I belive I can fly… And kick… And become osårbar!

Bild på mig som Blixten.

Blixten, eller som barnen kallar honom, The Flash!

Regel nummer ett: Superhjältar finns inte!
Regel nummer två: Om superhjältar finns, så räcker det inte med en snajdig mask!
Regel nummer tre: Om superhjältar finns, och de har snajdiga masker, så ska den sitta på när superhjälten superhjältejobbar!

Låt mig vara tydlig! Vad än bilden här bredvid än försöker påvisa, så hade jag inte masken på när jag hämtade barnen idag. Masken satt på den förstfödde som sig bör. Det var först hemma som jag testade den.

Visst sitter den bra?!

Vad jag däremot försökte visa för den förstfödde superhjälten idag, medan jag var utan mask, var att ”gammla är äldst”! Fortfarande! Även om det börjar bli svårt att upprätthålla den fasaden. Därför började jag att jaga Blixten (f’låt, The Flash), och därför tappade jag balansen och lyckades därför kropptackla moder jord rikigt snyggt. Och kraftfullt. Med hela kroppen. Samtidigt!

Bortsett från en jacka och ett par byxor som nu måste tvättas gick det ändå förhållandevis bra. Jag kallar det bra, för jag måste erkänna att det inte var någon direkt smidig tackling jag bjöd på. Har ni tänkt på, att om du tappar balansen och tappar den riktigt, riktigt ordentligt, så där att du samtidigt är yr och inte riktigt vet vad som är upp eller ner. Och att inte heller din kropp har någon känsla för vad som är upp eller ner. Du faller alltså handlöst, och kroppen förbereder sig på att kollidera med något. Kollidera hårt och snart. Just då, precis innan du får kroppskontakt med något hårt, så… blir du inte lealös precis!

”Oups, jag förnimmer en ovan situation som snart kommer få ett lite våldsamt slut. Ett fall utan att veta hur eller åt vilket håll jag faller. Vaaaad ska jag göra nu… Jag vet! Vi sträcker ut hela kroppen. Vi spänner hela kroppen som i en stram givakt, och så hoppas vi att det gör mindre skada än att bli mjuk och följsam. Det är väl en lysande idé?”
Hjärnan är dum i huvudet på riktigt!

Tack, jag landade rätt så bra ändå. Jag menar, inget är ju brutet eller så. Det är bara det att… jag har ont i stortån! Tydligen fick foten för sig att i sitt stela tillstånd tåfjutta moder jord. Hårt!

Aj! Och jag som ska pilgrimsvandra i helgen…

Men visst blev masken snygg? Synd bara att jag inte hade den på mig redan när jag hämtade barnen på fritids. Blixten skulle ha klarat det där med balansen mycket bättre…

#Blogg100

Giganter med tonåringar för barn

Bild på omslaget av Gigant nummer 8 1985.

Ett stycke nostalgi på 164 sidor. Just det här numret, och dess huvudpersoner, var en favorit då för 30 år sedan!

Jomenvisst, lite nördig kan jag väl ändå medge att jag är. Kanske… Men när barnen berättar att det ska vara maskerad på fritids, och temat är hjältar, så är det ju inte utan att en annan kan bli lite extra intresserad. Och nyfiken! Speciellt när ungarna dissar ikoner som Stålis, Läderlappen (ja, ja. Okej. Batman!) och andra storheter.

Istället fastnar den förstfödde för Blixten (The Flash), och det utan att känna till att den hjälten fått en egen teveserie. Den yngste väljer lite otippat Cyborg (som faktiskt fick heta Cyborg även här). Å andra sidan var de inte så otippat ändå. Inte för dem, och inte för pappor som håller lite koll. För superhjältar har fått lite av ett uppsving bland de lite yngre. Inte så att de gör som pappa och läser serietidningar. Nej, nu för tiden kan barnen sina långkalsonghjältar genom ett annat  medium. Genom konsollspelen! Och i en speciell del av konsollvärlden. Nämligen i den delen där hjältar transformerats genom dansk plast.

Vi talar datorspel med superhjältar som legogubbar. Och just exakt där är både The Flash och Cyborg en betydande del.

Därför begav jag mig ut i uthuset och rotade fram en gammal Gigant från 1985. Det är därför jag suttit och lekt med silvertejp, aluminiumfolie och toarullar. Och det är därför jag nu sitter och bläddrar nostalgiskt i min gamla tidning.

Fast jag borde krypa ner i sängen…

#Blogg100

Lite om verklighetens intrång på vårt privatliv

Bild från musikvideon

Vad är verkligt? Vems liv, vilket liv, mäter vi verkligheten efter. Eller bör vi tänka om?

Jag var och lyssnade på ett seminarium idag, och som gav den där härliga känslan av att jag inte höll med talaren. Ja, jag höll med i mycket av det han sade också, och en hel del var också lite nyheter för mig. Men på ett par punkter kunde jag inte riktigt hålla med honom.

Inte helt oväntat handlade det om teknik och vårt nuvarande… kan jag kalla det beroende?… användande av framförallt mobila enheter. Som med allt annat så är överdriven användning av ondo. Men när det gäller främst mobiltelefonerna har jag lite svårt att se det i svart och vitt. ”50 shades of iPhone” är en titel jag skulle vilja kalla det. För det går att hitta negativa vinklingar till alla positiva yttringar som påtalas. Samt tvärt om. I allt negativt går det att hitta något positivt. Tror jag!

