Det gäller att omgivningen tror sig veta ens ståndpunkt, för att du ska kunna genomföra förändringarna de inte ens trodde var möjliga.
Det sluttande planet… Kan vi prata lite om det? Om droppen som urholkar stenen. Om sandkornen som ett och ett tar sig förbi den trånga midjan på ett timglas. Om de små, små orden som sakta, sakta nöter ner dig. Anpassar dig. Flyttar på dina gränser…
Kan vi prata om det?
Nej, det här handlar inte om den tilltagande rasismen i det här landet. Det är inte det sluttande planet jag menar, även om det är illa nog. Det handlar heller inte om alla människors rätt att behandlas jämlikt, fast man skulle behöva tjata lite om det. Igen och igen och igen!
Den här gången handlar det om människorna i ens omedelbara närhet. De man älskar och litar på. De man med lätthet kan ge sitt liv i pant för. Familjen. Frun. Barnen! De där som vet hur de sakta ska bryta ner det självutnämnda familjeöverhuvudet…
Vi pratar om små subtila vinkar. Stora ögon, lätt fuktiga. Påpassliga filmer på YouTube. Böcker. Bilder. Samtalen som är menade att jag ska höra, men som förs som om de skulle vara hemliga. Därefter timingen. Hur pusselbitarna trillar på plats. Hur de egna, stabila argumenten faller som korthus. Ett efter ett, eftersom de plötsligt passar in för att förstärka de andras argument. Mina argument som plötsligt inte längre är mina utan deras. När jag till sist står där, svarslös.
Det är vad familjen tror i alla fall. De som tror att de, undan för undan och sakta men säkert, lyckats vinna över mig på deras sida. Att deras mer eller mindre tydliga tjatande till sist pulveriserat mitt styvnackade motstånd. När det faktiskt är tvärt om. När det är jag som sakta men säkert manövrerat och manipulerat dem till ett ökat ansvar, en förstående för tingens ordning och en anpassning till rådande strukturer. Det är jag som stått där med vattenglaset. Och släppt droppe för droppe.
Jag, som är en sann djurvän, har äntligen fått familjen att förstå vilket ansvar det innebär med husdjur. Att det inte bara är en dans på rosor, gulligull i soffan och en chans att smita när det inte passar sig. Jag har långsamt men säkert manövrera familjen in i ett accepterande på mina villkor, där jag är alfahannen och den som med känslig och fast hand styr den här familjen.
Nu tror familjen, min fru och mina barn, att jag äntligen har gått med på att skaffa en hund. Det är vad det tror, och det är precis vad jag ville. När det faktiskt är tvärt om. Att skaffa hund är egentligen mitt val. Ett val baserat på mina regler. Ett beslut taget enligt min vilja.
Japp. Så är det! Så det så. Så ni vet…
