Allvarligt, vad är det med den här stan? Varför blir det så annorlunda när man är tillbaka i huvudstadslänet?
I en vecka har jag gjort morgontoaletten utomhus. I nollgradigt! Jag har gått på utkylt utedass för nummer två. Jag har klivit upp på morgnar, och nätter, för att tända i kaminen när inomhustempen närmat sig femton grader. Vatten har vi inget, utan jag har fått hämta vid en pumpstation i dunkar med pip.
Vi har levt spartanskt. Frivilligt! I Rucklet i Västergarn på Gotland har vi fyra väggar, golv och tak. Men inte så mycket mer. Den gamla tillbyggnaden med ett ”kök” saknar isolering och är bara lite varmare än utomhus. Vi har hängt upp ett täcke för dörröppningen för att hålla kylan från resten av huset. Vi har el men inget vatten. Spis men ingen fläkt. Litet kylskåp. Utedass som sagt. En liten vedkamin i stora rummet och ett golvelement i sönernas rum.
Men tillbaka i Vallentuna, med oljeelement och luftvärmepump, fryser jag om natten. Det är kallt så in i norden när jag kliver ur duschen på kvällen, och lika nupet på morgonen när jag blaskar av nyllet. Trots rinnande varmvatten.
Kalla kårar löper längs ryggen medan jag äter frukost i mitt kök, och utomhus huttrar jag i den nollgradiga luften medan jag skrapar rutorna på bilen. Mellan tåget och jobbet är det tio minuter rask promenad, och den är inte nådigt kylslagen. Mitt på Södermalm.
Så varför är det så mycket kallare i kropp, själ och hjärta på fastlandet jämfört med på ön?
