Nyttan av ett Sveriges ”tvibo”

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar? Bilden kommer från en scen i filmen "Frankenstein" (1931), regisserad av James Whale.

Vem är på flykt? Vem är det som jagar? Varför flyr någon från en som jagar?
Bilden kommer från en scen i filmen ”Frankenstein” (1931), regisserad av James Whale.

Jag stack ut hakan lite idag. När man gör det på sociala medier får man räkna med att få mothugg, och så även denna gång. Men det satte samtidigt igång en annan, parallell tanke hos mig. En tanke om rättssäkerhet.

Om jag förstod Wikipedia rätt, så infördes begreppet ”kyrkofrid” av Birger Jarl på 1200-talet. Magnus Ladulås såg sedan till att det verkligen blev till en lag. För den som inte känner till det (och inte orkar klicka på länken jag just gav er) så handlade kyrkofriden om att ingen fick lov att attackeras eller tillfångatas i kyrkan. Det var ett ”tvibo” som vi sade när jag var liten. En säker plats.

Ska alla gamla traditioner behållas? Ska alla brott ha en ”pausknapp” beroende på var man befinner sig? Det var några av frågorna som ställdes till mig i tråden som följde på facebook. Frågor som jag inte kan svara på, för jag har inte kunskapen om vad som ska bevaras eller hur brott ska graderas.

Men så slog mig tanken… när det gäller kyrkofriden, kan det inte ha varit en reaktion på sin tid? Ett försök att tvinga fram lite eftertanke. Att skapa en möjlighet till en rättvis utgång i en svår situation? Helt enkelt ett första försök att skapa ett rättssäkert samhälle?

1200-talets Sverige var nog inte ett drömsamhälle. Jag tror nog att den som skrek högst, var starkast och kunde få folk med sig, också kunde skapa uppbåd som helt enkelt kunde ta lagen (och mycket annat) i egna händer. Jag tror att en tanke med en fristad, ett ”tvibo”, var att skapa ett tillfälle för eftertanke. Jag tror att i ett samhälle som 1200-talets Sverige, så var prästerna de som hade lite mer kunskap. Åtminstone ibland. Att prästerna visste att lyssna, medla och ställa den där viktiga frågan ”varför?” när någon kom med ett påstående.

Eftertanke. Reflektion. Lyssnande

I ett rättsosäkert Sverige fyllde säkert en fristad en nyttig funktion. Jag tror vi kanske behöver fler fristäder idag också.

Infriade förväntningar

Har det inte visats upp på sociala medier så har det inte hänt. Det är sedan gammalt...

Har det inte visats upp på sociala medier så har det inte hänt. Det är sedan gammalt…

Ibland så vet du att det kommer bli bra. Du vet helt enkelt att dina förväntningar kommer att infrias. Frågan är bara hur bra det kommer bli!

Vi bor bra. Det är rent fantastiskt hur bra vi bor egentligen. Skulle vi behöva något är vi bara en kvart från Visby, med allt vad denna vackra stad har att erbjuda. Vi bor även på promenadavstånd från vackra Fridhem och majestätiska Högklint Och…

..vi bor på rullavstånd från en av öns bästa krogar. Allvarligt. Den är hur bra som helst. Igår åt vi middag på Lilla Bjers. Jag och hustrun. Inga barn, bara hon och jag. Vi går dit åtminstone en gång varje sommar, och redan på vägen dit vet vi att det kommer bli gott. Men i år infriades inte bara förväntningarna, utan överträffades. Jag vet att det inte går att säga så, men det var rent fruktansvärt gott!

Och mycket! Vi fick inte bara maten vi beställde, utan personalen kom med små smakprov mellan varje rätt. Hela tiden. Och det var gudagott det också. Alltså… det låter inte mycket för världen, men skum på potatisskal… Det var nästan lite för gott.

Sedan var det inte fel på sällskapet heller. Maten, serveringen och sällskapet stod för ytterligare en överraskning den kvällen. För när vi hade varit där i en timme så kollade jag på klockan. Och då hade det gått två timmar. Bara sådär… Time flies, och där och då hade tiden en rymdskyttels raketmotor i rumpan!

Det blev en fantastisk middag. Jag tror ni förstått det vid det här laget, va…

Idag skulle jag och sönerna käka lunch. Hemma. Jag hittade en helfabrikat fläskschnitzel från Dafgårds i frysen, och även idag infriades mina förväntningar. Jag förväntade mig inte samma smaksuccé som kvällen innan. Och det stämde.

Ibland så vet du att det inte kommer bli bra. Det var så äckligt att jag inte klarade av att äta upp…

En text som aldrig är tänkt att publiceras

Jag har precis skrivit en text om 3 656 tecken. Det är 682 ord. Och då hade texten inte ens någon rubrik. Eller bildtext. Men texten är inte avsedd att publiceras. I alla fall inte här på Lammlur. Nej, det är en lång förklaring och instruktion inför ett kommande evenemang. Ett evenemang som jag ingalunda har huvudrollen i, men som kanske kan bli skojigt ändå.

Men det innebär att jag inte skriver mer än så ikväll…

Allvarligt. 3 656 tecken är långt nog för en kväll!

En summering av 100 dagar

Bildmosaik

Jag har i princip publicerat en bild per blogginlägg. Men inte alla räcker till för en summering, så här kommer 36 mer eller mindre noga utvalda…

Ikväll är jag i mål. Åtminstone för den här gången. Sammanlagt har jag nu gjort tre år, det vill säga 300 inlägg under #Blogg100. Idag fyller jag 100 dagar för denna gång!

Jag började den 1 mars i år och med flaggan i topp. Då var jag mitt i äventyret med att vara kurator för instagramkontot #Gotland365. Det innebar också att jag kunde sköta bloggandet över två konton samtidigt, och då blev det några extra inlägg om dagen med #Blogg100 också.

Jag har nämnt det förut. Det här med att blogga dagligen i hundra dagar har ett syfte. Och jag vill påstå att jag faktiskt blir bättre på att skriva tack vare denna ”tävling”. Jag märker också att jag lägger ner mer och mer tid på bildvalet, och länkningen till källorna. I alla fall ibland. #Blogg100 är en träning i att skriva, men ibland övergår den till att bli en övning i publicering också.

Det kan även vara riktigt påfrestande. De dagar bloggandet bara är i vägen. Inte roligt alls. Det har hänt att jag bara slarvat igenom texten och publicerat. Men det ligger en finess i det också. #Blogg100 handlar om kvalitet genom kvantitet, så då måste en del skit få passera också. Nu drar jag ner mina inlägg till en eller två i veckan. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu, så vi får se vad som händer. Men senast på onsdag uppdaterar jag sidan igen.

Jag började denna bloggutmaning med att omfamna världen i och med #Gotland365. Jag avslutade den egentligen igår, med en omfamning av familjen. Idag är en summering. Låt oss säga att världen finns kvar att omfamna. Liksom familjen.

Om och om igen!