Något som nämndes var exempelvis att mobilerna hindrar folk från att vara närvarande. Hindrar dem från att vara sociala. Hindrar dem från att umgås med sina medmänniskor! Men då vill jag försynt fråga… Från vems position? Vilken ”verklighet” är den rätta? Ja, jag skriver ”verklighet” eftersom vi idag egentligen inte kan hävda att den fysiska verkligheten är den enda riktiga. Det hänger på vilken verklighet du själv utmärkt som den ”riktiga”.

Ärligt talat, verkligheten har varit flyktig i alla tider. Och från en tidsperiod till en annan har man inte kunnat låta bli att skratta åt föregående primitiva tankebanor. Ja, det är snurrigt. Nej, jag tar inte några droger (även om säkerligen flera av de föregående ”verkligheterna” genom århundradena nog gjordes tillgänglig med hjälp av ett och annat). Jag försöker bara kika lite, lite utanför mig själv…

Det finns andra, parallella världar där ute. Inte fysiska, men nog så verkliga ändå. Jag ska ta till det grövsta jag kan, och nämna Kalle (eller Bertil. Namnet är oviktigt). Kalle är mobbad i skolan. Kalle passar inte in. Kalle umgås inte med de andra i sin klass. Kalle är mest bara ute i cyberspace (låt James Earl Gray säga det där sista med sin mörka basröst). Eller på internet. Eller i sin diskussionsgrupp på vinden hos klockaren. Eller med gänget i grottan i skogen. Kalle är inte social (och inte heller hans vänner som han träffar där i grottan/på vinden/internet/i cyberspace).

Nä just det. Han är inte normal. Hans vänner är inte normala (har han vänner? Det har vi inte sett!). Om kalle sedan är den mest citerade, eller tillfrågade, eller omtalade personen i hans grupp, så är han det i den verklighet som är mest relevant för honom.

Ett annat exempel… Lisa (eller Berit. Kom ihåg att det fortfarande inte är viktigt) är väldigt populär i skolan. Aktiv i idrottsföreningen. Alltid sedd, alltid hörd. Men aldrig som sig själv! Fasaden hon skapat finns där eftersom den/hon förväntas vara där. Sina verkliga vänner har hon i grannbyn/som brevvän/per SMS/genom den hemliga gruppen på Facebook. Där får hon vara osäker och ställa frågor, berätta om sitt mörker, visa den hon är!

Jo, ovanstående är som en kass collagefilm. Men ändå. Och omvänt! Människor som i olika forum lever ut sina innersta tankar. Beter sig som svin. Behandlar andra som skräp, eftersom de inte uppfattar den andra ”verkligheten” som riktig. Det är inte riktiga människor på andra sidan tangentbordet/pennan/ridån…

Vad är verkligt? Vad är verkligheten? Vem är verklig? Vi ser idag hur pengar inte längre är verkliga. Det finns ett värde på allt, men pengarna har till största delen gått och blivit virtuella. Förr var byteshandel det enda riktiga sättet att utbyta varor och tjänster. Men det byttes mot valuta, något som egentligen inte var ”verkligt”. Idag kan du skapa valuta direkt i din dator. Bitcoins är en riktig valuta som ”skördas” i din dator, och du handlar både virtuella som verkliga saker med dem. Fastigheters värde är idag något annat än råvarorna den är byggd av eller möjligheterna till att odla på marken där huset idag står.

Att umgås med sina nära och kära via sociala medier är för vissa idag lika verkligt som att deras föräldrar talade i telefon med sina nära och kära. Eller som deras föräldrar i sin tur skrev brev till sina nära och kära. Telegram. Brevduvor… Vari ligger skillnaden? Inget annat än hastigheten och möjligheten till omedelbar respons.

Låt mig ge ytterligare ett exempel. Ett exempel där det fysiska inte längre spelar någon som helst roll. Där ”verkligheten” pågår vid sidan om den ”verklighet” som personen i sig lever i. Jag pratar om en av världens just nu smartaste människor. Stephen Hawkins! Hans fysiska närvaro är obefintlig, medan hans intellektuella är… Oj! Vilket avtryck hans hjärna gör istället för hans fötter!

Vad är verkligt? Idag? Vem är verklig? Måste jag kunna ta på människan för att hon ska vara verklig? Kan vi påstå att det vi ser på teven är verkligt? Jag har aldrig träffat Gry Forsell. Jag har aldrig sett henne. Eller hört. Inte på ”riktigt”. Så kan jag verkligen påstå att hon är verklig för mig? Eller jag för henne? Är hon mer verklig än jag, när jag känner till henne medan hon inte känner till mig?

Vad är verkligt?

Vad som däremot INTE är verkligt är nyheten ”iPadnacke”. Ni har säkert hört talas om iPadnacke. Det är vad barnen (det är alltid barnen som är offren) drabbas av när de hela tiden stirrar på sin skärm. Vare sig det är en padda, mobil eller dator… Eller serietidning. Eller en… bok!?! Just det! Efter att Gutenberg uppfann tryckpressen fick dåtidens foliehattar fnatt och skrek om hur farliga böckerna var. Hur de skulle förstöra barnens fysiken när de bara satt och läste hela tiden. Och om faran i att läsa om sådant barnen inte förstod. Och ögonen skulle bli fyrkantiga av att se på för mycket teve…

Allt, precis allt, orsakar cancer hos vita möss. Allt är farligt i för stora doser. Och allt skapar panik hos dem som har ett moraliska ansvar som är viktigare än alla andras!

#Blogg100