Fånga en våg utan att vara surfare

Det här är också en arbetsdag. I början av juni, när du stämplat ut för dagen efter åtta timmar på kontoret. Plus lunch. Därefter... detta!

Det här är också en arbetsdag. I början av juni, när du stämplat ut för dagen efter åtta timmar på kontoret. Plus lunch. Därefter… detta!

Värmebölja över Sverige, och flera veckor kvar till semestern börjar. Det är ju nästan så man skulle kunna bli deprimerad, men… slipper du bilköer, försenade tåg och ett par tre timmars arbetspendling så kan du göra lite annat. Som till exempel svänga förbi en av Gotlands fantastiska klappstensstränder, möta upp familjen där och njuta av tillvaron.

Om du dessutom bara har några minuter till en pizzeria kan du tillsammans med familjen även käka dagens middag vid nämnda strand, och sedan ligga kvar och smälta skrovmålet. Du hinner prata lite med dina nära och kära. Du kan avreagera dig lite, och få bort lite arbetsrelaterade stressnivåer, genom att kasta macka med barnen. Och du känner hur du slappnar av lite, lite för varje våg som slår in längs strandkanten.

Kort sagt, carpe jäkla diem! Jag tror jag tar med mig en sovsäck nästa gång…

Drippen dropp. Men Droppen drapp fick vi aldrig se…

Vi har ett fågelbad i trädgården.

Vi har ett fågelbad i trädgården.

Jag vet att det regnade i nättres. Jag vaknade av ljudet. Antingen från bryggarhusets plåttak, eller uterummets plastdito. Men det regnade. Och medan jag fortfarande lyssnade avtog det tvärt. Som om någon stängt kranen. 

Det regnade i nättres. Men när jag klev ut på min morgonpromenad‬ var regnmätaren torr som ökensand, och fågelbadet likaså. 

Det var ingen dröm, det regnade i nättres. Synd bara att det inte gjorde någon skillnad…

Ovanstående skrev jag, inte i nättres men i morse, med tanke på skvätten som trots allt kom. Jag tyckte den blev så pass bra så jag postar den igen, fast på Lammlur istället för Instagram och Facebook. Gamla grejer har ju en fallenhet att försvinna allt eftersom på de plattformarna. Men det jag lägger på bolagen är ju sökbart, så det gör sig lite, lite bättre här.

Men vi behöver regnet nu. Jag ska inte säga att jag skulle vilja ha en regnig sommar, men… Nej. Jag sa inte att vi behöver en regnig sommar!

Paradiset på jorden. Himlen i ögonhöjd!

Paradiset på jorden. Ett av flera...

Paradiset på jorden. Ett av flera…

Den förstfödde skulle på fotbollsträning ikväll. Sent dessutom. Så då passade vi andra istället på att åka till paradiset.

Vi har ju ett sådant. Den ligger längs väg 140, förbi Tofta och golfbanan. Men inte så mycket mer. Den ligger där i gränslandet mellan sjö, land, vatten och skog. Vårt paradis. Rucklet i Västergarn.

Just nu är det dessutom syrenparadiset. Alla de vita blommorna har precis slagit ut, medan de lila ligger i startgroparna. Glasbjörkarna runt ikring har däremot stora och färdiga blad, och hela verandan är täckt av ett tunt, tunt lager av pollen. Inte för att det egentligen gör något, trots att den yngste är allergisk mot just björkpollen. Märkligt nog så besväras han inte nämnvärt av det, utan kan leka utan att hindras i sina krumbukter på gräsmattan, bland snöbärsbuskarna eller uppflugen i någon grenklyka.

Vi hann med över en timme i paradiset. Sedan hade den förstfödde tränat klart och vi fick ta oss tillbaka till Västerhejde. Vårt andra paradis. Där vi njuter av vardagen, precis som vi gör i Rucklet.

För… allvarligt talat. Hela ön är ett enda stort paradis just nu. Hela jäkla Gotland!

Liten blir lite större

Det här är också något som gör alla barn stolta. Att kunna hålla i djur. Försiktigt...

Det här är också något som gör alla barn stolta. Att kunna hålla i djur. Försiktigt…

När du ska växa som människa så finns det en sak du måste känna. Om du inte gör det så… tyvärr. Du blir inte bättre. Du måste nämligen vara stolt över det du åstadkommer. Stolt över dina val. Det är stoltheten som lyfter dig!

Jag var i affären idag. Med mig hade jag den yngste, som de senaste året inte varit bekväm med att handla. Han har helt enkelt inte gillat det eller med att stå själv och tala med någon okänd. Vi har hittat en omväg kring det problemet, och på så sätt verkar vi också ha fått honom att bemästra obehaget.

Vad vi gjort? Vi har givit båda barnen egna betalkort. Egna konton där de kan sätta in och ta ut sina egna pengar. Vecko- och månadspeng har de fått i flera år. Åtminstone i perioder, för det har inte alltid fungerat om jag ska vara ärlig. De har aldrig varit nämnvärt giriga, och de har alltid fått argumentera för det de har velat ha för att vi ska köpa det. Trots det har de alltid haft en liten summa pengar hemma. Tills nu.

Som jag nämnde var jag i affären idag. Med den yngste. Idag ville han köpa en chokladbit. Trots allt, det är ju lördag när jag skriver detta. Så den yngste valde chokladkaka, tog fram sitt betalkort och skötte allt när han väl var framme hos kassörskan. Själv. Utan pappas hjälp.

För att växa som människa måste du känna stolthet över det du gör och dina val. Jag tror lillkillen växte tio centimeter idag. Minst!