Den yngste tar sikte och… levererar riktigt fina resultat. Det är så att pappa vandrar tillbaka längs minnenas allé.
Ingen kan någonsin beskylla mig för att vara en idrottskille. Samtidigt kan heller ingen påstå att jag hatar idrott. Sanningen ligger, som alltid, någonstans där emellan.
Jag har berört ämnet förut, och jag har hunnit testa en hel del sporter i mina dagar. Mycket tack vare idrotten i skolan (på 70 och 80-talet. Mycket sockiplast var det) så på så sätt kanske man skulle kunna påstå att det var bättre förr. Några av sporterna höll jag på med länge, medan andra föll i glömska ganska så fort. Fotboll och skytte tillhörde den förra kategorin, badminton och orientering de senaste.
Faktiskt är det så att jag de senaste åren funderat på att ta upp något av detta igen. Jag har haft med sönerna på lite luftgevärsskytte tidigare, och har hunnit kika lite på olika klubbar sedan vi kom till ön. Men lite har jag fastnat där, vid tittandet, och inte kommit så mycket längre.
Men nu kanske det är dags? Yngste sonen har sedan i våras provat på bågskytte. Okej, det är inte som att ligga och krama iväg några kaliber 7.62 mot ett mål 300 meter längre bort. Men upplägget är det samma. Koordinationen mellan muskler och öga, timingen och koncentrationen. Jag saknar det faktiskt lite. Jag och pricken där borta. Sedan kanske det gör det samma om avståndet är 15 eller 300 meter.
Det där ligger dock i framtiden. Än så länge är jag en pappa som skjutsar, kommer med uppmuntrande ord och kanske ibland även ett tips eller två. Allt för att den yngste ska känna efter om detta är hans grej eller inte. Innan dess är jag förbjuden att spänna bågen själv.
Jag skulle hata mig själv om han förlorade intresset bara för att jag snöade in på det. Som jag brukar göra…
