Inget ingen inte gillar gillas. Kom ihåg det!

Falsk bild på regnbågskudde som kallas Putin.

Bild från Viralgranskaren. Foto: Reddit / Montage

Det gamla ironiska skämtet ”men står det i tidningen måste det vara sant” behöver uppdateras med en digital variant. Kanske något i stil med ”om Kalle har skrivit om det på facebook så måste det ju vara sant”? Själv är jag millimetrar från att anpassa mig till ”inget ingen inte gillar gillas”!

Visst, det är tjatigt. Alla tjatar om det. Det är som med Melodifestivalen, ingen ser det men alla vet allt om det. Men för mina nervers skull, tänk efter lite före ni gillar eller delar eller kommenterar på nätet. Jag vet, ibland är det jättesvårt att veta om något är sant eller inte. Ibland vill man verkligen att det ska vara sant. Men… tänk efter lite först. Det finns tillfällen jag undrar om ens bekantas katt kan ha tagit en promenad över polarens tangentbord.

I flera dagar har jag sett en randig kudde på mina skärmar. Jag håller med, det här var en härlig nyhet. Friskt vågat av företaget. Föredömligt gjort. Tänk att de vågade… väntalitenuva! Det kan väl ändå inte stämma?

Anledningen till att jag inte ”gick på det” denna gång var just att ett stort internationellt företag som IKEA skulle behöva kicka hela marknadsavdelningen om de släppte igenom en regnbågskudde med namnet Putin. Faktiskt! Och med tanke på att ”bildbeviset” först syntes på webben och inte i media (och med media menar jag den här gången såklart pressreleasen från företaget i fråga) så drog jag öronen åt mig ännu mera.

Det var inte sant. Tyvärr, måste jag ändå säga. Det hade varit så mycket roligare om det hade varit på riktigt!

Det borde vara obligatoriskt för alla som befinner sig på internet på något sätt följde Viralgranskaren eller jämförande sidor…

#Blogg100

Ett mycket litet bloggjubileum!

Bild på en dator och en surfplatta

Till i stort sett alla blogginlägg använder jag något av dessa redskap. Plus min iPhone – såklart…

Idag är det den 21 mars. Det innebär post nummer 20 i utmaningen #Blogg100, och att jag därigenom lyckats ta mig igenom 20 procent av dagarna. Det har märkligt nog gått ganska så bra, och att jag så här långt är riktigt nöjd med resultatet. Det har inte varit oöverstigligt att komma på något att skriva om varje dag och vissa dagar har det gått över förväntan. Det ska bli väldigt intressant att se om jag hinner utvecklas något när jag närmar mig slutet av utmaningen.

Men vad jag redan identifierat är en inte helt klockren tidpunkt för mina publiceringar. Det har blivit lite i sista minuten, sent på kvällarna. Jag måste erkänna att jag anar en liten trötthet så här dags när klockan snarare är närmare midnatt än eftermiddagsfikat. Därför måste det till en förändring. Under dagen i morgon måste jag hitta kraft och kreativitet nog för två inlägg på Lammlur. Ett för söndagen och ett för måndagen. Bara för att jag ska slippa uppdateringar klockan tio i tolv varje dag!

Jag kanske också ska testa några nya ramar. För några år sedan vill jag minnas en artikel, eller jag tror snarare en krönika, om hur Gotlands tidningars Magnus Ihreskog fick frågan om hur långa hans artiklar var. Svaret var inte det väntade, i antalet ord eller rader nedskrivna. Nej, hans svar var ”45 minuter”. Han skulle få till en krönika på tre kvart, annars var det ingen idé.

Det är ett lite märkligt sätt att specificera sitt skrivande. I minuter istället för antalet tecken. Men varför inte? Idag är tiden det viktigaste vi har och det enda som är obevekligt. I de flesta professionella fall mäts allt i tid. I antalet nedlagda arbetstimmar med än det ena, än det andra. Kanske det är en begränsning som är rimligt?

Hinner jag göra två inlägg inom två timmar i morgon..?

Att kidnappa en far, och rocka skiten ur kvällen!

Bild från Tommy 70 år

En härligt kväll på Djupvik hotell

Ikväll har vi firat farsgubben, som på självaste internationella kvinnodagen den 8 mars fyllde 70 år. Men som den gubbtjuv han är så smet han ifrån själva bemärkelsedagen.

Därför kidnappade vi honom och mamma ikväll, drog med dem till Djupvik, och hade en helt suverän kväll.

Helt, totalt, fantastiskt suverän!

Tack till Maria och Jörgen för en oförglömlig kväll! Mamma och pappa kommer att minnas denna kväll för lång tid framöver. Och så även jag och Anneli, Markus och Ella, Magnus och Linda samt Matilda och Niklas!

Och fortfarande… Farsan. Du är född toffel!

#Blogg100

Vänner, tjejer och… jobbet!

Jag vet! Hur tungt verkar inte det här bli? Att försöka skriva om vänner, utan att förlora dem. Samtidigt som jag försöker skriva om tjejer och detta utan att min fru skickar ut mig på soffan. Toppat med jobbet… det blir ju bara lite för mycket…!

Å andra sidan så behover det ju inte vara så märkvärdigt. Det kanske inte måste vara så djupgående, utan kanske hålla sig på en lättsam nivå. Där kamratskapen och samvaron håller sig på den privata istället för det personliga planet. Det kanske till och med kan bli lite glättigt?!

Eller inte! Allvarligt talat så är polare och brudar något som alltid, enligt vissa, stått i en sorts motsattsförhållande till varandra. Yin och Yang, dag och natt, måne och sol… Och värre blir det om detta samtidigt måste utspela sig på ens arbetsplats…

Poster från teve-serien GirlsMen faktiskt, just nu jäklas jag bara. Det slog mig att jag har en fantastisk och väldigt varierade arbetsplats. Ett arbete där jag ibland kanske måste tänka på tjejer. Som här om veckan, när jag skulle förbereda annons, affisch och webbsida för en nystartad samtalsgrupp.  Det finns ett begrepp som kallas ”Tala film, tala liv” som i den här versionen istället skulle utgå från en teve-serie vid namn ”Girls”. Jag har själv inte sett programmet, men den hadlar tydligen om några vänner vars liv och leverne i New York följs. Den är tydligen en succé! Och är det något jag sedan långt tidigare vet så är det att det alltid är lätt att utgå från en fiktiv värld i samtal, speciellt om man kan relatera till sina egna erfarenheter.

Bild från teve-serien FriendsDet är lite kul förresten med teve, för mediet går liksom allt annat i små cykler. Och nu kanske jag är ute och cyklar, men av beskrivningen av Girls tycker jag se mig lite bekanta drag. Från ett annat program. Med kompisgäng. I New York! Som på den tiden också blev en succé… Vänner!

Så… i jobbet blir jag påmind om vänner medan jag arbetar med material från tjejer! Och allt jag egentligen sitter och funderar på är… när ska det bli en samtalsgrupp om serien och filmsviten ”Avengers”?

#Blogg100