Världens första långfilm gjord enbart i datorn (och, om jag får tilläga, i Macintoshdatorer. 110 macar för att vara exakt!).
Det finns en viss risk att min krona som familjens teknikkung kommer ryka all världens väg i förtid. Förbannade ungar! Jag vet att jag skulle hamna i bakvattnet, precis som min far före mig. Men… kan de inte ta det lite lugnare?
Låt mig börja från början. Eller snarare från vad jag tror är från början.
Såklart är även mina ungar inne och spelar spel på datorer, paddor, telefoner och konsoller. Märkligt vore annat med tanke på att de har en far som minsann inte sticker under stol med att han gillar mediet. Jag gick en Basic-kurs i början av högstadiet, testade lite Pascal i slutet av samma skolcykel, fortsatte på det spåret på gymnasiet och började jobba med olika Macintosh från typ 1991. Windowsmaskiner kom in i mitt liv strax därefter. Jag kan inte påstå att jag är expert på något sätt, datorer är ett verktyg för mig. Men lite har man ju snappat upp med åren.
Barnen å andra sidan sätter ännu mer fokus på vad det kan använda datorerna till, snarare än själva plattformen. Det är vad som kommer ut i andra änden som räknas. Maskiner, plattformar och programvaror är inte lika intressant som för vissa av oss andra medelålders nördar. Jag tror faktiskt ”kriget” mellan Mac och PC, eller Android och iOS för den delen, dör med min generation. Ett tydligt exempel är Minecraft. Sönerna struntar högaktningsfullt i vad de använder, bara de får bygga och vara kreativa med Minecraft.
Och som de bygger i det programmet. Jag tycker samtidigt att det är lika intressant att se hur de bygger, lika väl som vad de bygger. Nioåringen flyger fram med kortkommandon och multipla tankekedjor medan han skapar i den artificiella världen. Det är snabbt och det är precist! Men nu verkar det inte som om det räcker riktigt.
Sedan de var små har de även lekt med en annan av mina favoriter. Lego! Och inte bara lekt, utan även skapat egna filmer genom att använda sig av olika animeringasappar på telefonerna. Där har både den danska plasten som min gamla 3GS stått för verktygen i deras kreationer.
Det är nu det börjar bli lite jobbigt för pappa. Nu räcker tydligen inte Minecraft, Lego och gamla telefoner med stillbildsappar. Nej, nu börjar det bli dags att ta sig upp ett pinnhål. Målet verkar redan vara klart, och vägen dit är bara en transportsträcka. En sträcka som pappa måste vara med och släpa lite. Nioåringen verkar vilja kombinera alla sina tidigare skills och gå vidare.
Det är dags att börja med 3-dimensionella animeringsprogram typ Maya eller, som det nu fått bli, Blender. Pappa är kvar någonstans i ättestupan tecknad film. Nioåringen ska börja forma polygoner, skapa texturer och rendera högupplöst. Det är dags för CGI. Pappa ska se till att verktygen finns, medan de som tänker mer abstrakt, fritt, gränslöst, lär sig att ta ut svängarna ännu mer.
Ja, jag sörjer att jag sitter fast i förra årtusendet. Jo, jag är stolt som en tupp över mina barns kreativitet!
#Blogg100
Men faktiskt, just nu jäklas jag bara. Det slog mig att jag har en fantastisk och väldigt varierade arbetsplats. Ett arbete där jag ibland kanske måste tänka på tjejer. Som här om veckan, när jag skulle förbereda annons, affisch och 
Det är lite kul förresten med teve, för mediet går liksom allt annat i små cykler. Och nu kanske jag är ute och cyklar, men av beskrivningen av Girls tycker jag se mig lite bekanta drag. Från ett annat program. Med kompisgäng. I New York! Som på den tiden också blev en succé…