När den olympiska lågan slocknat

Bild på Olympiska spelens ringar i svart

”Olympiska spelens färger lyser inte längre lika klart för mig. Faktum är att de lyser inte alls.” Jag skrev detta slutord efter att jag hittat Will Pimbletts bild på Flickr.com (publicerad under CC BY-NC-ND 2.0).

Jag måste erkänna på en gång… det där med idrott har aldrig varit min grej! Visst, jag har testat på den ena och det andra, och haft roligt medan jag gjorde det. Men ju äldre jag blir desto mer ointresserad blir jag av det! Just nu tycker jag till och med att det suger. Ordentligt!

Snart börjar OS. Världens främsta atleter möts i Rio, Brasilien, och jag kommer värja mig för detta allt vad jag kan. Till och med idrotter som jag vanligtvis har ett flyktigt förhållande till kommer jag välja att avstå ifrån. Varför?

Korruption.

I upptakten till detta OS, och faktiskt redan i de tidigare, så har två händelser klistrat sig fast i mitt medvetande. Det första är den flathet som jag tycker att IOK, Internationella Olympiska Kommittén, hanterat dopingskandalen med Ryssland. Det är helt enkelt ryggradslöst att stjälpa över allt ansvar på de olika förbunden, hur man än väljer att formulera det. Jag vet att doping förekommit från tidernas begynnelse, och att det inte är något nytt med statskontrollerat fuskande. Men nej, IOK hade här kunnat göra skillnad men de valde att låta bli. Om det handlar om finansiell-, makt- eller vänskapskorruption vet jag inte. Men ja, jag hävdar att det handlar om korruption!

Som om inte detta vore ont nog, så nåddes jag här om dagen att IOK ”förbjudit” andra företag än de egna sponsorerna att nämna de olympiska spelen. Speciellt på sociala medier. Inte heller detta är något nytt, utan har varit på tapeten även inför tidigare OS som i London och Sotji. Det är också allmänt känt att IOK håller stenhårt på reklampengarna. I sig ser jag inga problem i det. Alla sponsorer, från gärdsgårdsserien till högsta divisionen, betalar för att få synas med de dem sponsrar. Men kom igen, medielandskapet har förändrats, och i synnerhet de stora ”idrottsbolagen” behöver ta sig i kragen. Vi skriver 2016 nu, och det innebär förändringar. Pengarna sinar i de gamla fårorna, och istället för att bygga murar runt sig måste även IOK reformera sig. Detta är en anna form av korruption, där de som förväntar sig pengar med alla medel försvarar sin ”rätt”.

Så det är inte bara så att mitt allmänna ointresse för idrott gör att jag struntar i OS denna gång. Jag önskar alla våra atleter en god kamp, och hoppas att de kan göra upp om medaljerna utan fusk, politik och korruption. Men…

Nej, jag kommer inte följa OS från Rio. Det är inte värt det!

Olympiska spelens färger lyser inte längre lika klart för mig. Faktum är att de lyser inte alls. Spelen svärtas av allt för många intressen utanför den sportsliga, och jag väljer helt enkelt att inte bidra längre.

Konsten att växa med Almedalen

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Ett par mjuka och bra skor. Är det något jag lärt mig av att vandra upp och ner för Visbys backar, så är det att ett par justa skor är a och o om du ska ta dig mellan domkyrkan och hamnen. Till exempel!

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Eller… i år har jag jobbat med Almedalen för tredje gången. För det beror lite på hur man ser det.

När jag blev gotlänning igen så ingick det i jobbet att också vara med och planera samt arbeta med kyrkans närvaro i politikerveckan. Det är ett jobb som pågår från och till under hela året, med klimax veckan före och under själva Almedalsveckan. Veckan innan är då jag gör typ 90 procent av allt arbete ”rent fysiskt”. Den här veckan är det dessutom mest transpiration jämfört med inspiration, för du svettas rejält i Visbys uppförsbackar.

Jag måste erkänna att jag älskar det! Trots att jag ännu inte varit på ett enda seminarium. I alla fall inte som åhörare. Jag har varit närvarande på flera av dem, men då har jag varit där som paneldeltagare eller fotograf. Faktiskt har jag mest varit på plats som fotograf. Med slutaren inställd på nästa års Almedalen, och alla de alster jag ska jobba med veckan innan.

Layout, original, redigering, copy. Samt lite planering och lite fotografering. Så ser min vecka ut innan Almedalen. Under Almedalen handlar det om att fotografera, skriva ut, bära och transportera, plus sociala medier. Samt lite redigering och original till och från, och träffa en massa nya och gamla bekantingar.

Plus att gå och gå och gå. I Visbys gränder. I uppförsbackar…

Jag gör i år mitt tredje Almedalen. Första året var allt så nytt, och jag jobbade frenetiskt med att lära mig allt. Jag var med på i stort sett allt jag kunde vara med på. Och fotograferade i massor. Andra året innebar en del förändringar jämfört med året innan, och en annan uppdelning av jobbet. Samtidigt minskade mängden fototillfällen, så dagarna inte blev fullt så långa. Det var en större skillnad år två jämfört med första året rent organisatoriskt också, vilket kanske skapade en osäkerhet bland oss som arbetade med veckan. Åtminstone för min del, då det blev lite oklart vad jag hade att förvänta mig av dagen.Trots min osäkerhet så vill jag påstå att utåt sett så var ändå fjolåret en liten succé. Åtminstone för mig.

