältar tecknas av taniga pojkar med hormonerna utanpå skjortan. Tänk en ung Bill Gates men med en blå stiftpenna istället för miniräknare i näven. Enligt samma myt tecknade dessa gossar ur fantasin sina amorösa utsvävningar. I brist på mer handgripliga sådana. Och i fantasin blev givetvis kvinnorna något… överdrivna.

20130103-224133.jpgSamma myt gällde då även för läsarna. Även de taniga stackare vilse på kärlekens stigar.

Nåja, ingen rök utan eld. Och varje genusförståsigpåare av rang har någon gång satt klorna i ”seriemediets objektifiering av kvinnor”. Där de kvinnliga figurerna i varje bildruta snarare poserar än ”agerar”. I mer eller mindre onaturliga ställningar där bröst och stjärt ska visas. Samtidigt! Ordet ”ryggradslös” får en lite annan betydelse när man tänker på hur seriehjältinnor verkar ha en extra led någonstans i svanken.

20130103-224451.jpgJust därför är sidor som The Hawkeye initiative så välgörande. Det är ett komiskt ifrågasättande av objektifieringen i serierna. Varje gång du ser en kvinnlig seriefigur (eller varför inte i reklam eller annat också) så ersätt henne med superhjälten Hawkeye från ovan nämnda Avengers. Samma posé, gärna i liknande outfit.

Visst blev det lite jobbigt nu?

Att våga det du inte vågar

Image courtesy of sakhorn38 Hand on cage / FreeDigitalPhotos.netSvenskarnas största skräck är att tvingas stå och prata framför en grupp människor. Det är väldigt få som känner sig bekväma med att ha alla ögon riktade mot sig, och jag är inget undantag!

För fem år sedan skulle jag inte under några omständigheter välja att hamna i en sådan situation. Att stå på scen är något som andra i min familj, släkt och bekantskapskrets är så mycket bättre på. Varför skulle jag ens försöka?

Undan för undan har dock denna skräck/aversion/blygsel naggats i kanten. Jag kan i min yrkesroll hantera situationer där jag ska presentera någon eller något. Jag är inte rädd för att synas eller höras i situationer jag har kunskap om eller för att försöka förklara komplexa ämnen. Och att vara en spelevink är väl lite av ett wahlgrenskt släktdrag.

Men jag sjunger inte! Inte ensam. Inte bland folk! Jag vågar inte när jag är nykter, och jag jag kommer aldrig ihåg några texter efter ett par glas. Så jag står inte på en scen och sjunger. Ensam. Inför andra…

Jag var nyligen på en föreläsning med PG Wettsjö från EQP Business School. Har ni chans att se honom så gör det! Väldigt duktig, väldigt rolig och… väldigt inspirerande. Då sjöng jag. Där och då klev jag upp på en stol inför 200 kollegor och sjöng en kort visa från När Revyn.

Strax innan hade PG Wettsjö berättat om att utöka din komfortzon, det du är bekväm med att göra. För att våga mer måste du minska din rädsla för att misslyckas. Alla som inte hört detta tusen gånger tidigare räcker upp en hand. Men liksom repetition är kunskapens moder så gäller det att upprepa självklarheter tills polletten trillar ner. Jag tror den gjorde det där och då.

Därefter frågade PG Wettsjö om frivilliga som kunde tänka sig att sjunga. Förutsättningen var, att de som inte ville sjunga var tvungna att resa sig upp och jubla efter varje sång. Högt och tydligt. Men ingen vågade kliva fram. Då började han peka på oss, en efter en. ”Sjunga eller jubla”? ”Sjunga eller jubla”?

Jag var den fjärde han frågade. Jag svarade ”sjunga”. Jag fick en mikrofon, jag klev upp på en stol och jag sjöng! Långt, långt utanför min komfortzon stod jag på en stol och tog ton.

Morgonpigg och sund
I arla morgon stund
Jag kliver upp så raskt
Och tar en kaffe kask

Sen gör jag arbetsplan
För hela långa dan
Sen ger jag fan i den å går till sängs igen

Publiken jublade. Jag gick och satte mig på min plats. Och med tanke på textvalet utgår jag från att mitt nästa medarbetarsamtal med chefen blir… intressant.

Pigge vill rädda turismen på kort sikt.
I så fall är Gotland förlorat!

20120929-190311.jpgHan är full av bra idéer, men Pigge Werkelins önskan att vi ska tänka utanför boxen när det gäller Gotlandstrafiken visar tyvärr bara hur han låst in sig i sin egen låda!

Det jag läst i Gotlands Tidningar i veckan, och på hans blogg, visar att han talar helt i egen sak. Det gör jag också. Jag vill som exilgute kunna hälsa på mina nära och kära ofta och utan att det ska kosta mig en förmögenhet. Men Werkelins tal om hur långsammare trafik ska frälsa Gotland mörkar på en viktig punkt. Med Gotland menar han turistindustrin. Inte öns övriga näringar eller dess befolkning.

Pigges hela resonemang koncentreras på två sommarmånader. Att ön klarar sig resten av året bara vi maximerar för dessa två månader. Tyvärr kan jag inte se hur det ska vara möjligt. Gotlands djupa problem just nu bottnar i dess utsatthet mitt ute på Östersjön, och sämre kommunikationer tio månader om året endast för turismens skull är bensin istället för vatten på en eldsvåda!

Gotland är en liten region med ett mycket stort ansvar. Gotland kan inte jämföras med Täby eller Danderyd, där man kan utnyttja kringliggande kommuners service eller förlita sig på landstinget. Därför är öns kostnader för välfärden högre än för vissa andra kommuner, med ett lite större ansvar och lite högre kostnader!

Öns framtid och hopp ligger i den egna befolkningen. Att befolkningen ökar. Att Vision 2025 blir verklighet! Detta står och faller med om ön får snabba, billiga och tillgängliga transporter. För gutarna blir inte fler på egen hand! Mer människor innebär större skatteunderlag vilket ger möjlighet till sänkta skatter. Det i sin tur lockar ännu fler att flytta hit. Mer folk betyder ökat behov av service, varor och tjänster. Vilket betyder mer jobb!

Gotland behöver statlig hjälp för att kickstarta en positiv utveckling. Transporterna är A och O. Ingen annan åtgärd kan vara viktigare. För ingen flyttar hit för att bli isolerad. Ingen vill bli gotlänning om det innebär att de tappar sitt nätverk av släkt och vänner bara för att det är för omständigt och dyrt att komma till ön och hälsa på. Eller resa härifrån. Då hjälper varken underbar natur, kultur eller Villa Villerkulla.

Ja, turismen har varit, är och kommer att vara viktig för Gotland. Men den kommer aldrig vara det enda alternativet. Gotland kan till och med överleva utan turismen, men turismen klarar sig inte utan Gotland! Vägpriser och snabba båtar tillgängliga över hela dygnet är inte ett orimligt mål. Tvärt om! Det är en investering för att förhindra att Gotland utarmas och faller under trycket av kostnaderna av en krympande, åldrande befolkning!