Låt mig presentera Kola, vår senaste familjemedlem. Och den främsta anledningen till att jag går upp i vikt just nu…
Jag tror knappast att någon egentligen missat det, men vi är numer med hund! En nioveckors tibetansk terrier vid namn Kola. Jag återkommer om det där med terrier, för det är inte riktigt sant…
En hund som sagt. Och nej, jag är egentligen inte förvånad att vi numera bor under samma tak. Med tanke på Annelis hundbakgrund så var det snudd på oundvikligt. De passar dessutom ganska bra ihop!
Men det är inte utan uppoffringar. Eller kanske man ska kalla det utmaningar. Eller något sånt… Just nu alternerar vi på soffan, jag och frun. Vi vill inte ha en hund i vårt sovrum, så Kola sover i vardagsrummet. Samtidigt är hon bara en valp, så vi behöver ha lite koll på henne och hennes nattliga vanor. Så att säga.
Däremot har jag så här långt fått en saftig lögn krossad som en övermogen tomat. Det där om att skaffa hund och få gå långa promenader, det är inte sant. Okej, hunden är som sagt bara nio veckor. Och visst, man ska ta ut henne så fort hon sovit, lekt eller ätit. Oooooch ja, det blir mycket utomhus. Men så här långt har jag fått glömma mina morgonpromenader. Visst har vi en stor tomt, men den kompenserar inte riktigt för 20 minuter i raskt tempo längs länsväg 140. Låt oss säga som så här: jag har inte kläckt så här få ägg sedan Pokémon GO släpptes i Sverige!
Det blir nog bättre med tiden. Och det där med att vi skulle ha skaffat en terrier med allt vad det innebär med humöret hos en sådan, ja det var ju inte heller riktigt rätt. Men britterna, så snart de blivit varse rasen, klassade in dem som terrier när de egentligen är lite av vallhundar. De kallas tydligen också tibetanska tempelhundar vilket jag tycker passar lite bättre. Och är lite coolare!
