En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!

När det hemska syns vid din Horisont

Bild på senaste Horisont

Det är ännu inte juni. Ändå har Horisont lyckats ge ut månadens kanske viktigaste reportage!

När det gäller odemokratiska terroristorganisationer så har jag ännu inte ändrat ståndpunkt. De har inget på Almedalsveckan att göra! Men inte bara för att de är ett gäng dömda återfallsförbrytare. Inte heller för att de använder våld som argument. Inte ens för det faktum att de öppet hyllar Hitler, och ändå lyckas med konststycket att ljuga sig blåa om förintelsen.

Nej, de har inget att göra på min ö, mitt Gotland, för att de skrämmer andra människor. De skrämmer vanliga svenskar. De skrämmer barn, kvinnor och män och begränsar deras möjligheter. Möjligheter som exempelvis att ta del i något så demokratiskt som Almedalsveckan.

Därför tycker jag inte att odemokratiska terroristorganisationer har på Gotland att göra. Vad jag däremot tycker att man ska göra är att i det rödaste rappet ta sig till sin närmaste tidningsåterförsäljare och köpa ett nummer av senaste Horisont. De har, återigen, gjort ett fantastiskt jobb, och grävt i sörjan runt de (o)svenska nazisterna. Utan att döma. Utan att själva använda pekpinnar. De berättar vad som har hänt, och vilka det är som ligger bakom. Sakligt journalistiskt arbete helt enkelt!

Jag läser inte allt i tidningen Horisont. Jag läser bara det jag vill läsa. Och kanske lite till… Men allt det jag vill läsa, det får jag alltid så ofantligt mycket till mig i läsvärde. Den här gången är det en riktigt obehaglig läsning, men hjälp vad viktigt den läsningen är.

Och jag blir ännu mer övertygad om att odemokratiska terroristorganisationer inte har något på min ö att göra!

När det går en säkring utanför ön

Kortslutning i en elledning

Har Gotland tillräckligt stöd från fastlandet? Politiskt eller rent praktiskt? Och hur klarar sig gotländska företag i framtiden?

När jag skriver det här verkar brandkåren ha fått storbranden i Slite under kontroll. Istället sitter jag och känner hur det brinner till lite i skallen på mig. Det med tanke på kvällens andra stora nyhet, att det inte blir någon ny kabel mellan Gotland och fastlandet!

Svenska kraftnät avbryter arbetet med en ny kabel, och hänvisar till en ”samhällsekonomisk nyttoanalys”.

Mer än så får vi inte veta. Mer än så har inte media fått veta. Mer än så har inte regiondirektören Peter Lindvall, regionstyrelsens ordförande Björn Jansson eller GEAB (Gotlands Energi AB, som ägs av Vattenfall) fått veta. Och mer än så går heller inte att hitta på Svenska kraftnäts hemsida. Analysen som de hänvisar till verkar inte gå att hitta, så mer än svepande formuleringar som ”inte uppfyller de nyttor som eftersträvas och kan förväntas” eller ”kostnaderna väsentligen överstiger de olika nyttorna” får vi inte.

Kom igen. Som kommunikatör kan jag också skriva sånt, med den skillnaden att jag från början inte har en aning om vad jag ska skriva om. Och ändå är detta exakt vad jag skulle ha skrivit!

Men jag skulle gärna vilja veta varför det inte blir av. Jag vill höra argumenten, jag vill veta vilka frågor som ställts, och jag vill veta om beslutet är samhällsekonomiskt försvarbart eller endast utgår från Svenska kraftnäts horisont. Jag har svårt att se hur det ens kan vara försvarbart ur ett rent samhällsstrategiskt perspektiv…

Eller är detta ytterligare ett tecken på att Gotland och gotlänningarna diskrimineras?

Larmet som förblindar

Vatten som rinner ur ett bamburär

Vatten skapar lugn hos människor. Vi gotlänningar borde vara extremt lugna, men det är vi kanske inte… Foto av Dean Hochman och hans konto på Flickr.com, under licens CC BY 2.0.

Näthat. Donald Trump. Skolrenovering. Filmdomar. Krig. Mord. Flyktingar. Rasister… Det är löjligt enkelt att reagera just nu. Och just i detta nu är detta precis vad som händer. Alla reagerar. Hela tiden. Och alla höjer rösten lite mer för att göra sig hörda. Argumenten skruvas upp lite till. De enkla poängerna tar plats då de är lätta att reagera på. Snabbheten vinner över träffsäkerheten.

Reflektion är en bristvara!

Det är lite skrämmande på sitt sätt. Jag har alltid fått höra att ”det är aldrig ens fel att två träter”. Jag har en favoritbild där två män står på var sin sida om en siffra som är ritad på marken. Den ena utbrister tvärsäkert ”En sexa”. Den andre är lika säker på att det är en nia. Ivern över att få övertyga den andre hindrar båda att inse att det kan finnas ett skäl till varför man inte kan komma överens. Frågan ”varför vill han inte lyssna på mig” överskuggar frågan som egentligen är viktigare att ställa sig; ”Varför vill han inte lyssna på mig?”. Eller ”Vad ser han som inte jag ser?”.

Ibland måste man enas om att inte vara överens. Ibland måste man släppa att man tycker olika för att komma vidare. Det betyder inte att du erkänner att motparten har rätt. Du är tvärt om ”vuxen” nog att förstå hur man går vidare i en låst situation.

Jag tror vi behöver lite mer ”vuxna” inslag i debatten just nu.

Som av en händelse skrev Jonas Gardell i en av aftondrakarna om hur den nutida debatten skulle må bra av att man slutar skrika på varandra och istället börjar lyssna. Han jämförde det med första världskrigets skyttegravskrig under en bister julafton. Gardell är inte den förste som påminner om detta. Inte heller den siste.

Reflektion. Som sagt var…