Jag gör nu mitt tredje år med Almedalen. Och i år har det gått jättebra! Det kan bero på att jag är tryggare i mig själv i år, och har lyckats med att planera min egen tid lite bättre än jag brukar. Vilket är ovanligt bra för att vara jag. Vi har också ett annat, öppnare, upplägg internt denna gång. Ett upplägg som har passat mig jättebra och som jag tror lyft oss lite extra över lag.

Nästa år gör jag mitt fjärde Almedalen. Då är det läge att snäppa upp allt ännu lite till. För min del handlar det om att göra en ännu bättre vecka inför Almedalsveckan!

Blir världen brightare efter Brexit?

Är Brexit början på något bra för alla? Inte en susning, men tack vare detta så fick Relevante visa sin bild på Lammlur genom Wikimedia Commons och CC-BY-SA 4.0

Är Brexit början på något bra för alla? Inte en susning, men tack vare detta så fick Relevante visa sin bild på Lammlur genom Wikimedia Commons och CC-BY-SA 4.0

Jo, jag känner till det där med knäckta ägg och omelett. Och att det är en sjujäkla kliché. Men det kan vara så att detta ägg är början på något bättre?

Brexit har förvånat en hel värld, och kanske också britterna själva. Konstigt nog tror jag att detta bara är början. Inte början på slutet, utan snarare början på något nytt. För att komma dit behövs det möjligen fler ägg, men framför allt tror jag vi behöver komma på varför så många tycker att den nuvarande äggröran smakar så illa. Och varför vi behöver sno ihop ett nytt, och bättre, EU.

Jag tror nämligen inte att detta skulle vara slutet på gemenskapen. Det finns egentligen bara ett sätt som verkligen skulle sänka hela tanken med EU, och det är om vi tror att allt kan fortsätta som vanligt. För… det kan vi inte!

Och i Brexits kölvatten ser jag två, lite olika, svallvågor…

Det börjar faktiskt i närområdet. Närmare dig, i det egna landet eller till och med den egna kommunen. Jag ser politikerföraktet. Misstroendet för myndigheter och auktoriteter. ”PK-maffian” och faktaresistensen. Vi är inne i en ganska så läskig, nedåtgående spiral som ökar i styrka hela tiden. Vanmakten bland grannar och vänner ökar. Du litar mer på Pelle i huset bredvid än på experterna, för de ”saknar ju kontakten med vanligt folk”. Det samma sägs om politiker och andra samhällsbärare. De ser inte längre ”det vanligt folk” ser.

Jag är ledsen, men jag tror att det bottnar i ett moment 22 där politikerna och samhällsapparaten står på en sida, media på en annan och ”vanligt” folk på den tredje. Just nu vill folket ha enkla lösningar på komplexa frågor, media eldar på med svarta rubriker och ”klickbaits”, medan politiker slänger extra bensin på brasan genom att låtsas att de har de enkla svaren.

”Vi vill ha tillbaka våra enkla liv, som var trygga med våra gamla jobb att gå till” säger folket.

”Brottsligheten i Din stad ökar när fabriken hos Dig läggs ner” mullrar media.

”Hårdare straff och ersättningsjobb” kontrar politikerna med.

Jag läser att Donald Trumps retorik går hem i ett USA där de gamla industrijobben ersätts av låglönejobb. Där arbetare behöver två eller tre jobb för att nå samma lönenivå som tidigare, i konkurrens med människor de aldrig trodde att de skulle behöva konkurrera med i yrkeslivet. Trump kommer med enkla lösningar, och han får rubriker oavsett om media orkar syna hans påståenden eller inte.

Högerextrema och populistiska partier har just nu vind i seglen. Några som inte har det är mediahusen vilka just nu drömmer om journalistiska stordåd. Detta medan ekonomin knappt räcker till att dammsuga internet i allmänhet och Facebook i synnerhet efter ”nyheter”. Samtidigt har etablerade partier svårt att göra sig hörda eftersom de inte klarar att överrösta faktalösa, självutnämnda experter och sensationella tidningsrubriker.

Just nu är vi väldigt långt från några landsfaderliga politiker och kunniga journalister som lyfter inte bara debattnivån utan hela samhället. Som respekterar sina meningsmotståndare. Som pekar på samhällsfrågorna på ett erfaret och kunnigt sätt. Istället får vi fler debattprogram, sensationsjournalistik och politiker som istället för sakfrågans lösning anmärker på meningsmotståndarens ordval.

Från min horisont har hela kampanjen om Storbritanniens vara eller icke vara just rört sig i ovannämnda, dåliga regioner. Det är en förlust i sig. Samtidigt är i ärlighetens namn EU en dinosaurie. En jättebest som knappt ens längre känner när en lem attackeras. Men nu är en lem allvarligt sårad. Djupa sår, som kanske kommer att resultera i att den kroppsdelen förloras.

Det kanske inte går så långt. Kanske kan EU förbättra relationen med britterna. Kanske EU inser att utan sina lemmar, vilka består av vanligt folk i städer och på landsbygd, så fungerar inte den fria marknaden. Att gemenskapen behöver reformeras och utvecklas, innan man står där utan vänner att samla till samråd.

Jag tror, att i den utdragna process det innebär att avbryta samarbetet mellan EU och Storbritannien, så kommer samtalen skapa något nytt. Något som är bättre. Inte bara för det anrika gamla kungariket, utan för hela Europas folk. Ett EU som är relevant och kanske till och med förståeligt för folket.

Jag vet, jag har sannerligen inte bidragit till några lösningar eller smarta quick-fix. Men…nu om någonsin finns det en chans att göra europa bättre. Inte sämre!